Dark ads = dark ages?

Dark ads! Smaka på ordet. Känns ju som Dark web, Darh Vadar och allt annat otäckt man kan tänka sig. I Marin Schoris utmärkta artikel där kollegorna Marie Grusell och Henrik Oscarsson också uttalar sig, görs en bra genomgång om hur politiska marknadsförare i Trumpkampanjen använde sig sociala medier för att samla in data om användare, identifiera dem och sedan sända ut specialdesignade budskap för denna målgrupp. Poängen är också att bara den tilltänkta målgruppen kunde se dessa budskap, ingen annan.

Även om det på många sätt verkar skrämmande är det viktigt att hålla tungan rätt i mun när fenomenet diskuteras. Frågan är ju vad som egentligen är nytt och om detta nya på något sätt hotar demokratiska värden.

För det första så är ju detta egentligen vad alla som håller på med reklam eller politisk kommunikation alltid strävat efter. Att inte slösa bort resurser på en massa människor som varken är intresserade eller går att övertyga. Istället kan man på individnivå nå de människor som man har en vettig chans att övertala. Trump var ju heller knappast först med micro-targeting, det var en metod som Obama använde framgångsrikt. Det nya är att insamlingen av information via sociala medier görs systematiskt och att den också bara sänds ut till den målgrupp man vill nå. I princip på individnivå eller om man så vill en digital dörrknackningskampanj. I detta finns inget som jag ser det egentligen inget problem.

Mer problematiskt blir det på budskapssidan. Erfarenheterna från USA är att det knappast är de mest balanserade politiska budskapen som skickas ut, utan ofta hårdvinklade och ibland rent lögnaktiga. Nu är detta knappast heller något som är nytt i politisk kommunikation. Politisk reklam är allt som oftast hårt vinklat, både ifråga om hur verkligheten beskrivs och motståndarens karaktär. Egentligen är inte heller detta nyheter. Sedan kan man ju ha synpunkter på hur politisk propaganda ser ut, men historiskt sett är det inte unikt att politiska aktörer hårdvinklar sina budskap.

Det nya är istället att det inte sker i offentligheten. Det är bara de som får budskapen som får se dem. Inte journalister, inte politiska motståndare eller väljare med andra preferenser. Häri ligger då den demokratiska faran. Påståenden får stå oemotsagda och får inte den genomlysning som ett samhälle med fri åsiktsbildning behöver. Det lär väl knappast gå att förbjuda dark ads, men man kan antingen försöka reglera så att partier måste registrera vad de ska sända ut. Jag tror dock mer på att de som får reklam via Facebook delar och visar vad som skickas ut. Jag tror knappast - åtminstone ur ett svenskt perspektiv - kommer att gå att skräddarsy kampanjer så att de inte träffar några som inte håller med. Och håller man med kan man ju dela ändå! Mer offentlighet med andra ord när partierna försöker komma undan med digital dörrknackning.  

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Fyra spaningar i invasionens skugga

Vem gynnades av valbevakningen - en fråga om AB-index?