Riskforskningsmöte i Washington. Vol 2
Presentationen avklarad inför en mycket välmeriterad församling, inte minst FEMA som är den amerikanska motsvarigheten till MSB. De har genomfört krisberedskapskampanjer och också mätt amerikanarnas krisberedskap i många år. Vill man läsa en av de senaste rapporterna finns den här.
Det var många saker som var uppe till diskussion, inte minst att kommunikatörer lätt agerar experter och inte lyssnar på mottagarna i tillräcklig hög utsträckning. Många tryckte på att möta människor på deras egna villkor och ta reda på vilken hjälp människor vill ha, hur de vill ha information och också respektera den kompetens som människor besitter. Men här finns en intressant spänning om vad som är krishanterares och kriskommunikatörers roller. Den ena ytterligheten om man går hela vägen är att krishanterare och kriskommunikatörer i bästa fall är en coach som kan lyssna in den kompetens som människor har och sedan bidra med den hjälp som de efterfrågar. Då tar man mottagarnas perspektiv fullt ut och gör att på mottagarnas premisser. Den andra ytterligheten är expertrollen som med myndig stämma berättar folk hur de ska göra oavsett vad de vill höra.
Att experter ofta tenderar att vara besserwissar och inte lyssna på människor är ett problem. En av forskarna berättade en bra illustration om en evakuering på Island i samband med ett vulkanutbrott. Experternas planering föll platt eftersom när de kontaktade de boende visade det sig att de hade full koll och helt andra idéer vart de skulle ta vägen. Inte minst beroende på att de visste var de kunde åka och få hjälp med boende och annat stöd.
Men kan man alltid göra så här? Visst måste man lyssna på mottagarna och verkligen förstå deras perspektiv ifråga om hur de gör en risk begriplig och hur de vill hantera den. Men ibland finns det ju vanföreställningar om vad som exempelvis är farligt och vad man bör oroa sig för. Vi tenderar ju ofta oroa oss för sådant som är ganska osannolikt att vi ska råka ut för. Dessutom visar ju studier att många inte har en aning om vad de ska göra eller vad som behövs under en kris.
Balans med andra ord. Att lyssna på mottagarna och förstå deras situation är centralt. Sedan måste insatserna anpassas till deras behov, men helt och hållet kan man kanske inte släppa på expertrollen. Vissa saker vet förhoppningsvis experter också bättre än vi andra.
Det var många saker som var uppe till diskussion, inte minst att kommunikatörer lätt agerar experter och inte lyssnar på mottagarna i tillräcklig hög utsträckning. Många tryckte på att möta människor på deras egna villkor och ta reda på vilken hjälp människor vill ha, hur de vill ha information och också respektera den kompetens som människor besitter. Men här finns en intressant spänning om vad som är krishanterares och kriskommunikatörers roller. Den ena ytterligheten om man går hela vägen är att krishanterare och kriskommunikatörer i bästa fall är en coach som kan lyssna in den kompetens som människor har och sedan bidra med den hjälp som de efterfrågar. Då tar man mottagarnas perspektiv fullt ut och gör att på mottagarnas premisser. Den andra ytterligheten är expertrollen som med myndig stämma berättar folk hur de ska göra oavsett vad de vill höra.
Att experter ofta tenderar att vara besserwissar och inte lyssna på människor är ett problem. En av forskarna berättade en bra illustration om en evakuering på Island i samband med ett vulkanutbrott. Experternas planering föll platt eftersom när de kontaktade de boende visade det sig att de hade full koll och helt andra idéer vart de skulle ta vägen. Inte minst beroende på att de visste var de kunde åka och få hjälp med boende och annat stöd.
Men kan man alltid göra så här? Visst måste man lyssna på mottagarna och verkligen förstå deras perspektiv ifråga om hur de gör en risk begriplig och hur de vill hantera den. Men ibland finns det ju vanföreställningar om vad som exempelvis är farligt och vad man bör oroa sig för. Vi tenderar ju ofta oroa oss för sådant som är ganska osannolikt att vi ska råka ut för. Dessutom visar ju studier att många inte har en aning om vad de ska göra eller vad som behövs under en kris.
Balans med andra ord. Att lyssna på mottagarna och förstå deras situation är centralt. Sedan måste insatserna anpassas till deras behov, men helt och hållet kan man kanske inte släppa på expertrollen. Vissa saker vet förhoppningsvis experter också bättre än vi andra.
Kommentarer
Skicka en kommentar