Veckans valaffish (vecka 12) - Val i backspegeln: 1976
Riksdagsvalet för femtio år sedan har beskrivits som historiskt, framför allt för att resultatet innebar att fyra decenniers obrutet maktinnehav för Socialdemokraterna ändades. Thorbjörn Fälldin kunde bilda en koalitionsregering med de tre borgerliga partierna, dvs Fälldins eget Centerparti, Folkpartiet och Moderaterna.
De tre borgerliga partierna var heller ingen enad kampanjfront med gemensamma aktiviteter under valrörelsen. Partiledarna Per Ahlmark, Folkpartiet (med bredaste slipsen t v), Thorbjörn Fälldin, Centern, och Moderaternas Gösta Bohman (t h) var synnerligen olika personligheter och det var ofta gnissel i samarbetet. Först alldeles i slutet av valrörelsen ställde alla tre upp på en gemensam bild.
Vind i seglen hade Moderaterna haft i röstsiffrorna sedan Gösta Bohman tillträdde 1970. Den klassiska ”Rösta på Gösta”- affischen var en nyhet i svenska valrörelser som avvek klart från de porträttbilder som tidigare dominerat. Aldrig tidigare hade en partiledare avbildats i en avslappnad pose utanför sin politiska roll. Affischens motiv hade tidigare använts som omslag till en bok av Bohman, och Moderatledarens genuina intresse för båtliv och skärgård kunde knappast betvivlas.
Folkpartiets kampanj gick på framtidstemat ”I Folkpartiets Sverige…”. På affischerna återfanns allmänborgerliga frågor om skattesänkningar och företagande. Men också mer principiella saker om medbestämmande i arbetslivet, yttrandefrihet och jämställdhet. Under Per Ahlmarks korta tid som partiledare (1975-1978) skulle man tydligare än tidigare inordna sig i det borgerliga blocket, och efter valet göra det dittills unika för det liberala partiet: att gå i koalition med högern/Moderaterna.
VPK hade 1975 valt Lars Werner till partiledare i hård kamp mot företrädare för den mer Moskvatrogna falangen som därefter bröt sig ur partiet och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). I sin affischering blandade partiet konkreta frågor om hyresstopp, matmoms och daghemsutbyggnad med mer allmänna ideologiska slagord om storfinansens och kapitalets makt. Som enda parti vid sidan av Centern drev partiet också frågan om stopp för kärnkraften.
Socialdemokraterna ville gärna lägga upp sin kampanj runt reformer, som utökad semester, och ville även framhålla att ekonomin efter flera dåliga år var på väg upp. Men istället kom det i valdebatten och i medierna att handla om ifall de föreslagna löntagarfonderna skulle innebära slutet för en fri marknadsekonomi, och förstås om det som blev valets stora fråga: kärnkraften. Ingen av dessa saker gynnade socialdemokratins väljarstöd.
Flera så kallade affärer var också drabbande för Socialdemokraterna. Transportfackets chef Hans Ericson reste på semester till det ännu diktatoriska och bojkottade Spanien, regissören Ingmar Bergman greps av polisen misstänkt för skattebrott, och Astrid Lindgren skrev om häxan Pomperipossa, en satir över skattepolitiken som givit författaren 102 procents marginalskatt. Inte minst finansminister Gunnar Strängs nedlåtande och tondöva hantering av Lindgrens kritik spädde på bilden av Socialdemokraterna som ett maktfullkomlighetens och pamparnas parti.
Centern, slutligen, hade halvtannat decennium efter att man bytt namn från Bondeförbundet gjort en stark resa i opinionen och nådde rekordnoteringen 25 procent i valet 1973. Partiet tog sig an ett av de nya politiska områdena, miljön, och under 1970-talet blev partiet närmast synonymt med motståndet mot kärnkraft. Denna fråga gav Centern stort väljarstöd men skulle senare komma att bidra till Fälldinregeringens fall. När Fälldin i Riksdagen yttrade att ”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse [om kärnkraften]” låste han sig och partiet på ett sätt som gjorde att regeringen sprack 1978.
Valrörelsen 1976 var hård och mer ideologisk än på mycket länge. Att väljarna var engagerade kunde avläsas av valdeltagandet, 91,8 procent, ett rekord som ännu står sig. Partierna drev kampanjer med många beprövade metoder. Men en nyhet kunde noteras: Tre partiledare – Bohman, Ahlmark och Werner – hakade på med en kampanjaktivitet som Olof Palme haft på sin repertoar redan tidigare. De höll var sitt sommartal i en park i Visby. Så uppstod i liten skala det som skulle bli Sveriges främsta politiska mötesplats: Almedalen.
Av propagandainspektör Nicklas Håkansson






Kommentarer
Skicka en kommentar