Veckans valaffisch (vecka 9) - Ger OS-guld valframgång?

Sport och politik sägs inte höra ihop. Det är inte sant. Sporten är politisk och har väl nästan alltid - på ett eller annat sätt - varit så. OS i Berlin 1936 var en propagandauppvisning av det nazistiska Tyskland, bojkotter av OS 1976, 1980 och 1984 är andra exempel på hur sport politiseras eller varför inte protesterna mot att Sverige spelade tennis mot Rhodesia i Davis cup 1968 och Chile 1975.
 

På senare år har stater som Kina, Ryssland och Qatar passat på att försöka bättra på ett skamfilat internationellt rykte - så kallad sportswashing - genom att arrangera Olympiska spel och VM i fotboll. Det finns också otaliga exempel på att makthavare - inte minst i länder med tveksamt demokratiskt styre - gärna lyft fram sportframgångar för att visa regimens storhet och frammana nationell stolthet. Behöver jag säga DDR? Regimen satsade systematiskt på framgångar i sport för att visa systemets överlägsenhet. Och Vladimir Putins ilska över att inte kunna sola sig i sportframgångar är bittert för en ledare som gärna hänger med nationens idrottselit. 

Men även ledare i länder som vi brukar uppfatta som demokratiska passar gärna på att sola sig i guldmedaljernas glans. Att Donald Trump till och med ringer till omklädningsrummet där de amerikanska hockeyspelarna som just vunnit ett OS-guld och bjuder in dem till Vita huset är ett närmast övertydligt exempel. Trump tog det ett steg längre och delade en AI-genererad video där han själv spelar hockey och slår Kanada! Det var Trump själv och inte hockeylaget som vann.

 

Den minnesgode kanske också minns när dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky drog på sig en Tre kronortröja och dansade med de svenska guldhjältarna när de firare på Medborgarplatsen i Stockholm efter OS-guldet i Turin 2006. 

 

Svårmätta effekter

Men spelar det någon roll? Vinner verkligen politiker något på att använda idrottsbragder politiskt? Det beror kanske lite på vad man menar och vad som går att mäta. Att koppla ihop idrott med politik handlar om att visa framgång, nationell stolthet och även få legitimitet från andra länder och folk. Sådana saker kan är inte alldeles lätta att studera. Långsiktig legitimitet är med andra ord svårt att hänföra till idrottsbragder. Men det finns vissa resultat som tyder på att framgångar i sport kan skapa nationell samhörighet och skapa positiva känslor i befolkningen, t ex efter fotbolls-VM i Tyskland 2006. 

Små effekter på väljarstöd 

Men går det att översätta till direkt väljarstöd? Här är resultaten inte så entydiga. Det finns en del amerikanska studier som menar att politiker som innehar makten får stöd om det går bra idrottsmässigt. Effekten har studerat framgångar för collegelag i amerikansk fotboll kopplat till både lokala och nationella val. Denna känslomässiga effekt drivs av samma mekanism som den så kallade rally-around-the-flag-effekten, dvs att patriotiska känslor i samband med kriser och krig gör att stödet för politiska ledare ökar. 

Men här handlar det då istället om att känslomässig stolthet kopplat till framgångar - inte hot utifrån. Effekten är känslodriven och inte särskilt stark, dessutom är den kortvarig. Forskare har också ifrågasatt resultaten på grund av metodologiska brister. Dessutom ses den som kontextberoende och verkar mest finnas i tvåpartisystem (läs USA). Några forskare testade den i Finland mellan 1994 och 2021 och lyckades inte hitta några effekter alls. I flerpartisystem verkar det med andra ord vara svårare översätta framgångar i sport till väljarstöd. 

Sport i svenska valrörelser 

Så hur är det då med sport och politik i svenska valkampanjer? Har de svenska partierna försökt rida på idrottsliga framgångsvågor? Vi nämnde Pagrotsky och skulle tro att de flesta statsministrar skickar grattishälsningar till svenska idrottares framgångar. Men kopplat till valrörelser är det mer ovanligt. Ska vi vara ärliga hittar vi inte ens några riktiga försök. Tittar vi på valaffischer är det väldigt lite sport överhuvudtaget. Det finns några exempel, men de handlar inte om sport på det sättet som vi pratat om tidigare. 

Centern 1960 hade en affisch med en fotbollsspelare som skjuter ett snyggt vristskott. Men den var nog mer riktad till att nå ungdomar genom att appellera till sport. Ingen koppling till framgångar i fotboll, om det nu inte syftade på VM-silvret 1958. Men det var ju flera år tidigare! SSU hade 1956 en affisch med löpare, men här är idrotten en metafor. Ungdomen för stafettpinnen vidare till nästa generation. Högerns affisch från 1964 använde en tyngdlyftare för att illustrera skattehöjningarnas tyngd. Socialdemokraterna propagerade för att rösta med "A-laget" 1948, dvs Socialdemokraterna och samma parti använde brottningsmetafor i lokalvalet 1931. De borgerliga ska brottas ner. En av de piggaste är en lokal affisch från Högern där partiledaren Jarl Hjalmarson (som Dalamoderaterna stavar fel!) klipper till med en högerkanon! 

 

 

 

Idrottare som politiker

Men det går att växla in sportsligt kapital på annat sätt än att sko sig på andras framgångar. Man kan ju utnyttja sina egna sportframgångar i en politisk karriär. Vi skrev i samband med senaste EU-valet om kändisar som kandidater och lyfte fram den italienske sprintern Pietro Mennea och den rumänske tennisspelaren Ilie Nastase (läs HÄR). De svenska exemplen handlade om tv-kändisar av olika slag, inga idrottare. Finns det då inga svenska idrottare som gett sig in i politiken? Vissa politiker - som Thomas Bodström - har en bakgrund som elitfotbollsspelare, men har väl inte slagit så mycket mynt av det i politiken? När vi bläddrar igenom 100 års valaffischer hittar vi bara ett exempel, och då är det inte ens en person som kandiderar. Inför valet 1994 ställde hockeyproffset Mikael Renberg upp att under devisen "Raka puckar!" och berättar att han tänker rösta på Socialdemokraterna.

 

 Sport i valet 2026? 

Som synes var sportmetaforerna vanligast under efterkrigstiden fram till 1960-talet och de syftar aldrig på OS-guld eller andra framgångar utan används symboliskt. Därefter är det väldigt tunnsått med sportreferenser på valaffischerna Så om vi ska gissa så kommer nog inte svenska politiker använda idrott som röstmagnet i valet i höst heller. Men om Sverige går till VM i fotboll - vilket i och för sig känns osannolikt - och att det blir en solig fotbollssommar så kanske en och annan politiker funderar på att slå mynt av framgångarna? Vem vet?

Propagandainspektör Bengt Johansson