Propagandainspektionen (vecka 13): EURON – en ganska bortglömd (?) EU-fråga

 I höstas var det 20 år sedan Sverige senast höll en nationell folkomröstning. Den gången handlade det om den gemensamma valutan som den Europeiska unionens medlemmar förbundit sig att anta. Knappt tio år tidigare hade frågan om svenskt EU-medlemskap avgjorts i en folkomröstning som föregicks av en tämligen polariserad debatt. Många förväntade sig en repris på engagemanget och hettan när kampanjerna drog igång. Och en del argument och uttryck från kampanjerna dök upp på nytt. Men det fanns också en del skillnader: Det så kallade etablissemanget var inte lika enat i sitt stöd för ett ja som det hade varit 1994. Även om flertalet partier hade samma linje, ja eller nej, som man haft angående EU-medlemskapet var det fler röster som talade emot partilinjerna, inte minst inom Socialdemokraterna (där partilinjen var ja). Centerpartiet återfanns denna gång bland nej-partierna, och det fanns fler ekonomer och organisationer som var emot.Valdeltagandet i september 2003 var marginellt lägre än vid folkomröstningen om medlemskapet 1994 (82,6 mot 83.3). Däremot blev utslaget tydligare än den gången: 56 procent sade nej till euron, 42 procent ja, att jämföra med 1994 års 52 procent ja och 47 procent nej.

 

En kampanj om livet med eller utan euron

Så - hur såg kampanjernas affischer ut när vi röstade om euron? På ja-sidan fanns ett tema som återkom i flera varianter. Det handlade om risken att Sverige lämnas på efterkälken, hamnar i ett europeiskt utanförskap, missar tåget mot framtiden och blir kvar med gårdagens idéer och politik.  Där Socialdemokraternas affisch med Ingvar Carlsson (som var statsminister när Sverige ansökte om medlemskap i EU) och Ulrica Messing (satt i regeringen 2003) är rakt på sak om att vi inte passivt ska se på när Europa drar iväg, har Moderaterna en mindre direkt – men inte så subtil – argumentation med svartvita köande människor i regn.

 

 

På en annan affisch vänder sig Moderaterna till borgerligt sinnade nej-sägare med hjälp av (fejk-)kyrillisk skrift som dels ska påminna om att Ryssland och Sverige blir ensamma vid Östersjön att stå utanför det fortsatta EU-samarbetet, dels ge tydliga associationer till socialism och vänsterpolitik. Kanske rent av en pendang till 20-talets kosackaffischer?

Nej-affischerna var lite mer blandade i hur frågan tacklades. Vänsterargument kunde handla om att jobb och anställningstrygghet hotades. Centern fick som enda borgerliga parti emot euron pröva andra argument, som synes.

 Ja-sidans antydningar om hur livet skulle komma att te sig vid ett nej, såsom utanförskap, köer och gammaldags socialism, kan ses som olika grader av skrämselpropaganda. Men mest domedagsstämning bidrog sannolikt Grön Ungdom med i en serie affischer med Eurosymbolen i händerna på Liemannen, eller som här, där den formar giljotinens bila i ett skräcklandskap med blodröda moln. 

 

Kommer euron igen?

Efter folkomröstningen försvann eurofrågan från dagordningen, trots att Sverige, till skillnad från Danmark som har ett formellt undantag, är förpliktigat att införa euron så snart vi uppfyller kriterierna. Under eurokrisen i slutet av 00-talet var anslutning till den gemensamma valutan knappast en vinnarfråga att driva för något parti. På senare tid har dock frågan poppat upp igen, inte minst mot bakgrund av en svag svensk krona som ger dyrare varor och semestrar i euroländer. I mediernas väljarbarometrar inför Europaparlamentsvalet finns frågan om euroanslutning med. Så bortglömd är euron inte, även om den inte lär bli en central fråga i EUP-valet.

 Av Nicklas Håkansson