Propagandainspektionen (vecka 11): Kampanjer som bensin på elden - den danska folkomröstningen 1972

När Sverige den 14 november 1994 röstade för att gå med i EU var det en folkomröstning som kastade skuggor både bakåt till riksdagsvalet den 18 september och framåt till valet till Europaparlamentet den 17 september 1995. Folkomröstningar bryter den vanliga valrutinen och sådana kampanjer kan ha stor påverkan på det politiska klimatet. Vi ska denna vecka ta en titt på vårt grannland Danmark och kampanjen inför folkomröstningen om Det europæiske Fællesskab, EF eller EEC, den 2 oktober 1972, och hur kampanjen påverkade det politiska livet efteråt.

Samlad politisk front

Inför folkomröstningen var de stora partierna förespråkare för ett ja, det vill säga statsminister Jens Otto Krags Socialdemokratiet, Det Radikale Venstre, Venstre och Det Konservative Folkeparti samt en majoritet av näringslivet och facken. I Folketinget var det endast vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti samt enstaka socialdemokrater och det lilla partiet Retsforbundet som var emot. Men Ja-sidan kunde inte få en majoritet på fem sjättedelar i folketinget, vilket krävdes, och därför fick man utlysa en folkomröstning, då det handlade om överlämnande av suveränitet. Vid valet röstade 63,4 procent av väljarna ja till danskt medlemskap i EF, medan 36,6 procent röstade nej. Valdeltagandet var 90,1 procent.

Röstsiffrorna verkar tala för en klar majoritet för EF, men motståndarna fanns inte bara inom vänsterpartierna utan även inom de partier vars officiella hållning var ett klart ja. Det resulterade i ett missnöje med partiernas försök att tysta intern opposition, och det bildades en ny partipolitiskt oberoende rörelse Folkebevægelsen mod EF. När man i Danmark hade det första direkta valet till Europarlamentet 1979 blev Folkebevægelsen den största gruppen i den danska representationen, något som ledde till många reportage i utländska medier: varför röstade danskarna ja till medlemskap bara för att sen rösta på en rörelse som vill att Danmark ska lämna gemenskapen?

 

”Lita på de folkvalda”

En väsentlig del av orsaken till motståndet mot EF och senare EU i Danmark kan förmodligen komma från sättet som kampanjen inför folkomröstningen genomfördes på. Anhängarna utgjorde en bastant front, med näringslivet, facket, Socialdemokraterna och de borgerliga hand i hand. Detta använde man som ett argument i annonserna (Se bilden). Här nämns alla namnen på folketingsledamöterna som röstade ja och de som röstade nej, och de 80 procenten är ett tungt argument för att även väljarna bör rösta ja. Under detta finns en lång text som förklarar att det inte finns ett nordiskt alternativ till EF och att ett nej skulle skada välfärden.

 

Något som var speciellt med folkomröstningen var också att privata företag satte in annonser för att få folk att rösta ja, med direkta hot om att arbetstillfällen skulle försvinna om det blev ett nej (bild 2 & 3). Arbetslöshet, inflation – allt skulle bli sämre om danskarna röstade nej ”endast för en teoretisk, nationell frihet”.

 

”Extrem socialism!”

Men det som förmodligen gjorde flest skeptiker arga var sättet man misstänkliggjorde motståndarna på. Ett nej sades betyda ”extrem socialism i framtidens Danmark”, och även om man inte röstade eller röstade blankt tolkades det som ett steg mot ett icke-demokratiskt samhälle (bild. 4). Och man gick dessutom ett steg vidare och ifrågasatte de personer som förde nej-sidans talan: ”Skriv namnen på de mest kända förespråkarna och motståndarna. Vem har Ni mest förtroende för när det gäller Er framtid?”

Det ligger alltså som en undertext att de som inte hurrar vid tanken på ett inträde i EF är socialister, ja kanske rent av kommunister, som det inte går att lita på. Vad motståndarna till medlemskap vill är att låta Danmark närma sig det på den tiden fortfarande starka östblocket: ”Om vi inte skulle samarbeta med västliga demokratier, vem skulle vi då samarbeta med?” Motståndarna är alltså inte bara extrema socialister, de är antidemokrater.

 

 

 Faran med negativa kampanjer

I danska Folketinget var det endast 20 procent av ledamöterna som röstade emot Danmarks inträdande i EF, men i folkomröstningen var det nästan dubbel så stor andel av väljarna som var emot. Så det var tydligt att det fanns många sympatisörer till  ja-partierna som röstade emot sina egna partier. De folkvalda var med andra ord ingen bra spegel av befolkningen och vid det första valet till Europaparlamentet blev resultatet att 4 av 15 medlemmar tillhörde Folkebevægelsen mod EF. Många som sympatiserade med ja-partierna kände sig överkörda av partiernas hårda kampanj, med hot om den katastrof det skulle bli för Danmark om man inte gick med, om det blinda förtroendet man borde hysa till politiker, näringsliv och fackpampar, och det misstänkliggörande som alla motståndare utsattes for. Om man till detta lägger det faktum att ja-sidan hade så oerhört mycket mer pengar att plöja ner i kampanjen än nej-sidan, så blev resultatet av valkampanjen ett ensidigt och oerhört svartmålande av alla andra än ja-sägarna.

 

”En del av Danmarkshistorien vi helst vill glömma”

1977 samlade Folkebevægelsens tidning Det ny Notat annonserna från ja-sidan i en liten publikation, 64 sider af Danmarkshistorien, varifrån jag har hämtat bilderna. I den finns ett litet förord av Sven Skovmand, journalist, författare, historiker och förläggare, där han sammanfattar ja-kampanjen i fyra huvudteman:

1.       1. Hot om hur illa det kommer att gå om folk inte röstar ja.

2.       2. Misstänkliggörande av alla som rekommenderar ett nej.

3.       3. Förtroende för de som rekommenderar ett ja.

4.       4. Löften om hur bra det kommer att gå om man säger ja.

Morot och piska, vi och dom, och ingen möjlighet till sansad reflektion och nyansering. Förmodligen sitter erfarenheterna av denna obalanserade kommunikation som en påminnelse till politikerna om att gå varsamt när det handlar om att marknadsföra det nuvarande EU i Danmark. När man 1992 skulle rösta om Maastrichtfördraget blev resultatet i Danmark en majoritet på 50,7 procent mot fördraget. Det ledde till en intern kris i EU och till ett nytt fördrag, Edinburghfördraget, som danskarna sen röstade ja till. Fast efter detta ja blev det våldsamma protester i Köpenhamn mellan EU-motståndare och polis.

Även om synen på EU inte är ett lika stort stridsämne i Danmark idag, är det tydligt att man inte har glömt vad allt för ensidig propaganda kan leda till. Fast inte i Sverige, där resultatet av folkomröstningen inte ledde till kravaller eller uppkomsten av nya partier. Kampanjen inför omröstningen var likartad i Sverige, med löften om hur bra det skulle bli om vi gick med och hot om hur illa det skulle gå om vi röstade nej, och även här var det intern opposition inom ja-partierna. I det första EU-valet 1995 föll stödet till rekordlåga nivåer och nej-partierna hade framgång, men det blev inte lika starka reaktioner som i Danmark. Man kan fundera på om det beror på en skillnad i mentalitet - danskarna är ju enligt många Skandinaviens anarkister.

 Av Orla Vigsö