Propagandainspektionen (vecka 9): Kommunikation mellan Skylla och Karybdis (När EU kampanjar om sig själv)

När det är riksdagsval i Sverige kan man förvänta sig lite diskret information från Valmyndigheten i form av annonser i dagstidningarna, ett kort inslag på Anslagstavlan och inte så mycket mer. Riksdagen eller andra myndigheter kör inga stora kampanjer för att påminna folk om att rösta, det överlåter man i allmänhet till partierna att ta hand om i sina valkampanjer. Det samma gäller när det är folkomröstningar, vilket sker mycket sällan.

Men annorlunda ser det ut när det är val till Europaparlamentet, och så har det varit ända sen starten 1979. Man erbjuder de olika länderna en gemensam kampanj för att få upp röstprocenten, som i genomsnitt ligger på runt 50 procent men med stora variationer mellan länderna. Ett lågt valdeltagande kan nämligen tolkas som en brist på legitimitet för Europaparlamentet hos den europeiska befolkningen och därmed ge EU-skeptikerna vatten på sin kvarn: att ingen bryr sig om att rösta beror på att folk ogillar överstatliga organ som fattar beslut långt från medborgarna. Men hur många länders regeringar som rent faktiskt använder kampanjen är svårt att veta, det verkar inte vara något som man från EU:s sida önskar att framhäva.

 

Europa är hoppet!

Så genom åren har Europaparlamentet låtit trycka en rad med affischer på olika språk för att få befolkningen att gå och rösta. Man la ut med ”Europa är hopp” 1979, med en konstnärlig tolkning av en bevingad herre som lyckas behålla hatten på medan han svävar iväg mot solen. Man kan väl utan att överdriva säga att bildspråket känns ganska långsökt och utan någon förbindelse med medborgarna i unionen.

 

Europa – en smällkaramell

Nästa val har man satsat på en karamell med alla medlemsländernas flaggor som omslagspapper, därför att vi ska hitta en ”gemensam smak”. Återigen handlar det om en Stor Idé mer än om befolkningens liv och vardag. Och när man sen 1989 väljer att fokusera på människorna gör man det i en tecknad stil som mest påminner folk om alla stereotypiska föreställningar som finns om de olika nationaliteterna. 2004 blir en blandning av dessa två; människorna finns där, men endast deras händer i nationalflaggornas färger.

EU – yttrandefrihetens försvarare

1994 är det en appell till att göra sin röst hörd i EU, med en bild som mer påminner om en diktaturstats censur av medborgarnas yttranden. Teckningen kunde ha funnits som illustration i en dagstidning om tillståndet i olika länder runt om i världen, länder som vi i Europa är måna om att understryka är annorlunda än våra. Att det handlar om att vi ska uppskatta vår frihet är svårt att se. Och är det att inte använda sin rösträtt samma sak som att berövas möjligheten att göra sin röst hörd?

 

 

Gudinnan Europa

Därefter svänger man över och är återigen i det symboliska humöret, med anspelning på Europa som namnet på en gudinna. Fast gudinnan har haft en bad hair day med den geografiska frisyren. Bortsett ifrån det är bilden utan annan appell än till känslan av att vara del av något större.

 

Tummen upp för Europa

2004 ser man ett hav av händer i nationalflaggornas färger signalera positivitet eller åtminstone närvaro. Det finns inga individer, endast representanter för stater, vilket förmodligen inte är så de flesta vill beskriva sig själva. Neutraliteten i den visuella beskrivningen blir tandlös och opersonlig.

 

Kycklingvalet

2009 var ämnet tydligen EU som skydd för konsumenterna. ”Hur mycket information behöver du egentligen? Gör ett val i valet till Europaparlamentet 6 juni.” Fast kycklingarna känns som en illustration som mest har valts för att få folk att undra, inte för att det är centralt som valfråga. Och frågan är om inte bilden ger mer olustkänsla än ökat förtroende för EU.

 

 

Riktiga människor

Man ska faktiskt fram till 2014 innan affischen börjar ha med riktiga personer, och man försöker helt klart eftersträva en variation som liknar den som finns inom EU. Fast det är lite FÖR tydligt att det är det man har gjort, bilden liknar något från Försäkringskassan eller en liknande myndighet i Sverige. Man har helt klart ett problem med att balansera de olika förväntningarna på vad en affisch ska vara: ska man framhäva idéen bakom EU, ska man hylla diversiteten, eller ska man visa den politiska kraften i en överstatlig organisation? Eller ska man bara göra som i Danmark 2004 och skapa uppmärksamhet på datumen med abstrakta teckningar – fast på en affisch så stor så den inte går att missa?

 

 

 

 Säger en bild mer än tusen ord?

Varför verkar EU ha så svårt att kommunicera till befolkningen om att det är val? Att de känner att det finns ett behov beror helt klart på de låga röstsiffrorna i många länder, men man har alltså valt att tolka oviljan att rösta som ett tecken på informationsbrist. I själva verket är det nog minst lika mycket antingen en känsla av att vardagen inte påverkas av beslut i Bryssel, som ligger så långt bort, eller en politisk motvilja mot överstatligheten. EU-byråkraterna är så klart inte dummare än att de förstår detta, men att adressera det direkt i en kampanj skulle bara spä på motståndet och ses som ett försök att påverka väljarnas inställning till EU, alltså bedriva politisk påverkan. Så man försöker hålla en ton där det inte finns antydan till kritik av ”röstskolk” som det så vackert kallas i Sverige, där röstandet ses som en plikt och inte en rättighet. Resultatet blir ändå kritik från högersidan för att försöka påverka, och dessutom använda många miljoner skattepengar på det. Så man försöker som Odysseus navigera mellan två farliga platser, inte sjömonstret Skylla och den farliga vattenvirveln Karybdis, utan mellan ett behov av information och en rädsla att skapa mer medvind för EU-skeptikerna.

Av Orla Vigsö