Politisk kommunikation ska vara fri
I årets valrörelse har vi sett flera exempel på att partier inte gillar att få kritik. Moderaterna anmälde den fria teaterföreningen för varumärkesintrång när de kallade sig "Äkta moderaterna" i sitt teaterarbete. Sverigedemokraterna har fått en satir borttagen från Youtube och hänvisar också till varumärkesintrång. Gillar man inte att bli utsatt för satir och kritik, kan man likt Disney och Coca Cola, stämma dem som vågar använda kampanjmaterial i egna syften.
Skälet är givetvis att skrämma kritiker till tystnad. Med risk för att bli åtalad och kanske ersättningsskyldig tiger man hellre still än att kritisera, göra satir eller komma med plumpa skämt.
Jag tycker det är ett otyg. Politisk kommunikation ska vara fri och öppen för kritik, spått och spe. Det hör till politikens spelregler. Så har det också alltid fungerat. När partier gjort parafraser på annonser eller affischer genom historien brukar man inte komma dragande med upphovsrätten som slagträ. Ger man sig in i den politiska offentligheten får man inse att man inte är osårbar för nidbilder och parodier. Det hör till och ska höra till politiska kampanjer.
Nu finns det säkert en del juridiska knepigheter här, men principiellt tycker jag att man får tåla en hel del mer om man vill ha medborgarnas förtroende att representera dem. Dessutom bekostas dessa kampanjer till allra största delen med offentliga medel, vilket också bör reflekteras kring. Varför ska vi varumärkesskydda något som produceras av våra pengar i syfte att övertala oss? Det borde väl vara varje skattebetalares rätt att göra parodier på sånt man betalat?
Politisk kommunikation ska övertyga och övertala. I detta ligger också att den ska vara föremål för satir och skämt. Ska man få kandidera till ett offentligt uppdrag borde det också vara självklart att man tål kritik. Att använda avsändarens bilder och kampanj som ett motargument kan vara obehagligt för den som blir utsatt. Men vem har sagt att det ska vara lätt att vinna medborgarnas förtroende?
Skälet är givetvis att skrämma kritiker till tystnad. Med risk för att bli åtalad och kanske ersättningsskyldig tiger man hellre still än att kritisera, göra satir eller komma med plumpa skämt.
Jag tycker det är ett otyg. Politisk kommunikation ska vara fri och öppen för kritik, spått och spe. Det hör till politikens spelregler. Så har det också alltid fungerat. När partier gjort parafraser på annonser eller affischer genom historien brukar man inte komma dragande med upphovsrätten som slagträ. Ger man sig in i den politiska offentligheten får man inse att man inte är osårbar för nidbilder och parodier. Det hör till och ska höra till politiska kampanjer.
Nu finns det säkert en del juridiska knepigheter här, men principiellt tycker jag att man får tåla en hel del mer om man vill ha medborgarnas förtroende att representera dem. Dessutom bekostas dessa kampanjer till allra största delen med offentliga medel, vilket också bör reflekteras kring. Varför ska vi varumärkesskydda något som produceras av våra pengar i syfte att övertala oss? Det borde väl vara varje skattebetalares rätt att göra parodier på sånt man betalat?
Politisk kommunikation ska övertyga och övertala. I detta ligger också att den ska vara föremål för satir och skämt. Ska man få kandidera till ett offentligt uppdrag borde det också vara självklart att man tål kritik. Att använda avsändarens bilder och kampanj som ett motargument kan vara obehagligt för den som blir utsatt. Men vem har sagt att det ska vara lätt att vinna medborgarnas förtroende?
Kommentarer
Skicka en kommentar