Bengt Johansson

Jo, den som vill kolla kan se att jag var med och skrev remissvar på förslaget om att finansiera public service med "medieskatt" och menade att det var rimligare än det gamla systemet med mottagaravgift. Jonas Ohlsson, Nordicoms föreståndare (min medförfattare) och jag tyckte förslaget verkade vara vettigt, inte minst eftersom medietekniken sprungit ifrån den gamla modellen med mottagaravgift. Men vi tryckte också på risken att attackerna mot public service kunde öka eftersom avgiften inte var något som skattebetalare - ens i teorin - kunde välja bort.  Vi fick tydligen rätt där. Attackerna mot public service har intensifierats de senaste åren. Nu beror det ju knappast på den nya finansieringsmodellen i sig utan ska framförallt ses som en internationell trend. Kritiken mot traditionella medier i allmänhet och public servicemedier i synnerhet har svept över västvärlden i takt med att den sk GAL/TAN-dimensionen fått större avtryck i samhället. I och med att medieavgiften inte g...

Idag var jag med på ett seminarium som MSB anordnade för att diskutera hur kriskommunikationen fungerat i de nordiska länderna under pandemin. I stort sett var det samsyn om vad som varit utmaningar och vad som varit lyckat. En skillnad som lyftes var att bara Sverige har en samlad kriswebb (krisinformation.se), även om danskarna tog fram en version specifikt för pandemin. Som jag tolkade deltagarna var de övriga sugna på att ta efter det svenska exemplet framöver. Generellt tonade dock deltagarna ner skillnader i kriskommunikation mellan länderna och såg olikheter mest som en effekt av (skev) mediebild och att det faktiskt togs olika beslut i Sverige jämfört med de andra länderna. Kommunikativt var det inte så stor skillnad, åtminstone inte enligt ansvariga myndigheter. Själv tror jag att politikernas större roll i kommunikationen i Danmark, Finland och Norge jämfört med Sverige trots allt påverkat kriskommunikationen en hel del. Jag fick en 10-minuters slot och tog upp två saker som ...

Att säga att vi lever i en skandalokrati är kanske att ta i. Men visst, offentligheten i vårt samhälle är väldigt upptagen av personers och organisationers anseende. Allt handlar givetvis om att förtroendet är grundbulten i många organisationers verksamhet och rubbas det minskar handlingsutrymmet. Förtroende handlar ju till sjunde och sist om "a leap of faith", att vi litar på någon "blint". Men om personen eller organisationen visar sig inte ha rent mjöl i påsen är den relationen, om inte bruten så kanske iallafall allvarligt skadad.  Det är många skandaler där ute nu. Den mest omtalade är givetvis skandalen runt den moderata riksdagsmannen Hanif Bali som i förrgår gick ut på Faceboook och sedan lät sig intervjuas efter nästan en veckas rykten. Han är säkerligen inte den siste politikern som kommer att figurera i en skandal. Det är ju valår 2022 och då blir det nästan alltid en skandal eller två (eller fler). Som skandalforskare (jo, det är ytterligare ett epitet j...

Det är ungefär ett år kvar till valet. I september 2022 ska vi gå till valurnorna igen och välja vem som ska få styra Sverige. Frågan är vad valrörelsen kommer att handla om. I fredags var jag med på Gräv2021, vilket är föreningen Grävande journalisters årliga event då även Guldspadarna delas ut. Jag var med på ett seminarium med namnet "Politiska granskningar vi saknar" tillsammans med flera namnkunniga svenska journalister och mediechefer (Charlotta Friborg SVT, David Baas Expressen och My Rohwedder Aftonbladet). Borås Tidnings Erik Jullander höll ordning på oss. Jag satt och funderade på vad jag skulle säga dagarna före och gjorde som sig bör lite listor med granskningar som jag ville/inte ville se. Saker jag vill se 2022 1. Dags för skilda valdagar ? Att det är för lite fokus på kommunala valrörelser fanns dock inte med på min egen lista utan lyftes av mina medpanelister. Jag kan givetvis bara hålla med. De kommunala och regionala valrörelserna är knappast i centrum i de...

Mer medieetik. I lördags publicerades forskningsartikeln To Publish or Not to Publish? Assessing Journalism Ethics in News about a Terrorist Attack i tidskriften Journalism Studies. Artikeln är en bearbeting av kapitlet som Marina Ghersetti och jag för några år sedan skrev i boken "Allt tyder på ett terrordåd" . Men nu finns resultaten tillgängliga för det internationella forskarsamhället. I artikeln jämför vi synen på medieetik kopplat till att sprida rykten (den felaktiga rapporteringen om skotten på Fridhemsplan) samt olika aspekter av att visa hänsyn (namnpublicering, liveintervjuer med personer på olycksplatsen). I enkäter ställde vi frågor till både allmänheten och journalister om hur de tyckte nyhetsmedierna skött sig. Resultaten visade en övergripande likhet i bedömningarna. Både allmänhet och journalister var mest kritiska mot de felaktiga nyheterna om skottlossningar och minst mot att det dröjde flera dagar innan namn och nationalitet på offren blev offentliga. Men...

Jag har funderat en del om namn-publicering i medierna sedan lång tid tillbaka. Har både skrivit om det i vetenskapliga sammahang, på bloggen och i ett tidigare liv som krönikör i Borås Tidning. Egentligen är jag inte så positiv till att nyhetsmedierna titt som tätt publicerar namn på brottslingar, förtroendevalda som är med i skandaler eller offer för olyckor och brott. Allmänintresset är det som ska styra, men exakt vad som är av allmänt intresse är inte självklart och i medieetikens praktik görs olika bedömningar, både mellan olika medier och i olika tider. Medieetiken är inte en strikt lag utan en del av samhällsutvecklingen och de normer som speglas i den.  Vad är då rimligt? Jag brukar avfärda allmän nyfikenhet med frågan om kunskapen om personens namn verkligen påverkar ditt liv och leverne. Om inte är det inte av allmänt intresse. Men tänker man ett varv till har vi alla kanske inte samma allmänintresse. Det jag behöver veta som medborgare kanske inte är särskilt relevant ...

Dagens unga vuxna undrar kanske hur vi såg på klimatfrågan under 1970- och 1980-talet. Min minnesbild är att vi var väldigt medvetna om miljöfrågorna. Men kanske på ett annat sätt än idag. Vi pratade miljö kopplat till nedskräpning (Vem minns inte kampanjen "Håll Sverige rent!"), miljöfarligt avfall och inte minst miljögifter. Trots det upplevde jag aldrig att det handlade om en extistentiell upplevelse, att vi hotade själva planeten genom vårt sätt att leva. Visst, att vi tog en springnota och använde för mycket av jordens resurser var vi väl medvetna om. Men inte att vår livsstil kunde göra världen obeboelig. Det existentiella hotet handlade om kärnvapenkrig. Rädslan för att mänskligt liv skulle utplånas av en avsiktlig eller oavsiktlig kärnvapenattack var något som min generation (född 1964) upplevde som ett verkligt hot. Filmer som handlade om risken för kärnvapenkrig som t ex Wargames (1983) där en ung hacker får en superdator att börja förbereda ett globalt kärnvapenkri...