Bengt Johansson

Forskningsprojektet KRISAMS (kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället) fick en flygande start med boken om Stockholmsattentatet - "Allt tyder på ett terrordåd" . Även om mycket är på gång har det varit mer tunnsått med avrapporteringarna sedan dess. Men så här i höstmörkret dök Peter Esaiassons bok "Förorten - ett samhällsvetenskapligt reportage" upp. Boken bygger på det arbete med Boendepanelen som Peter lett tillsammans med Jacob Sohlberg. Min roll har varit milt sagt blygsam. Endast vid ett av tillfällena var jag med och knackade dörr ute i Hjällbo tillsammans med Peter, men det var en viktig erfarenhet som jag bär med mig. Boken är inte forskning i traditionell mening utan bygger på iakttagelser och reflektioner (plus resultat av de kvantitativa undersökningarna) av det som Peter noterat i sina många resor upp till de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Den borde enligt min mening vara obligatorisk läsning för den som vill uttala si...

Ibland funderar jag på vilket avtryck jag egentligen gjort inom medieforskningen sedan jag började forskar på 1990-talet. Det enda som jag säkert kan säga lever vidare är begreppet pratskandaler (talk scandals). När jag skrev boken "Efter valstugorna" som handlade om Uppdrag Gransknings valstugereportage insåg jag att skandalen med de smygfilmade politikerna som sade bort sig framför kameran inte passade i in de typologier som fanns. Istället lanserade jag pratskandaler som begrepp. Sedan pratade jag med kollegan Mats Ekström och tillsammans skrev vi en artikel till en internationell tidskrift som så här i efterhand är min mest citerade publicering. Vi lanserade begreppet 2008, men med tiden har begreppet blivit allt mer aktuellt, inte minst efter det att Donald Trump blivit president i USA. Pratskandaler och mediegrodor Det börjar bli ganska många nu. Grodorna som hoppar ur munnen på makthavare inför journalisternas mikrofoner.   ”Män är djur”, är det senaste f...

Under de senaste åren har jag och kollegor börjat uppmärksamma en lite annorlunda form av kriskommunikation. Det är inte kommunikation vars funktion är att se till att vi överlever krisen, inte heller sådant som hjälper oss att utkräva ansvar och ställa till svars. Istället handlar det om kommunikation vars syfte är att låta oss gå vidare och att bygga en ny normalitet efter krisen. I vår bok om kriskommunikation (ladda ner den här ) pratar vi om denna funktion som ett sätt att återuppbygga förtroendet för medmänniskor och samhällets institutioner - resiliens - och i internationell litteratur används begrepp som "renewal".  Men när jag tittar tillbaka inser jag att jag faktiskt var på detta långt tidigare. I bloggtexten om katastrofjournalistik från 2006 är jag faktist denna form av kriskommunikation på spåren. Empatijournalistik kallade jag det då. I katastrofjournalistikens spår Tsunamin både började och avslutade 2005. Nyhetsbilderna från katastrofen i Sydostasien ...

Igår presenterade Institutet för mediestudier den nya boken "13 vassa frågor om journalistik - med svar som inte stryker medhårs" på Bokmässan i Göteborg. Jag fick äran att både skriva ett kapitel och delta i panelsamtal med Janne Josefsson och Therese Rosenvinge. Innan seminariet förberedde jag mig genom att läsa igenom alla essäerna som försökte besvara de 13 frågorna. Vad som slog mig är att de på lite olika sätt berör en grundläggande fråga: kan man använda journalistik för att orientera sig i samhället? Hans Rosling förde ofta fram sina tvivel på journalistikens förmåga att ge oss en riktig bild av samhället. Han menade att vi fick helt felaktiga uppfattningar genom medierna om hur världen såg ut. De 13 frågorna tar på lite olika sätt upp samma problematik. Det är tunnelseende hos journalister, confirmation bias och journalisternas jakt på publiken och viljan att granska gör att det mesta skildras i negativa perspektiv mm. Att journalitstiken inte kan rapportera om v...

Jag är inte så förtjust i censur, men det innebär inte att jag tycker att allt ska publiceras eller sägas offentligt. Förbjud inte, men kritisera gärna det som sägs eller skrivs. Denna skiljelinje mellan vad som är lagligt/olagligt och vad som är moraliskt riktig är en av mina käpphästar. En annan käpphäst som är starkt kopplad till den första är att friheten att säga något även gäller andra. Säger du något får jag säga emot. Yttrandefriheten går åt båda hållen. I efterdyningarna av Muhammedteckningarna försökte jag mig på att hitta en position där jag kände att jag bottnade. Tycker nog faktiskt likadant idag. Satir funkar bäst uppåt, därmed inte sagt att det ska vara olagligt att sparka åt andra håll. När karikatyren går åt fel håll Flaggbränning, bombhot, köpbojkotter och stormade ambassader. Kom inte och säg att bilder är maktlösa. Vem kunde tro att några karikatyrer i en dansk morgontidning skulle kunna utlösa en internationell storkonflikt? Kulturredaktören Flemm...