Affischkonstens återkomst?

I flera år har jag propagerat för att politiska partier ska låta sig inspireras av den klassiska affischkonsten istället för reklambilder när de producerar valaffischer. Innan fotografiet slog igenom det teckningar och målningar som gällde, ibland även när partiledare och andra skulle avbildas. Ett exempel är Socialdemokraternas affisch med Per-Ablin Hansson från valrörelsen 1944. 

Men över tid försvann de konstnärliga ambitionerna och reklambilderna tog över och efter 1960 är det väldigt ovanligt att partiledare avbildas med en teckning/målning. Enda undantaget är affischer där politiska motståndare avbildas som karikatyrer eller satirteckningar. Ett exempel är från valrörelsen 1964 då Medborgerlig samling (inte det nuvarande partiet) använde karikatyrteckningar för att kritisera såväl statsminister Erlander och de borgerliga partiledarna.

Till årets första maj tar Socialdemokraterna hjälp av Love Antell med en tecknad affisch av Magdalena Andersson med budskapet "För hela Sverige". Ett nytt eller åtminstone nygammalt grepp där partiledaren står som symbol för en vision och i bakgrunden visas det som budskapet gäller.

Lite här och var görs (kritiska) kommentarer om att den liknar propagandaaffischer från forna Sovjet, Kina eller Nordkorea. Det stämmer, men bara delvis. Att partiledare blickar mot framtiden finns även på gamla borgerliga valaffischer. Högerledaren Gösta Bagge blickade även han mot framtiden i 1936 års valrörelse. 

Men visst. Det är relativt ovanligt numera att partiledaren inte tittar väljaren i ögonen och Nooshi Dagostar skapade kanske en nygammal trend i förra valet där hon istället blickade mot horisonten. Det fanns synpunkter på affischen då hon snarast blickade bakåt än framåt eftersom vi oftast läser in riktning på det sättet (vi läser från vänster till höger). En annan tolkning är att hon tittar "vänterut".

 Greppet med att skildra en bild av partiledaren med landet i bakgrunden är inte heller Socialdemokraterna ensamma om (eller diktatorer heller för den delen). Centern har faktiskt haft det flera gånger. Första gången då Axel Pehrsson-Brahmstorp blickade mot väljaren (även han i 1936 års partiledarcentrerade valrörelse). Centern gjorde sedan en remake på den i 1991 års val då partiledaren Olof Johansson tog på sig sin cardigan och framställdes som landsfader.

 

 

Särskilt nytt är med andra ord inte Socialdemokraternas grepp att låta en konstnär göra en politisk affisch. Snarare nygammalt. Men varför inte. Genom att göra affischer i gammal stil skiljer de sig från annan reklam och även om jag kan ha synpunkter på Antells affisch sticker den ut och riskerar inte sammanblandas med kommersiell reklam. "Mer affischkonst åt folket" är kanske en paroll en dag som denna?