Propagandainspektionen (vecka 36) - En falukorv betyder så mycket

Senaste veckans snackis har varit falukorvens plats i valrörelsen. Detta efter att Ebba Busch haft med ovan nämnda korv till en radiodebatt i SR för att illustrera hur inflationen skapat problem för väljarnas vardag. Det har blivit dyrt att handla, eller som Busch formulerade det: det har blivit dyrt att vara svensk. Snackisen har inte minst rört det faktum att Busch tog med rekvisitan till en debatt i radio. En falukorv - eller prylar generellt - är ju knappast sinnebilden för “bra radio”. Men givetvis var det inte ett misstag. Det tas bilder till webben och även selfies för publicering på sociala medier i alla sammanhang. Till och med Jimmie Åkesson tog upp sin mobil för att föreviga händelsen. Busch insåg säkert också att det skulle bli diskussion om att hon tog med sig en falukorv till radion, att det inte passade formatet, vilket i sig blev en nyhet. Det var oväntat, bröt mönstret och då var snackisen ett faktum.

Pedagogisk, expressiv och personlig rekvisita

Busch är inte först med att ta med sig rekvisita i politiska sammanhang. Vi kan hitta många exempel och det finns åtminstone tre typer av politisk rekvisita. Den första kan vi kalla den pedagogiska rekvisitan, prylar som ska konkretisera politiska förslag eller förhållanden. Busch inflationsfalukorv är ett exempel på en sådan. Men det finns fler. Ny Demokrati med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister åkte runt och staplade läskbackar för att göra ekonomin begriplig. Gustav Fridolin hade med sig en bit kol till Aftonbladets partiledardebatt 2014 för att poängtera att kolet skulle vara kvar i marken och hans företrädare i Miljöpartiet Birger Schlaug baxade upp ett helt akvarium med giftalger inför förvånade debattmotståndare, programledare och tv-publik i SVTs partiledardebatt på 1990-talet. Poängen var att illustrera sambandet mellan ekonomi och ekologi. Listan kan göras lång.


Varför gör då politikerna så här? ”Don’t tell it, show it” brukar man säga inom film och tv, och det är det politikerna försöker sig på eftersom man är mer övertygande genom att visa fram något som ett exempel på det man påstår än att bara påstå det. När en falukorv visas upp och Busch säger att den kostar 40 kr idag, blir själva korven ett sorts argument för att det är orimligt – den lilla, vardagliga korven, ska den behöva vara så dyr? Det blir ett mycket starkare känslomässigt argument. Det handlar om politisk teater, att försöka få ner den abstrakta politiken med strukturer och siffror till en konkret nivå. Den pedagogiska rekvisitan är kanske den vanligaste men inte den enda. En annan typ är den  expressiva rekvisitan som istället handlar om att skapa en laddad situation, att förstärka känslor eller förminska motståndaren. Ett klassiskt exempel var då den Sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov tog av sig skon och bankade med den i bänken under en FN-debatt 1960. Sovjetledaren var rasande över att blivit kritiserad och skon fick sitt symboliska värde genom hans användande av den. En sko är bara en sko, men när den bankas i bordet blir skon ett tecken på hans vrede, men också på hans vilja att markera med något annat än handen. Det blir en transformation av det vardagliga till något mer. Skon laddas med betydelse just för att han tar av den och slår den i bordet. 

 Mer nutida exempel på expressiv rekvisita var då Annie Lööf ville räcka över en rapport om energianalys till Stefan Löfven under partiledardebatten i TV4 i valrörelsen 2014. Det konkreta blir ett starkare argument, men även reaktionen är viktig. Det kan alltid bli en snackis. Eftersom Stefan Löfven vägrade ta emot rapporten och sa att det bara var “käbbel” fick rapporten ett liv långt efter det att debatten tagit slut. Båda är exempel på politisk teater så gott som något. Ytterligare exempel är Fredrik Reinfeldts lista på förslag för att skapa jobb som i samma valrörelse (2014) också användes för att attackera Stefan Löfven. Reinfeldt undrade var Löfven hade sin lista och brist på lista hos Socialdemokraternas partiledare signalerade implicit att de inte hade några konkreta förslag till att lösa problemen med arbetslöshet. En tredje variant är den personliga rekvisitan vilken laddas med den egna personen, hens erfarenheter och personlighet för att göra en poäng i den politiska teater som modern politik i mångt och mycket är. Här kan det finnas en spänning mellan personan och personen. Bäst funkar det om den offentliga bildens rekvisita stämmer överens med personligheten. Som till exempel var Mauit Paulsens framtoning barsk men folklig, vilket utnyttjades i många kampanjer. Eller mer synliga attribut så som Anders Borgs hästsvans (eller Boris Johnsons hår). Birger Schlaug skriver insiktsfullt om det här på sin blogg (läs HÄR), inte minst när den offentliga bilden rimmar illa med personen. Ulf Adelsohns svårigheter att fylla kostymen som “amerikansk presidentkandidat” istället för den “sympatiske grannen” han egentligen var i valrörelsen 1985 tar han som exempel på det misslyckad personlig rekvisita. Eller när en PR-byrå försökte framställa Lars Leijonborg som en karismatisk, offensiv statsman. Den offentliga personan kan inte ligga för långt ifrån den privata för att fungera som politisk teater.


 

Koftor, glasögon och klassamhället

Kläder och utseende spelar stor roll för hur vi uppfattas och vad politiker signalerar saker genom vad de väljer att ha på sig. Se vårt tidigare blogginlägg om kläder HÄR). Schlaug skriver också underhållande om hur hans klädval, inte minst användande av koftor, var ett medvetet strategiskt val för att bryta mot konventioner. Men finns det exempel på andra personliga artefakter som politiker tagit med sig för att göra en politisk poäng? Berättelser finns det ju gott om, där politiker använder sina egna erfarenheter för att trycka till de andra. Klassikern är Göran Perssons attack på Carl Bildt när den senare antydde att han hade träffat fler människor som haft det svårt än den socialdemokratiske partiledare.  “Berätta inte för mig Carl Bildt om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det. Jag hatar det”, var Göran Perssons svar. Men personliga prylar? Det enda vi kan komma på var Åsa Romsons glasögon som hon medvetet glömde på scenen i Almedalen 2012 till Fredrik Reinfeldt för att påminna honom om dem som inte har råd att skaffa glasögon. Men annars verkar det skralt. Men frågan vi ställer oss nu, så här i valrörelsens sista dagar, är vad partiledarna tar med sig till slutdebatten i SVT? Har Ebba Busch med sig falukorven? Kontrar någon annan partiledare med annan pedagogisk, expressiv och personlig rekvisita eller får det räcka med oneliners och snabba repliker?



Kommentarer

  1. Fler än vi tycker det är intressant med politisk rekvisita. SVT Nyheter har hittat många fler än vi lyckats gräva fram: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kullager-falukorvar-och-kolbitar-politisk-rekvisita-genom-tiderna

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför skulle myndigheter inte berätta allt de vet? En liten undersökning med en hypotetisk fråga

Propagandainspektionen (vecka 1) - Våra favoritaffischer!

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28