Propagandainspektionen (vecka 17) - Brott och straff – men utan bilder

För några dagar sedan undrade Ebba Busch över varför polisen inte skjutit med skarpt under oroligheterna i samband med Rasmus Paludans provokation. Det var uppenbarligen ett steg längre än till och med hennes partikamrater var beredda att gå, men annars har lag och ordning varit en återkommande del av högerpartiernas argumentation. Men hur har det sett ut på valaffischerna?

Som vi skrev på bloggen tidigare (Läs HÄR) sköt Moderaterna igång årets valkampanj med en affisch där Ulf Kristersson lovade att han skulle få ”ordning på Sverige”. På partiets hemsida skriver man: ”Det är orimligt att Sverige blivit det land i Europa som har flest gängrelaterade skjutningar men tredje lägst polistäthet. Orimligt att det gått så långt att var tredje kvinna är rädd för att vara ute på kvällen. Att barn blir rånade och förnedrade på öppen gata. Att dömda våldtäktsmän får större skadestånd än sina brottsoffer. Så kan vi inte ha det.”

 

Vid valet 2018 lovade man fler poliser i Göteborg (och säkert även på andra ställen) så ingen ska vara rädd att gå ut om kvällen.  Samma sak 2002, där det var ”farmor” som var i centrum. ”Brottslingar ska sitta inne. Du ska våga vara ute.” som det sammanfattades på en affisch. Vad som är gemensamt för dessa affischer är att det inte finns någon illustration av det man är emot, det man vill få bort. 

 

 

Man kan ha en bild på den som står som garant för ordningen (partiledaren), eller man kan ha en bild på polisuniformer för att symbolisera de som i det offentliga rummet säkrar ordningen. Man kan också ha en bild på hur det bör vara, alternativt hur det kommer att bli när vi får makten. Det är förmodligen så man ska tolka affischen från 2018 där inte bara en utan två kvinnor vågar gå genom gångtunneln. Hon som går emot oss ser ganska sammanbiten ut, men det får nog tolkas som att hon är stolt och rakryggad och (numera) vågar gå där ”buset” annars brukade finnas.

 

Det är faktiskt omöjligt att hitta affischer från de etablerade partierna som i bild visar de negativa aspekterna (brist på lag och ordning). Istället är det som på SD:s lokala affisch från Göteborg 2018 ett budskap om ett tryggare Göteborg med bilder på leende partiföreträdare som dominerar. Det är det positiva som lyfts fram. Kanske också delvis beroende på att valaffischer är ett "snabbt medium", där de som tittar inte är så aktiva utan bara åker eller går förbi. Att då förknippa det egna varumärket med något negativt kan vara riskabelt. Bättre med leende politiker även om det handlar om brott. 

 

Enda exemplet vi har kunnat hitta är från Kristdemokraternas kampanj 2018, där texten om vålds- och sexbrott illustreras med en gråtande kvinna som man kan förmoda är ett brottsoffer. På liknande sätt visade affischerna om andra politikområden ansikten på personer som var allvarliga eller signalerade rädsla. Affischer var nyskapande i en svensk kontext men också ifrågasatta eftersom de sades kunna skapa oro och rädsla. 

 

Annorlunda ser det ut när det handlar om internationell lag och ordning. Det finns affischer som visar de negativa aspekterna av militära aggressioner (även om de är få i Sverige). Men när det kommer till frågan om inhemska förhållanden och det som hotar svenskens vardag – våld, hot, stöld – så vill man inte visa det negativa. Den visas endast upp av radikala grupper på båda falangerna, och då på klistermärken och utan samband med val.

Varför är det så? Det har ju annars varit ett återkommande tema i reklamen att visa både före- och efter-bilder, så varför verkar inte partierna ta efter detta, när nu de annars lånar så mycket av sin retorik från just reklamen?

Förklaringen ligger förmodligen i en nervositet över att få sitt namn förknippat med skrämmande bilder. Även om man hade affischer med dubbla bilder (före/efter) skulle de negativa bilderna få en så stark kraft att väljarna skulle minnas dem mer än de positiva. Det handlar med andra ord om de potentiella nackdelarna vid negativa kampanjer, för även om en negativ affisch riktar sig mot situationen nu och inte en specifik motståndare, så är meningen ju att det negativa tillståndet ska förknippas med de som just nu har makten. Man är rädd att det ska slå tillbaka på en själv.

Exemplen vi visat om affischer med ”lag och ordning” är alla från 2000-talet och främst från Moderaterna, men också Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Alla tre partier har under de senaste valen haft lag och ordning som en profilfråga, vilket ju också synts på affischerna. Men hur gammal är kampen mot brottsligheten på affischerna och är det bara dessa partier som lyft fram lag och ordning som ett samhällsproblem? En sak är konstant över tid och det är att Moderaterna är det parti som främst talat om kampen mot brotten. Men på valaffischerna är det faktiskt först i slutet av 1980-talet som partiet lyfter frågan på valaffischerna, då med budskapet om ett stopp för knark och våld.

 

Kristdemokraterna har ingen lång tradition att lyfta fram brottslighet som en av partiets profilfrågor. Visserligen är familjens trygghet alltid ett vanligt tema, men då är det mer övergripande med bilder på en lycklig familj där mamma, pappa och barn har det bra. Ingen explicit koppling till brott. Första gången som brott nämns uttalat på en kristdemokratisk valaffisch var 2002 då partiet började lyfta fram brottsligheten i samhället som ett problem kopplat till ett krav med ökade resurser för polisen (eller kanske minskade resurser för bovarna).

 

 

Men det parti som faktiskt var först ute med att lyfta fram brott och straff på valaffischerna var Liberalerna. Dåvarande partiledaren Bengt Westerberg klargjorde att ”det ska vara förbjudet att knarka” inför valrörelsen 1985. Affischen var en del av en serie där partiledaren tittade med förtroendeingivande blick mot väljaren och klargjorde partiets ståndpunkter. Även om kanske inte affischerna gjorde hela skillnaden gick det ju bra och valet kallas ju för Westerbergvalet eftersom partiet steg som en raket i opinionen under valrörelsen.

 

Men det här var inte första gången partiet fokuserade på brottslighet. Kontrasten mellan den trygga familjen och det otrygga samhället fanns med i partiets retorik redan 1958. På en av våra favoriter konstateras det att Folkpartiet står ”för goda hem” och ”mot våld och nedbusning”. Samtidens framväxande tonårskultur och ”ungdomar på glid” var ett vanligt tema vid tiden och affischen visar upp det goda alternativet till en farlig ungdomskultur: en kärnfamilj med egen villa, där tjänstemannapappan kommer hem efter en arbetsdag och möts av glada barn och hemmafru som tar hand om barnen (och leksakerna). 

 

Vi vet givetvis inte hur det kommer se ut efter sommaren då partierna sätter sina valaffischer, men det är en lågoddsare att många partier kommer ha med brott och straff på sina affischer. Däremot är vi ganska säkra på att ord som ”bovar” och ”nedbusning” kommer lysa med sin frånvaro.

Den uppmärksamme har givetvis noterat att vi bara tagit upp våldsbrott. Det finns ju andra brott, såsom ekonomisk brottslighet eller miljöbrott. Vill vi hitta affischer med sådana teman får vi söka oss vänsterut. VPK hade en affisch om finanshajar som ska fångas i skattenätet från 1988. Men historien om andra brott än vålds- och narkotikabrott ber vi att få återkomma till.

 

Orla Vigsø & Bengt Johansson