Döden på 140 tecken

Texten här är den inledning som jag höll på seminariet Döden på 140 tecken (Vetenskapsfestivalen 18/4). Seminariet spelades in av UR och kommer sändas senare i vår.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Vi lever i en moralisk värld. En värld fylld av normer där vi tagit till oss hur man ska bete sig och var gränserna går för anständighet och ”normalt” beteende. Generation efter generation har alltid lärt sig av sina föräldrar, familj och samhället runt omkring hur ett socialt accepterat beteende ser ut. Vi har en massa sådana normer som vi anpassar oss till varje dag, utan att ens tänka på det. Vi går inte ut på stan utan kläder, ställer oss inte för nära den vi pratar med, tackar för maten, tuggar med munnen stängd, säger ”hej” om någon hälsar på oss. Vi lever i en normfylld värld, där vårt beteende ständigt är kontrollerat av människor runt omkring oss. Vi lever i en värld moralisk värld under ständig övervakning. Bryt mot några av de vardagsnormer jag nämnde ovan så får du säkert en del intressanta reaktioner.

Som medieforskare är jag särskilt intresserad av hur vi umgås med varandra och medier. Medierna är särskilt intressanta eftersom de är gränsöverskridande – vi kan röra oss mellan det privata och det offentliga och medierna påverkar också hur vi umgås med varandra på en mängd olika sätt. Medieanvändning är omgärdat av en mängd normer om vad som är ett acceptabelt beteende. Och då menar jag inte de återkommande debatterna om faran med våld- och sexskildringar i dataspel, internet eller i filmer och på TV. Nej, jag tänker snarare på hur vårt sätt att leva våra liv med medierna är omgärdat av tankar om anständighet.

Jag minns t ex från min barndom att vi inte fick äta middag framför tv:n och inte ringa någon efter kl. 9 på kvällen. Inte heller var det ok att läsa serietidningar för länge. Inte för att det var särskilt skadligt innehåll, utan för att det var en meningslös syssla. Gå ut och lek!! sa mamma gång efter gång. För leka ute var ett beteende som var godkänt. Till skillnad från serietidningsläsande.

Så de diskussioner vi för om för mycket skärmtid, ständigt påkopplade telefoner, konstiga bilder på Instagram, (döda vänner på Facebook), är inte nytt. Vi kommer alltid mötas av normer om vad man ska och inte ska göra när nya medier dyker upp. Det beror på att vi inte vi inte har samma självklara kompass för vad som är moraliskt/omoraliskt som i det verkliga livet när nya medier dyker upp.

På ett sätt är det som att resa utomlands – då kommer man in i en social värld som visserligen är annorlunda, men skillnaden är att det där finns regler och accepterade beteenden dit vi kommer. Men när ny kommunikationsteknologi kommer in i våra liv ställer det till det, för vi har ingen kompass. Därför blir det också så knepigt – inte för att det saknas normer – utan för att det är olika normer som krockar.

Jag har gjort undersökningar tillsammans med kollegan Stina Bengtsson i projektet Digital mediemoral. Vad vi hittar är att normerna kring hur man får bete sig är starkt generationsbundna. Yngre och äldre har i många fall diametralt olika syn på vad som är moraliskt. Prata högt i mobilen, snygga till bilder av sig själv på nätet, tagga andra på sociala medier tycker inte de yngre är så upprörande. Men ju äldre man blir desto mer negativt bedömer man sådana beteenden. På sikt kommer dessa säkert att minska – ju mer vi vant oss vid nymodigheter, desto mer hittar vi ett socialt accepterat beteende som blir övergripande normer.

Hur var det då med döden? Här är det då en annan egenskap som gäller medierna som är central – att gränserna mellan privat och offentligt suddas ut eller byter plats. Nu kan ju vi nå ut till hela världen genom ett knapptryck. Om någon sedan läser är en annan sak.

Det finns många som skriver om död och sorg därute. Berättelser som förr var privata görs nu offentliga. Vissa gör det medvetet – andra har kanske inte riktigt tänkt igenom vad det innebär att skriva om privata saker och lägga ut. På många sätt tror jag det är bra att sorgen kan delas och inte gömmas undan. För är det inte en väldigt kort period som vi privatiserat sorgen. Är inte den privata döden och sorgen något ganska nytt? Förr hade man likvaka och sorgen var offentlig. Nu är den offentlig igen  - men på ett annat sätt.