Bengt Johansson

Att säga att vi lever i en skandalokrati är kanske att ta i. Men visst, offentligheten i vårt samhälle är väldigt upptagen av personers och organisationers anseende. Allt handlar givetvis om att förtroendet är grundbulten i många organisationers verksamhet och rubbas det minskar handlingsutrymmet. Förtroende handlar ju till sjunde och sist om "a leap of faith", att vi litar på någon "blint". Men om personen eller organisationen visar sig inte ha rent mjöl i påsen är den relationen, om inte bruten så kanske iallafall allvarligt skadad.  Det är många skandaler där ute nu. Den mest omtalade är givetvis skandalen runt den moderata riksdagsmannen Hanif Bali som i förrgår gick ut på Faceboook och sedan lät sig intervjuas efter nästan en veckas rykten. Han är säkerligen inte den siste politikern som kommer att figurera i en skandal. Det är ju valår 2022 och då blir det nästan alltid en skandal eller två (eller fler). Som skandalforskare (jo, det är ytterligare ett epitet j...

Det är ungefär ett år kvar till valet. I september 2022 ska vi gå till valurnorna igen och välja vem som ska få styra Sverige. Frågan är vad valrörelsen kommer att handla om. I fredags var jag med på Gräv2021, vilket är föreningen Grävande journalisters årliga event då även Guldspadarna delas ut. Jag var med på ett seminarium med namnet "Politiska granskningar vi saknar" tillsammans med flera namnkunniga svenska journalister och mediechefer (Charlotta Friborg SVT, David Baas Expressen och My Rohwedder Aftonbladet). Borås Tidnings Erik Jullander höll ordning på oss. Jag satt och funderade på vad jag skulle säga dagarna före och gjorde som sig bör lite listor med granskningar som jag ville/inte ville se. Saker jag vill se 2022 1. Dags för skilda valdagar ? Att det är för lite fokus på kommunala valrörelser fanns dock inte med på min egen lista utan lyftes av mina medpanelister. Jag kan givetvis bara hålla med. De kommunala och regionala valrörelserna är knappast i centrum i de...

Mer medieetik. I lördags publicerades forskningsartikeln To Publish or Not to Publish? Assessing Journalism Ethics in News about a Terrorist Attack i tidskriften Journalism Studies. Artikeln är en bearbeting av kapitlet som Marina Ghersetti och jag för några år sedan skrev i boken "Allt tyder på ett terrordåd" . Men nu finns resultaten tillgängliga för det internationella forskarsamhället. I artikeln jämför vi synen på medieetik kopplat till att sprida rykten (den felaktiga rapporteringen om skotten på Fridhemsplan) samt olika aspekter av att visa hänsyn (namnpublicering, liveintervjuer med personer på olycksplatsen). I enkäter ställde vi frågor till både allmänheten och journalister om hur de tyckte nyhetsmedierna skött sig. Resultaten visade en övergripande likhet i bedömningarna. Både allmänhet och journalister var mest kritiska mot de felaktiga nyheterna om skottlossningar och minst mot att det dröjde flera dagar innan namn och nationalitet på offren blev offentliga. Men...

Jag har funderat en del om namn-publicering i medierna sedan lång tid tillbaka. Har både skrivit om det i vetenskapliga sammahang, på bloggen och i ett tidigare liv som krönikör i Borås Tidning. Egentligen är jag inte så positiv till att nyhetsmedierna titt som tätt publicerar namn på brottslingar, förtroendevalda som är med i skandaler eller offer för olyckor och brott. Allmänintresset är det som ska styra, men exakt vad som är av allmänt intresse är inte självklart och i medieetikens praktik görs olika bedömningar, både mellan olika medier och i olika tider. Medieetiken är inte en strikt lag utan en del av samhällsutvecklingen och de normer som speglas i den.  Vad är då rimligt? Jag brukar avfärda allmän nyfikenhet med frågan om kunskapen om personens namn verkligen påverkar ditt liv och leverne. Om inte är det inte av allmänt intresse. Men tänker man ett varv till har vi alla kanske inte samma allmänintresse. Det jag behöver veta som medborgare kanske inte är särskilt relevant ...

Dagens unga vuxna undrar kanske hur vi såg på klimatfrågan under 1970- och 1980-talet. Min minnesbild är att vi var väldigt medvetna om miljöfrågorna. Men kanske på ett annat sätt än idag. Vi pratade miljö kopplat till nedskräpning (Vem minns inte kampanjen "Håll Sverige rent!"), miljöfarligt avfall och inte minst miljögifter. Trots det upplevde jag aldrig att det handlade om en extistentiell upplevelse, att vi hotade själva planeten genom vårt sätt att leva. Visst, att vi tog en springnota och använde för mycket av jordens resurser var vi väl medvetna om. Men inte att vår livsstil kunde göra världen obeboelig. Det existentiella hotet handlade om kärnvapenkrig. Rädslan för att mänskligt liv skulle utplånas av en avsiktlig eller oavsiktlig kärnvapenattack var något som min generation (född 1964) upplevde som ett verkligt hot. Filmer som handlade om risken för kärnvapenkrig som t ex Wargames (1983) där en ung hacker får en superdator att börja förbereda ett globalt kärnvapenkri...

Nu är både OS och min semester över för den här gången. Mycket, kanske lite för mycket, TV-tittande blev det sista semesterveckorna, men det var ju mycket roligt att titta på. Som svensk blev det som vanligt både med-  och motgångar i olika doser. Måste dock erkänna att guldmedaljen för Fredricson, Baryard-Johnsson och von Eckermann inte kunde väga upp besvikelsen över damlandslagets förlorade silvermedalj. Jag brukar alltid försöka spela ned förväntningar och intalar mig oftast att Sverige ska förlora, mest för att slippa bli besviken. Men den här gången trodde jag faktiskt att Sverige skulle vinna. De hade spelat så bra och kändes minst ett nummer större än Kanada. När sedan Stina Blackstenius gjorde 1-0 kändes det som att det i stort sett var klart. Var även säker på att Caroline Seeger skulle sätta straffen och ge sagan ett lyckligt slut. Jag trodde fel och har nog inte berörts så känsomässigt sedan Sverige förlorade mot Costa Rica i fotbolls-VM 1990. 1-2, 1-2 och 1-2 var den d...

Hackerattacken på Coop, Shell och andra privata företag visar samhällets sårbarhet. Våra liv blir mer och mer komplexa, där organisationer och individer interagerar globalt, inte minst via digitala system. Men tar vi en bredare pensel har vi gjort oss helt beroende av olika system sedan en lång tid tillbaka. Och ju mer beroende vi blir av sådna system, desto sårbarare blir vi. System kraschar och grundfrågan är då vem som har ansvar för att se till att vi som individer och organisationer klarar av kraschen. Det hela handlar om var gränsdragningen för statens ansvar går och är ingen lätt fråga att besvara. Men ju mer komplext samhället blir och beroendet av olika system ökar, desto mer måste vi prata om det. Systemberoendet kan ta sig olika uttryck. Låt mig ge några exempel. 1. Att ha en krislåda hemma är något som MSB och andra samhällsaktörer talar allt mer om. Poängen är att vi som medborgare ska kunna hantera en samhällsstörning. Att vi ska gå från "just-in-time" till ...