Ser vi slutet på journalistikens tid?

Den senaste veckorna har vi sett två exempel på att journalistiken har tappat initiativet. Förra veckans mediesnackis var från Katrineholm, där bråket gällde att kommunchefen Mattias Jansson publicerade Katrineholm-Kurirens planerade granskning i förväg på sin blogg. I veckan har vi sett hur regeringen publicerar inspelningar från en DN-intervju på webben, detta eftersom statsministern ansett sig misstolkad. Det är ingen slump att vi ser sådana debatter. Snarare är de en konsekvens av medieutveckling och källornas allt mer professionaliserade förhållningssätt till journalistiken. Sedan den professionaliserade journalistikens genombrott har vi vant oss vid att medier och journalister har makten över dagordningen. Det är journalister som bestämmer vad och när saker och ting når offentligheten. Tittar man mer i detalj på valrörelserna är forskarna eniga om att det sedan slutet av 1960-talet skedde en stor förändring i maktförhållandet mellan politiker och journalister till förmån för journalistiken. Men nu är det nya tider. Vill man hårddra det skulle man kunna hävda att journalistikens tid är över. Inte så att journalistik försvinner, men journalistikens mer eller mindre självklara roll som regissör av det offentliga samtalet är förbi. Journalistiken är numera en spelare bland andra och kan varken självklart längre bestämma vad, när eller hur något ska publiceras. Politiker, makthavare och alldeles vanliga människor kan gå förbi de journalistiska kanalerna och ifrågasättande av de journalistiska berättelserna når också offentligheten via webbplatser, bloggar och andra sociala medier. Journalister måste helt enkelt vänja sig vid att de inte längre kan styra dagordningen efter sina egna villkor. De måste inse att andra kommer ifrågasätta och granska det de gör i allt högre grad. De måste agera utifrån att den berättelse journalisten väljer omgående kan få en motberättelse. Jobbigt? Visst, men så ser villkoren för dagens journalistik ut och det är den utmaningen journalistiken måste möta.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc...
Läs mer

Propagandainspektion (vecka 20): De rödgrönas kampanjaffischer

Bild
Som vi pekat på i tidigare inlägg finns det skillnader mellan riksdagsval och val till Europaparlamentet. Men det är ändå meningsfullt att ta upp oppositionspartiernas affischering i EU-valet, eftersom rollen som opposition i hög grad kännetecknar partierna i väljarnas ögon. Samtidig är också självklart att oppositionenens politik även inkluderar synen på EU. Så hur markerar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sin position i årets affischer? Klimatet, klimatet, klimatet Miljöpartiet anser att det endast finns en fråga som är viktig i EU-valet, nämligen klimatet. På sina tre affischer presenterar partiet sina kandidater bakom nästan identiska texter: ”Klimatet. Havet. Klimatet.” ”Klimatet. Klimatet. Klimatet.” ”Klimatet. Modet. Klimatet.” De enda övriga ord som får vara med är ”havet”, som spelar en central roll i klimatfrågan, speciellt eftersom det drabbas av temperaturhöjningarna, och ”modet”. Vilket mod det handlar om förklaras inte, men förmodligen syftar man ...
Läs mer

Propagandainspektionen (vecka 23): Dansen kring SD

Bild
Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v...
Läs mer