Bengt Johansson

Då var det dags. Vem trodde efter stormningen av Kapitolium den 6 januari 2020 att Donald Trump skulle kunna bli president igen? Inte jag i allafall. En presidentkandidat som vägrat erkänna ett valresultat, som ihärdigt pratat om valfusk trots att alla instanser menat att valet gick rätt till, som försökt påverka valansvariga att "hitta röster" och på andra sätt försökt klamra sig fast vid makten borde inte ha en chans till presidentposten igen. Men ser vi oss om i världen så har politiker en märklig förmåga att göra comeback trots att man varit övertygad om att deras politiska karriär var över. Minnen av 2024 Sitter nu framför CNN och gör väl det några timmar till. Tror nog att jag inte dygnar som 2020, utan sover några timmar och går upp lite tidigare imorgon för att se om vi har en vinnare. Jag misstänker att så inte är fallet, men jag lutar ändå åt att Trump vinner till slut - men jag har haft fel förr. Vad bär man då med sig från den här valrörelsen? Det har varit en av

Så roligt var det väl inte? tänkte jag när doktoranden skrattade högt åt ett av mina skämt. Sakta insåg jag att skrattet nog mest handlade om att jag var professor och hen var doktorand. Skratt och uppmärksamhet följer status. Direkt kom minnet tillbaka när jag en gång i tiden gick handledarutbildningskurs för doktorander och en av de äldre professorerna berättade om relationen till sina doktorander. Han berättade om deras avslappnade och informella förhållande och sa att de ofta var ute och drack öl tillsammans. Jag undrade lite stillsamt för mig själv om doktoranderna såg på relationen på samma tillbakalutade sätt. Gillade de ens öl? Missförstå mig inte. Kanske var mitt skämt så roligt som skrattet antydde. Kanske hade professorn och hans doktorander en väldigt avslappnad och välfungerande relation. Men min poäng är att vi ofta sammanblandar position med person. Dessutom tenderar vi att bortse från vad asymetriska maktförhållanden betyder när vi själva är den som har makt, formell el

 Bara så ni vet. Jag har gett upp papperstidningen. Läser inte GP på papper längre, något som jag gjort sedan början av 1990-talet. Nu är det paddan som levererar mina frukostnyheter och repertoaren har ökat sedan jag slutat att breda ut GP över frukostbordet. DN, SvD, Aftonbladet och Expressen har jag scannat igenom när mitt morgon-te är urdrucket. Dessutom har jag tittat lite på SVT Online och ibland slinker även en titt på Sydsvenskan med. Och så GP då förstås. Allt konsumerat långt innan jag sitter vid mitt skrivbord och ska börja jobba.  Jag är inte ensam. Rapporten Medieekonomi - medieutveckling 2024 som Mediemyndigheten släppte igår visar ett antal tydliga trender, en utveckling som inte bara förebådar att papperstidningen förlorat sin position, men också ett antal andra saker som kanske är mer oroande. Åtminstone för oss som bekymrar oss om nyhetsförmedling och den brännande frågan om vem som egentligen ska betala för journalistik. För journalistik kostar pengar

Åsikter om hur svenska nyhetsmedier bevakar internationella konflikter skiljer sig åt. Inte minst har det visat sig i rapporteringen om kriget i Mellanöstern. Det stora antalet anmälningar till Granskningsnämnden talar sitt tydliga språk. Vissa menar att bilden pro-israelisk, andra att den är pro-palestinsk. Så missnöjet är stort. Men vad handlar det egentligen om?  Värderingsfri kunskap För att reda ut det här måste man hålla isär vissa saker. En skiljelinje är synen på faktauppgifter eller om vi så vill värderingsfri kunskap. Har det hänt? Vem låg bakom? Vilka blev konsekvenserna? Den första nivån i kampen om verklighetsbeskrivningen ligger nära de klassiska journalistfrågorna: Vem? Vad? När? Var? Varför? Journalister tränas i att göra bedömningar av olika källor och här är sanningskriteriet överordnat, inte balans. Ifråga om värderingsfri kunskap finns det inte för journalisten något skäl att tänka på att båda sidorna i konflikten ska få utrymme. Sanningskravet är överordnat.  Men i

I lördags satt jag på Yttrandefrihetsscenen på Bokmässan i Göteborg och pratade om desinformation och valrörelser (i USA och Sverige) med DN:s Sanna Torén Björling under ledning av Robert Olsson från Medier och Demokrati. Trevligt samtal inför en stor publik och det som slog mig var att min puls inte ens gick upp. Vana ger färdighet tänker jag. För det har inte varit självklart för mig att prata offentligt, även om jag arbetat som lärare och forskare mer än 30 år. Jag har ofta varit ordentligt nervös och jag minns fortfarande hur mina ben ibland började skaka bakom podiet när jag pratade inför publik. Då var jag glad att mina darrande ben doldes bakom talarstolen. När det var som värst Den som ser mig numera prata inför större eller mindre skaror kanske inte tror mig när jag berättar att jag inte ens kunde läsa en text inför mina klasskamrater på gymnasiet. Vi hade en tyska- och franskalärare som vid varje lektion brukade låta en eller två av eleverna läsa ett stycke högt inför klasse

Pendeln svänger alltid, från den ena sidan till en den andra. Inte minst gäller det vad som sker i samhället i stort eller i arbetslivet. Som exempel är jag så gammal så att jag genomlevt många organisationsförändringar där det nya ofta känns alltför välbekant. Pendelrörelsen från centralisering till decentralisering och tillbaka igen har jag sett några några gånger nu. Det enda som inte går som en pendel är väl att man blir äldre.  Att förutsäga framtiden är alltid svårt, för att inte säga omöjligt. Jag är oftast extremt dålig på att "se runt hörn". Istället brukar jag tro att utvecklingen går i tangentens riktning, antingen lite "sämre" eller lite "bättre" beroende på hur utvecklingen ser ut just nu. Men pendelrörelsen? Nej, så brukar jag inte tänka. Men låt mig göra ett försök. Den gamla affärsmodellens död Även om jag inte är expert med medieutveckling och medieekonomi går det inte att förundras över den snabba teknikutvecklingen som möjliggjort mån