torsdag 19 november 2020

När data sparkar tillbaka

Idag släpps en kort rapport om svenska nyhetsmediers bevakning av det amerikanska presidentvalet- Kampen om Vita huset. Den görs av Institutet för mediestudier och "your's truly" har gjort analysen. Kodningsarbetet har, liksom vid de senaste studierna, förtjänstfullt genomförts av Karl-Arvid Färm. Idag presenteras resultaten på ett seminarium (på Zoom som det mesta just nu), en debattartikel i GP och en rapport som kan laddas ner. 

"Ibland sparkar data tillbaka", sa min handledare och professor Kent Asp en gång. Det hände verkligen den här gången. Jag var övertygad om att resultaten skulle visa att Joe Biden fick en mycket, mycket bättre mediebild än president Donald Trump. Men där sparkade data tillbaka med besked. 

Det mått på mediebehandling - och en central aspekt av opartiskhet/balans - som vi använder kallas AB-index (aktörsbehandlingsindex). Måttet väger samman hur mycket man får framträda i egen sak samt hur andra beskriver/talar om en. Kortfattat mäter vi hur många gånger aktören framträder och adderar det med antal gånger någon berömmer en. Sedan subtraheras det med antalet gånger aktören får kritik. Siffran delas sedan med det totala antalet aktören syns i nyheterna (framträdanden samt alla omtalanden (positiva/negativa och neutrala)). Måttet går mellan +100 och -100 och plusvärden indikerar en övervägande positiv behandling och negativa värden det motsatta. 

För det mesta hamnar politiker/partier på den positiva delen av skalan, eftersom det nästan alltid är vanligare att man får framträda under en valrörelse än att bli kritiserad (Sverigedemokraterna har dock varit ett undantag i flera valrörelser). 

I våra mätningar hamnade - till min förvåning - Trump och Biden på nästan exakt samma siffra (runt +10). De skillnader som finns mellan kandidater och olika medier är försumbara. Förklaringen är Trumps stora dominans och genomslag, men att denna balanseras upp av att han också får mer kritik. 

Men är verkligen balans det viktigaste för utrikesrapporteringen? Vi ska ju inte rösta på varken Trump eller Biden och balans är ett krav som kommer ur tanken om att vi måste få en rättvis bild av de partier vi ska välja på valdagen. Jag menar att allsidighet är ett viktigare mått när vi diskuterat utrikesjournalistik. Blir bilden av landet, kandidaterna och det politiska systemet begripligt? Balans är enligt min mening därför överskattat när vi diskuterar svensk utrikesjournalistik bevakar valrörelser i andra länder.

Läs debattartikeln i GP HÄR.

Ladda ner rapporten HÄR.

Se seminariet HÄR


onsdag 18 november 2020

Lite nytt i pappersformat

Idag är jag för första gång på flera månader inne på jobbet och då hittade jag två böcker i postfacket. Den ena har jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är den nya antologin om kriskommunikation som Finn Frandsen och Winni Johansen varit redaktörer för. Själv bidrar jag och kollegan Orla Vigsö om kriskommunikation och politiska skandaler. 

Den andra är en rapport från CERGU (Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet) som Linda Berg varit redaktör för. Jag bidrar även i den med ett kapitel som bygger på ett fördrag jag höll på ett seminarium (Contested Community) i samband med förra EU-valet. Då hade jag ännu inga data från 2019 års val utan fick hålla till godo med hur bilden såg ut ifråga om valaffischer i valet 2014. Nu arbetar jag med europeiska kollegor med en antologi om den senaste valrörelsen som ska finnas i tryck nästa år.




måndag 16 november 2020

Oktoberöverraskningarnas demokratiteoretiska dilemma

 På torsdag kan man delta i webbseminariet kring boken Stjärnspäckat. Det är ytterligare en snabbrapport om valrörelser från redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. De tidigare handlade om riksdagsvalet 2018 (Snabbtänkt), EU-valet 2019 (Euroflections) och nu det amerikanska presidenvalet. I rapporten ges de mångvetenskapliga perspektiv på det val som nyss genomförts, men många spännande analyser av olika forskare. 

Jag har skrivit ett bidrag om oktoberöverraskningar och dess demokratiteoretiska dilemma (se nedan). Jag hävdar att det ur ett normativt demokratiperspektiv finns problem med att slutspurten av en valrörelse domineras
av en skandal. Att motståndare och medier
gnuggar händerna är förståeligt, men det betyder inte att det är bra. 

Läs eller ladda ner boken HÄR .

Vill du anmäla dig till seminariet gör du det HÄR.


Här är mitt bidrag.

 Oktoberöverraskningarnas demokratidilemma

När den amerikanska presidentvalrörelsen gick in i slutskedet hörde man oftare och oftare spekulationer om en kommande ”October surprise”, en händelse som skulle skaka om valrörelsen och förändra valvinden. Visst, det kom en överraskning, men kanske inte den vi förväntat oss. 

Trumps insjuknande i covid-19 var en riktig oktoberöverraskning. Även om Trump tillfrisknade förvånansvärt snabbt blev covid-19 slutspurtens huvudtema. Presidenten beklagade sig också högljutt över detta faktum. Ingen politiker vill vara fast i en nyhetsvinkel som är ofördelaktig och Trump ville verkligen inte prata corona.

Men ekon från 2016 var på väg. När New York Post publicerade sin artikel om påstådda kopplingar mellan Joe Biden och ukrainska affärsmän några veckor före valdagen fanns det ytterligare en potentiell oktoberöverraskning. Vibbarna kändes tydligt från 2016, då FBI i valrörelsens slutskede beslutade att granska fler av Hillary Clintons mail. Skandalen skadade Clintons ordentligt, även om granskningen friade henne. Mycket talar för att den också var tungan på vågen som fick Trump vald till sin första period. Inte minst eftersom den kom så tätt inpå valdagen. 

 New York Posts artikel fick inte samma genomslag. Debatten kom mest att handla om hur Facebook och Twitter (och andra nyhetsmedier) sänkte storyn genom att stoppa spridningen, bland annat med argumenten att den brast i källkritik. Hade Bidens påstådda ukrainakopplingar fått fäste och förändrat kampanjen till Trumps fördel hade det varit en repris av vad som hände 2016. Men nu upprepade sig
inte historien, ändå aktualiserar den ett demokratiteoretiskt dilemma. 

Vi tar på oss statsvetarglasögonen och funderar på vad väljare behöver under en valrörelse. Lite förenklat handlar det om att få veta vad partier och kandidater vill åstadkomma och vad de som haft makten lyckats prestera. Med andra ord behöver vi få en karta för att orientera oss i det val vi ska göra
på valdagen. Nu röstar vi ju inte på sakfrågor i sig, utan på politiker som bär upp dessa. Då behöver vi också veta lite om karaktären hos dem vi ska välja. Är de pålitliga figurer som förtjänar vårt förtroende? Men en valrörelse handlar inte bara om att informera. Den ska engagera och mobilisera också. Vi väljare ska orka pallra oss iväg till valurnorna, även om vi i USA fick se många förtidsrösta och poströsta istället för att besöka en vallokal på valdagen.

Nu till problemet. Logiken i valrörelser - så även den nyss avslutande amerikanska - är att kandidater först presenterar vad de vill göra och sedan sätter det igång med kampanjaktiviteterna. Det görs utspel, motståndare attackeras och intensiteten och aktiviteten stiger ju närmare valdagen närmar sig. De demokratiteoretiska idealen går så att säga från att informera till att engagera, allt eftersom valrörelsen fortskrider. Nyhetsmedierna fungerar på exakt samma sätt. De börjar med att presentera valplattformar och manifest för att sedan rapportera mer om valrörelsen som företeelse. Själva kampen om opinionen och kandidaterna som personer hamnar mer och mer i fokus. Även i mediernas valrapportering är  rörelsen därmed från information till engagemang.

Givet att vi ser informera och engagera som två centrala värden skulle jag hävda att valrörelser är bakvända, sett till demokratiteoretiska ideal. De borde börja med att engagera och sedan informera. Inte tvärtom. Först skapa intresse och engagemang för att sedan ge väljarna en tydlig bild av hur samhällsproblem ska lösas. Men så går det som bekant inte till. Komplexiteten i en valrörelse försvinner ju närmare valdagen vi kommer och fokus ligger på kampanjutspel, de enskilda kandidaterna och inte minst eventuella felsteg och minst skandaler. 

Men ska då inte oegentligheter och karaktärsbrister avslöjas? Klart de ska. Attacker på motståndaren (negative campaigining) är ett inslag som funnits så länge vi haft demokrati och är fullt legitimt. På samma sätt ska givetvis medierna avslöja skandaler och andra oegentligheter. Men givet att informationen inte är ny, att både politikerna och redaktionerna har tillgång till informationen sedan tidigare, borde skandalerna helst inte komma i valrörelsen slutskede. Då ska vi prata om sakfrågorna och hur de ska lösas. Med andra ord borde avslöjanden och skandaler betas av tidigare, helst innan valrörelsen börjat och inte komma in från sidan i valspurten. 

Här är politiker och medier lika skyldiga. Politiker som vill sänka en motståndare gör det helst nära valet så att effekten blir så stor som möjligt. Detsamma gäller för medier som gärna släpper sina granskningar av både sakfrågor och kandidater i slutet av valrörelsen, då intresset och genomslaget kan bli större. Men risken blir att skandaler får oproportionerligt utrymme och påverkan, inte minst då det ofta senare visar sig att verkligheten var mer komplex än de första rubrikerna gjorde gällande. Sett ur det perspektivet är jag glad att New York Posts granskning av Joe Biden inte blev en oktoberöverraskning. 



onsdag 11 november 2020

Berättar myndigheterna verkligen allt de vet?

Förtroende är en viktig ingrediens i allt samhällsbygge. Utan förtroende är det svårt att få medborgarna att lita på att myndigheterna vill dem väl. Och tror man inte det lär, man inte heller följa de råd som ges om man inte hotas med straff.

Samhällsinformation har alltid varit en central aspekt av samhällsbygget. Den ska informera medborgarna om rättigheter och skyldigheter. Men allt är inte lagar och bestämmelser det handlar om. Vid sidan av rättigheter och skyldigheter försöker myndigheter också få oss att göra eller inte göra olika saker. Att inte skräpa ner, vara försiktiga med spriten, förorda amning eller något annat. Pläderande samhällsinformation som det också kallas. Under coronapandemin är råd och rekommendationer centrala redskap. Det är uppmaning till egenansvar som gäller. 

En förutsättning för att det ska fungera är att vi tror att myndigheterna talar sanning och inte döljer saker och ting för oss. Men resultaten från vår senaste rapport i KRISAMS visar att nästan en femtedel menar att myndigheterna döljer saker. Så även om tilltron till myndigheternas information är hög finns det sprickor i fasaden. De mer misstänksamma menar också att skälen bakom eventuellt undanhållande av information beror på "att de inte har koll på läget" eller att de vill skydda sig själva eller regeringen. Just den politiska dimensionen, där personer som politiskt sett lutar högerut är en viktig aspekt för att förstå resultaten.

Läs rapporten HÄR
.


fredag 6 november 2020

"Det stulna valet" - en ny dolkstötslegend

Dolkstötslegenden är en klassisk konspirationsteori som spreds i Tyskland efter första världskriget. Teorin gick ut på att den tyska armén var obesegrad, men tvingats kapitulera efter att politikerna svikit armén genom att sluta fred. De hade därmed gett armén en dolkstöt i ryggen och förhindrat en tysk militär seger. Dolkstötslegenden användes flitigt i nazisternas propaganda under mellankrigstiden. Men givetvis fanns det ingen sanningshalt i påståeendena, eftersom det var militärerna som själva bedömt att kriget inte kunde vinnas och då övertalat kejsaren att avgå för att lämna över makten till valda politiker.  

President Donald Trumps agerande, både under och efter valrörelsen är ett försök att lansera en ny dolkstötslegend: "Det stulna valet". Redan under valrörelsen 2016 påstod Trump att valet var riggat så att demokraterna skulle vinna. Om han förlorade var det på grund av fusk, inte för att väljarna inte stod bakom honom. 

Under hela valrörelsen 2020 målade den amerikanske presidenten ut poströster som ett sätt att rigga valet till fördel för demokraterna och Joe Biden. Att poströster skulle gynna Joe Biden var alla överens om eftersom demokratiska väljare tagit coronapandemin på större allvar och dessutom oftare är republikaner förtidsröstar/poströstar. Men det betyder ju inte att det är riggat. Fast för Trump fanns det strategiska skäl att ifrågasätta legitimiteten hos de röster som inte lämnats in i vallokaler på valdagen. Delvis har republikanska politiker spelat med i detta spel genom att vallagarna i flera av de delstater som nu presidentmakten avgörs i inte hade tillåtelse att räkna några röster före valdagen, även om de kommit in tidigare. 

Vi som följt det hela vet att scenariot var väntat. En till synes klar Trumpseger i flera delstater på valdagen som sedan minskar och kanske försvinner efter hand i takt med att förtidsröster och poströster räknas. Men Trump försöker få det till fusk och har försökt hävda att endast de röster som räknades på valdagen borde gälla. Givetvis struntprat, men Trump och kanske framförallt hans hängivna anhängare tror gärna på det. 

I Trumps fall handlar om att rädda bilden av sig själv som vinnare. Han kunde med upplägget att misskreditera poströster och förtidsröstande (som han visste skulle gynna demokraterna) hoppas att få en bild av att det var något skumt med valet. När det fanns ett resultat som pekade på att presidenten blev återvald på valdagskvällen som senare förändras med en "långsam blå våg", kunde en berättelse byggas om att det pågick valfusk och därmed ifrågasätta legitimiteten av valet. 

Det finns inte enligt valobservatörer eller några andra pålitliga källor uppgifter om något systematiskt valfusk. Trumplägret ännu så länge inte heller kunnat presentera några sådana. Nu ska det påpekas att det som görs i USA ifråga om överklaga valresultat och delar av processen samt begära omräkningar är helt legitimt och det kommer pågå ett tag. Men att påstå att det finns valfusk utan att presentera bevis har med rätta kritiserats starkt. Även av republikaner. Men Trump vill säkra bilden av sig själv som vinnare. Trumpismen tål inte att framstå som förlorare. 

Men att vara en god förlorare är en av de viktigaste tecknen på demokrati. I USA är det också kutym att den förlorande sidan ringer och gratulerar segraren och erkänner sig besegrad. Den undrar jag om Trump kommer att göra om Biden vinner. Vill Trump lära sig hur man gör, kan han alltid lyssna på John McCains tal efter valförlusten 2008. Titta HÄR.

måndag 2 november 2020

Det är i Pennsylvania det avgörs

Pennsylvania. En delstat i USA där troligen det amerikanska presidentvalet avgörs. Det är den brittiske kväkaren Penns skogsland som blir den avgörande delstaten, om nu inte Biden skulle ta Florida. Vi har ju som svenskar rötter i delstaten eftersom kolonin Nya Sverige (grundad 1638) delvis låg inom Pennsylvanias gränser. Men den blev ju som bekant inte så långlivad. 

Min egen relation till delstaten är lite udda. Har aldrig varit där, men jag har ganska god koll på det nordöstra USA och de städer som ligger där eftersom jag i tidiga tonåren hade en fiktiv fotbollsliga i området. Jag teckande fotbollsserier och behövde muta in ett område för fotbollslaget Bollkanonerna. USA var i stort sett en vit fläck på kartan ifråga om fotboll (även om Pele hade spelat för New York Cosmos i slutet av 1970-talet). Så därför fick Bollkanonerna Trenton, NJ som hemstad och jag skapade fiktiva lag med tröjor och spelare i tre divisioner. 

Men Pennsylvania alltså, med Philadelphia som största stad där USAs självständighetsförklaring skrevs under den 4 juli 1776. Det är också Joe Bidens hemstat, född i Scranton. Demokraterna brukar vara vinnare, men Trump vann överraskande 2016 och även om Bidens ledning varit odiskutabel länge verkar det som att gapet nu är några procentenheter mindre. Men fortfarande visar i stort sett alla mätningar en ledning med ca 5 procentenheter för Biden. Men vad som talar för Trump är väldigt stor ökning av registerade väljare i delstaten och vi vet ännu inte exakt vem som egentligen gynnas av högt valdeltagande, förtidsröstning mm. Det återstår att se.

Läs Nate Silvers analys av läget där han just pekar ut Pennsylvania som en nyckelstat. Vinner Biden den är i stort sett valsegern klar. Om inte finns det i och för sig flera andra möjliga vägar. Men det är i stater där opinionsläget visserligen är till Bidens fördel, men med ganska små marginaler. Så den som vinner Pennsylvania har god chans att bli president. Det är också därför Trump kampanjar intensivt där i valspurten.

  

torsdag 29 oktober 2020

Slutspurt och i år är alla experter fega

Inte ens en vecka kvar av spektaklet. Sedan vet vi - förhoppningsvis - om USA har fått en ny president med namnet Joe Biden eller om Donald Trump fått fortsatt förtroende. Valrörelsen har blivit en av de märkligare jag upplevt. Framförallt beroende på pandemin. Att mestadels sitta hemma i huset i Delaware som Joe Biden gjort borde varit ett kampanjmässigt självmord, vilket också Donald Trump försökt framställa det som. Hans kärnväljare håller säkert med om den beskrivningen, vilket märks på Trumps massmöten där entusiasmen är stor. Men Bidens strategi är coronaanpassad för dem som faktiskt ser pandemin som det primära problemet att hantera i USA just nu. I deras ögon är det inte svaghet att agera som Biden gör utan ett tecken på ansvarstagande. Trumps massmöten, där många inte ens bär munskydd, blir från deras perspektiv ett helt oansvarigt beteende.

Det är därför också som Trump är så sur på att hela kampanjen har präglats av covid-19. Den passar Trump illa, både eftersom pandemihanteringen knappast varit optimal, men också eftersom hans hela presidentskap byggt på stora kampanjmöten och aktivitet (han har ju faktiskt bedrivit valkampanjmöten hela mandatperioden). Attack är i Trumps presidentskap det bästa försvaret - alltid! När han ska visa empati och förståelse och vara en reflekterande statsman funkar hans stil inte lika bra. Det stör honom.

Kampen om verklighetsbilden är som alltid central, men har i presidentvalskampanjens blivit helt dominerande. Trump vill få bort corona från valrörelsen och prata om fracking, Hunter Biden eller varför inte de framgångar han rönt ifråga om utrikespolitik och domarutnämningar till högsta domstolen. Från Joe Bidens perspektiv är - hur hemskt det än låter - pandemin den faktor som vände valrörelsen på allvar. Det är inte troligt att Biden kunnat besegra Trump utan pandemin och dess ekonomiska konsekvenser. 

Hur går det då? Hade det inte varit för 2016 års valvinst för Trump hade alla - inklusive undertecknad - sagt att det redan är klart. Biden vinner. Som allra sämst ganska knappt, men troligtvis en jordskredsseger. Men eftersom jag gick och lade mig när alla indikatorer pekade på att Hillary Clinton hade vunnit och vaknade upp till att Donald Trump var USAs nya president gör jag som alla andra. Säger att osvuret är bäst. 

2016 missade opinionsmätarna att dyka på djupet i de olika delstaterna. I år är det det enda vi pratar om. Att Biden överlägset leder och kommer vinna i antal röster på nationell nivå är det helt tyst om. Alla pratar vågmästarstaterna och som vanligt är det Florida som störst intresse riktas mot. För den som likt mig följer Nate Silvers FiveThirtyEight slaviskt pekar allt mot en stabil seger för Biden. Men i år vågar jag inte säga något. För pandemin har inte bara påverkat kampanjen. Den har också haft stor inverkan på röstningsbeteende, där många förtidsröstar och poströstar. Och vem vet hur många som vill trängas i vallokalerna på valdagen? I år är alla experter fega.

 

 

 



söndag 25 oktober 2020

Lyssna nu ungdomar: Ni är generation corona!

Genration corona? Det är vad vi håller på att skapa nu. En global generation vars liv kommer vara färgat av erfarenheten av covid-19. Precis som krigsgenerationen, 68-generationen, baby boomers eller vad man nu vill ta för exempel kommer de som blir vuxna just nu ha corona som en viktig referenspunkt i resten av sina liv.

Karl Mannheim var den som lanserade generationsbegreppet inom sociologin och det har använts flitigt, även inom mitt eget fält. Där knyter man det ofta till mediegenerationer, dvs. att de medier vi växt upp med formar våra föreställningar och förhållningssätt. Inte minst blir det tydligt när vi möter nya medier. Det pratas ibland om digital natives, en generation som vuxit upp med internet och digitala medier. För dem är ett uppkopplat liv helt naturligt, till skillnad från dinosaurier som jag själv. Jag använder flitigt digitala sätt att kommunicera, men detta är något som jag lagt till min grundläggande medieförståelse, som är analog. Med andra ord kommer jag och mina barn aldrig förstå mediesamhället på riktigt samma sätt. De har vuxit upp digitalt. Jag har vuxit upp analogt. 

Vill man läsa mer om mediegenerationer kan man klicka HÄR.

Men nu var det generation corona det skulle handla om. Svagheten i argumentationen är givetvis att de yngre i mindre utsträckning anpassat sitt sociala beteende till de råd som myndigheterna pekat ut. De har hängt på krogen och umgåtts ungefär som vanligt. Men de påverkas starkt ändå. Många har fått ställa om till hemundervisning, inte kunnat gå på kultur eller sportevenemang. Sedan har deras föräldrar och äldre släktingar drabbats och lägg därtill en medierapportering utan motstycke. Dessutom ska vi komma ihåg att vi inte är igenom pandemin än. Vi kan få fler begränsningar av våra vardagsliv framöver som begränsar yngres liv mer än vad vi sett än.

Vad betyder det då att ha en generationsupplevelse? Poängen är att den skär igenom tid och rum. Alla som vuxit upp vid en viss tidpunkt har en delad erfarenhet som påverkat dem starkt. Oavsett klass, kön, etnicitet eller andra faktorer finns det en gemensam referensram. Givetvis har vi olika upplevelser om hur vi konkret drabbas, men vi kan alla relatera till den gemensamma händelsen.

De som som är unga under pandemin därmed genomlever sina formativa år (någonstans mellan 15-25 år) är generation corona. Generationen kommer alltid har en stark känsla om det som hände 2020 och hur det påverkade dem och sina familjer. Precis som 68-generationen är präglade av vänstervåg, protester mot Vietnamkrig och progg kommer generation corona tänka på hur vi agerar socialt med handskakning, maskbärande och att hosta offentligt. Kanske de till och med känner något speciellt för presskonferenser på eftermiddagen?




 



torsdag 22 oktober 2020

Jorgensen?

 Jorgensen? När jag med nästan febrig frenesi tittat på den ena opinionsundersökningen efter den andra och jämfört trenderna på nationell och delstatsnivå dyker det då och då upp ett namn till. Förutom Biden och Trump. Jorgensen? 

Amerikanska val är av tradition en affär mellan den demokratiske och republikanske kandidaten. Det är effekten av majoritetsvalssystem, där vinnaren tar allt. Du kan ha en stor andel röster totalt sett, men vinner du inga valkretsar och kommer tvåa eller trea får du inga platser i paralamentet och har ingen chans på presidentposten (eller vad nu valet gäller).

Jorgensen alltså. Libertianernas presidentkandidat Jo Jorgensen är i total medieskugga, men trots det får hon någon eller några procent i många opinionsundersökningar. Hon är inte den enda. Även det gröna partiets ledare Howie Hawkins är med i racet och skrapar också ihop en procent här och där. 

Att vara den tredje, eller fjärde, kandidaten är verkligen att kämpa i motvind. Du har ingen chans och ingen förutom de verkligen engagerade bryr sig. Men de kan ha betydelse. Vissa som Ross Perot låg så bra till att han fick vara med i tv-debatterna 1992. Han fick 19 procent av alla röster, men givetvis inte en enda elektorsröst, eftersom han inte vann i någon delstat.

År 2000 var det en het diskussion om Ralph Nader, som då var det gröna partiets kandidat fick ca 3 miljoner röster och bidrog till att Al Gore förlorade mot George W Bush. 

Vem vet. Kanske är det rösterna på Jorgensen och Hawkins som blir avgörande i jämna delstater i årets val och indirekt avgör presidentvalet. Det borde vi kanske prata mer om?


måndag 19 oktober 2020

En artikel i New York Post

Förra veckan stoppade Facebook och Twitter en artikel i New York Post om påstådda kopplingar mellan presidentkandidat Joe Biden och ukrainska affärsmän. Förklaringen, som jag förstod det, var att artikeln inte publicerades eftersom den inte levde upp till godtagbar källkritisk nivå. Men en annan förklaring byggde på att personuppgifter röjdes. I vilket fall som helst ställer det frågan på sin spets om vad en social medieplattform egentligen är för något. Ska det liknas vid en anslagstavla, postverk eller telefonnät, där de som publicerar får själva stå för vad som sägs? Eller är det ett massmedium, där den som tillhandahåller plattformen också ansvarar för det som sprids.

Diskussionen om sociala medieplattformars ansvar för det som delas har pågått ett tag. Argumenten som förs fram reletarar till de medieteoretiska begreppen "frihetlig ideologi" och "social ansvarsideologi". Men det är inte så enkelt som att högerdebattörer står för "frihet"och vänster för "socialt ansvar". Det är mer komplext än så.

I den frihetliga modellen ska staten lägga sig i så lite som möjligt. Låt konkurrens styra och därmed också friheten att etablera, driva och publicera det man behagar. Ungefär så som en dagstidning fungerar. Visst kan man släppa fram olika röster och balansera innehållet. Men det är i så fall beroende på egen fri vilja. En dagstidning kan vara hur partisk den vill.

I den sociala ansvarsideologin finns det krav på begränsad ägarkoncentration och att mångfald av åsikter ska komma till tals. Traditionellt sett har då staten ett större ansvar för att detta ska bli verklighet. Inte minst ses public service som en garant för detta, men även olika former av press- och mediestöd hjälper till.

Hur ska vi då se på sociala medieplattformar ur detta perspektiv? Hur ska vi  tolka debatten om Facebook och Twitters sätt att minska spridning av hat, desinformation och statsstyrd propaganda? Kartan är inte helt lättorienterad. 

Ett argument från höger är att motsätta sig begränsningar av debatt och åsikter, hur obehagliga och felaktiga påståenden än må vara. Låt marknaden bestämma och åsikter ska brytas och låt medborgarna bestämma vad de vill ta till sig. Helt i frihetlig anda.  

Men argument från höger mot det Facebook och Twitter gör för att minska spridning av oönskat innehåll liknar argumentation i linje med socialt ansvarstagande. Kanalerna bör se till - eller iallafall ge möjlighet till - att olika åsikter kan spridas. Med andra ord är det inte längre upp till ägarna att välja hur de vill hantera sitt företag. Man frånerkänner ett privat företag att själva bestämma hur det ska drivas, vilket inte direkt är frihetlig ideologi.  

Från vänsterhåll ligger det också i linje med social ansvarsideologi att skydda från desinformation och propaganda och därmed sätta tryck på sociala medieföretag att förhindra att falska nyheter och propagandra sprids. Men från ett vänsterhåll hörs också argument som brukar vara kopplade till frihetlig ideologi. Här påpekas det att privata företag får stifta vilka regler man vill. Tycker de att vissa inlägg inte ska spridas är det upp till dem. Helt i frihetlig anda. 

Man kan se detta som ett exempel på komplexitet, att de två modeller jag målat upp är idealbilder och att i praktiken blandas de båda. Är man mer cynisk kan man hävda att principer bara används när de gynnar den egna ståndpunkten.

Vill man läsa om de juridiska och komplexa aspekterna av sociala medieplattformar finns det en text av Daniel Westman som kan läsas HÄR.





 

onsdag 14 oktober 2020

Dags för valspurt

Det är bara några veckor kvar av spektaklet. En valkampanj som inte liknat något annat där president Trump fick covid-19, tillfrisknade snabbt och återvände till det han gillar mest: stora kampanjevent med massa människor. Inte det mest lämpliga i coronatider, men Trump behöver dem för att överhuvudtaget kunna kampanja och försöka förändra spelplanen. För opinionsmätningarna är tydliga just nu. Biden leder stort. Trumps insjuknande och tillfrisknande verkar inte har direkt hjälpt honom, inte minst eftersom fokus på pandemin domininerar. Presidenten uppfattas inte som framgångsrik hos de amerikanska väljarna som pandemibekämpare med över 200 000 döda.

Så är det kört nu? Blir det skifte i Vita huset? Hade vi inte upplevt 2016 års valspurt hade det varit glasklart. Men då vände vinden, framförallt beroende på hur Hillary Clintons mailhantering blossade upp (genom FBI:s agerande) och förde de osäkra väljarna i famnen på Trump. 

Kan något sådant hända igen? Givetvis kan något inträffa som förändrar kampanjen. Biden kan få covid-19, någon skandal som Biden/Harris gör eller säger kan också dyka upp. Så osvuret är bäst. Vi har därför två helt olika kampanjviljor nu. En aggresiv och aktiv Trump som vill få upp engagemanget och förändra kampanjklimatet och dagordningen. En ganska passiv Biden som är ganska nöjd och hoppas att ingenting egentligen ska hända. Sitta still i båten och fortsätta på den inslagna vägen. 

Helt avgörande är vad som händer i opinionsmätningarna närmaste veckorna. Om gapet börjar minska igen ändras villkoren. Då kan Trumps kampanj uppfattas som en energigivare och Biden måste ändra strategi. Men vad det skulle vara är i dagsläget ganska oklart.

Intervjuades i GP om läget i kampanjen. Läs artikeln HÄR.


 


söndag 11 oktober 2020

Covid-19 och den politiska skandalen

 Jag har redan tidigare på bloggen funderat lite över coronaskandaler. Vi har sett dem utomlands. Bland annat på Irland med "golfgate", där högt uppburna politiker deltog i en middag - hos en golfklubb - med alldeles för mycket folk närvarande. Men även i England i våras då Boris Johnsons rådgivare Dominic Cummings bröt mot isoleringsreglerna och åkte långväga för att besöka sina föräldrar. 

I Sverige var Jimmie Åkesson uppenbart förkyld när han deltog i debatten i riksdagen tidigare i höstas (även om det senare visade sig att han inte hade covid-19). I veckan var det dags igen. Nämnde Jimmie har deltagit på en 50-årsfest där social distansering inte lät sig göras. Dessutom lär han ha setts i vimlet kring Stureplan. Men den som varit mest i fokus är Ebba Busch som också festvimlat, vilket också varit en av veckans stora nyhetshändelser. 

Politiker som inte lever som de lär är en av de mest tacksamma skandalvinklarna. Att säga en sak (anklaga regeringen för att vara för slapp med coronarestriktioner) och göra något annat när kameran inte är på (inte iaktta social distansering) passar medielogiken som hand i handsken. För att förstå upprördheten är det viktigt att inse den politiska skandalens logik. Vad den egentligen är för något. En av de mest inflytelserika forskarna inom forskning om politiska skandaler är den brittiske sociologen John B. Thompson (en av mina husgudar inom forskning generellt). Thompsons poäng är att skandalen i första hand är en kamp om symbolisk makt och valutan är förtroende. Politik är en förtroendebransch och det spelar då ingen roll vad du levererar om du gör andra saker (privat) som naggar förtroendet i kanten.

Vilken effekt och konsekvens dessa coronarelaterade skandaler får är svårt att sia om. Faktum är att det blivit allt svårare att bedöma utfallet av politiska skandaler. Dels handlar det om att i en tid av politisk polarisering - där inte tolkningen av en skandal är entydig - minskar dess betydelse. Dels är det så många skandaler att vi inte bryr oss lika mycket. Vi har helt enkelt blivit luttrade. Jag kan skriva långt om det här, men viktigt är också att påpeka att mediemiljön spelar roll. Journalistiken är inte längre den enda uttolkaren av skandaler och i alternativa medier och sociala medier förs det fram andra tolkningar av händelsen, vilket minskar dess påverkan. I andra länder där medierna är mer polariserade spelar olika traditionella medier också denna roll. Som exempelvis i USA där Fox News och CNN ofta har helt skilda verklighetsbeskrivningar av politiska skandaler. I mer auktoritära system syns denna polarisering mellan regeringstrogna medier och oppositionella (i den mån de får föra fram sina åsikter). 

Så vad händer då med Ebba Busch och Jimmie Åkesson? Inte mycket om du frågar mig, men jag tror ändå att de tänker sig för en gång extra innan de festar loss igen.

En annan aspekt av Ebba Buschs agerande i veckan har rört relationen till influencers. Jag pratade en del om logiken och farorna om det i SvD i fredags. Länken finns HÄR.


 

torsdag 8 oktober 2020

Tre coronareflektioner

Två intensiva mediedagar till ända. I förrgår på SVT Nyheter om reflektioner kring betydelsen av 100 dagars presskonferenser om coronapandemin. Igår seminarium om medierna och  corona-bevakningen på Radiohuset, som också sändes på SVT Forum. Dessutom publicerade Gabriella Sandstig och undertecknad en kort rapport på SOM-institutet om vilka kanaler svenskarna tyckte var viktigast för att hitta information för att skydda sig själv - och andra - från coronaviruset (spoiler: nyhetsmedierna vann! Även bland yngre).

Jag skulle kunna skriva en hel massa om det jag pratat om dessa dagar, men ska stanna vid några reflektioner. 

1. Medierna som myndighetsmegafon eller som mångsidig skildrare: Jag har det senaste halvåret hört de svenska mediernas bevakning beskrivas som alltifrån "journalistiskt haveri" till "klart godkänt". Jag är helt övertygad om att vi aldrig kommer få en helt entydig historieskrivning om hur coronarapporteringen såg ut. Därtill är omfattningen av bevakningen alltför omfattande. Vissa säger att det inte fanns någon granskning och kritik innan i juni när den politiska debatten fick fart. Men det är en tveksam slutsats. Kritiska röster hördes tidigt och många ifrågasatte i medierna att inresande inte sattes i karantän, senare kritiserades brist på sjukvårdsmateriel, tillståndet i äldreomsorgen, bristen på krisinformation till utsatta områden mm. Även om Tegnell och FMH fick mycket uppmärksamhet och beröm var det knappast en så entydig bild som många vill göra gällande. Jag ska villigt erkänna att även jag har fastnat i denna historieskrivning ibland.

Delvis tror jag det handlar om att granskning på djupet inte kommer så tidigt i en kris. Medierna hade fullt upp med att försöka rapportera de första månaderna så granskning fick komma senare. Men jag funderar på om det inte finns andra förklaringar som också hänger samman. Opinionsklimat och mediernas med- och motspelare är två sådana. När det finns en känsla av hot söker vi det trygga och det beskrivs inom forskning som "rally around the flag", själv har jag pratat i termer av landskamp i coronabekämpning. Ett sådant opinionsklimat är inte gynnsamt för alltför kritisk granskning och ifrågasättande. De röster som hördes - och de fanns redan tidigt - som förespråkade en annan strategi fick inte riktigt fäste eftersom de dels inte har någon resonans mot opionionen (de flesta håller helt enkelt inte med), dels eftersom de som brukar vara osams håller ihop. Forskningen har gång efter gång visat att om (den politiska) eliten inte har olika åsikter får inte debatten riktigt fäste. Så även om kritik fanns redan tidigt under pandemin fastnade den inte riktigt. Det var lite som att hälla vatten på en gås. Hade det inte varit borgfred hade situationen sannolikt uppfattats helt annorlunda.

2. Den berömda lägerelden. Jag och många med mig har pratat om lägereldar och corona. Folkhälsomyndighetens presskonferens med Tegnell i spetsen blev den plats där vi samlades framför och fick höra berättelsen om corona. Vi som är uppvuxna med gammelmedia fick något nostalgiskt i blicken. Tänk ändå, i tider av sociala medier, inga deadlines och ett ständigt strömmande individualiserat medieanvändande samlas vi kring tv-apparaten och tittar gemensamt. Nästan som Hylands hörna, Måndagsbörsen eller Rapport 19.30. Om jag fått frågan tidigare hade jag aldrig tänkt att 100 dagars presskonferens skulle vara huvudkanalen för att sprida information om corona. Men man lär sig så länge man lever. Å andra sidan kanske vi kommer få se liknande saker framöver. I en tid av ständig förändring och individualism blir vi kanske ännu mer sökande efter det stabila, förutsägbara och trygga när det krisar. Ungefär som att kyrkan blir en central aktör för människor som råkar ut för personliga katastrofer och kriser. Så med andra ord. Fullt begripligt, men jag såg det inte riktigt komma.

3. Har kriskommunikation blivit riskkommunikation? Jag är fullt medveten om att gränsen mellan dessa två fält inte är glasklar. Faktum är att de första kriskommunikationforskarna i Sverige aldrig pratade om kriskommunikation utan om riskkommunikation. Men om vi ska göra det enkelt för oss handlar kriskommunikation om vad vi ska göra när krisen slår till och riskkommunikation mer om att före en kris förbereda oss på vad vi ska göra. I en så lång kris som coronapandemin är, tenderar kriskommunikationen att förändras till att bli riskkommunikation. Det handlar inte lika mycket längre om att sprida kunskap om vad kan ska göra, utan om att vi ska göra det vi redan vet. Uppdatering helt enkelt, att hålla saker "top of mind" och påminna om vad som är den sociala normen. När coronapandemin blir så utdragen som den verkar bli är kommunikationen mer lik klassiska riskkampanjer som att ha flytväst på sjön, bära cykelhjälm, inte röka eller vad man nu vill ta för exempel. Pandemin blir en "naturlig" del av vardagen som vi måste navigera i och där handlar det om att upprätthålla vissa beteenden för att minska risken för att smittas. Inte om att lära oss vad vi ska göra, för det vet vi redan.

Se Inslaget i SVT Nyheter här.

Kolla på seminariet på SVT Forum
här

Läs nyheten på JMGs webb här.

Läs rapporten här.

 






lördag 3 oktober 2020

En riktig "October surprise"

"October surprise". Kampanjöverraskningen som välter eller åtminstone utmanar den rådanade ordningen i en amerikansk presidentvalskampanj. Nu fick vi redan andra dagen i oktober månad en överraskning, och det är inte vilken som helst. Att president Donald Trump och hans hustru testat positivt för covid-19 är en mega-surprise. 

Kommer det då att påverka kampanjen och valet? Svåra frågor, men den allra viktigaste faktorn är givetvis hur sjuk presidenten blir. Skulle han bära på viruset utan några större besvär och sedan komma tillbaka med full kraft är det snarast en kampanjmässig fördel. Han har då visat att inte ens corona biter på honom. Han är en stark och tuff ledare som klarar svårigheter utan problem. Precis den image han vill ha.

Skulle han däremot bli allvarligt sjuk och försvinna från kampanjen är han illa ute - inte bara hälsomässigt. Visst, man kan spekulera i sympatiröster, men ärligt talat tror jag inte på några sådana. Snarare att många börjar fundera över eventuellt långsiktiga konsekvenser. "Överlever han?", "Kommer han klara jobbet?". Att han dessutom länge tonade ner pandemins risker och konsekvenser slår tillbaka stenhårt. 

Nu är inte sjukdomar helt ovanligt bland amerikanska presidentkandidater. Hillary Clinton var rejält sjuk 2016 och fick lunginflammation, vilket Donald Trump inte var sen att utnyttja. Att framstå som att man inte har hälsan för det krävande uppdraget är en belastning som ingen kandidat vill tackla. Det är också därför det finns gott om politiker som mörkat sjukdomar av olika slag. Kanske mest berömt är att Franklin D Roosevelt var mycket sjuk under kampanjen 1944, men det fick de amerikanska väljarna veta långt långt senare.

Pratar lite om detta i P4 Göteborg ca 1.04 in i förmiddagssändningen. Länk här.

onsdag 30 september 2020

Sanning, förbannad lögn & journalistik

Rubriken är titeln på den bok som släpptes av Mediestudier igår. Undertecknad bidrar i boken med ett kapitel, där jag försöker bringa lite reda i objektivitetsbegreppet. Men det finns många kapitel i boken, flera är långt mer intressanta än det jag skrivit.

Nicklas Håkansson gör en pilotstudie för att mäta den så omtalade GAL-TAN dimensionen i svenska nyhetsmediers valbevakning (jo, det funkar och rörelsen från 2010 till 2018 går från att vara mer GAL till mer TAN). 

Ett annat kapitel som jag gärna lyfter fram är Helena Olssons reflektioner kring om det är så att journalistik som kunskapsproduktion passar sämre in i konservativa värderingars världsbild, då den ofta handlar om svaga grupper och har tendenser till att vara omhändertagande.

Mats Ekström och Nils Hansson tittar från lite olika vinklar på hur journalister försöker hantera den svårfångade sanningen i journalistisk praktik. Sanning och lögn som drivkrafter för att publicera något diskuterar Olle Lidbom och Jonas Andersson Schwarz i andra kapitel.

Grunden för boken finns på flera sätt hos statsvetarprofessorn Jörgen Westerståhl och hans objektivitetsstudier. Elin Gardeström, som är redaktör tillsammans med Lars Truedson, dyker på djupet i Westerståhldebatten och hans projekt i att försöka mäta journalistisk objektivitet. 

Igår var jag tillsammans med flera av författarna med på seminariet "Är den professionella reporterrollen hotad?" Seminariet kommer framöver att finnas på Youtube och jag kommer då lägga det i kommentarsfältet.

Är man intresserad av boken finns den nedladdningsbar här.

För den som inte fått nog finns också ett kommande webinar där flera av författarna också deltar. Seminariet heter "Klarar journalistiken säga sanningen. Vill man lyssna (20 oktober) gör man det här.




 

 

fredag 25 september 2020

Om att samlas runt flaggan (rally around the flag)

Idag skriver jag tillsammans med kollegorna Peter Esaiasson,
Jacob Sohlberg och Marina Ghersetti på DN-debatt om vår
studie som precis blivit publicerad i European Journal of Political Reserach. Studien handlar om rallyeffekter, dvs. det opinionsfenomen som innebär att stöd för sittande regering/president ökar när landet upplevs hotat. Forskningen har framförallt tittat på stöd för USA:s president i tider av krig och internationella konflikter. Men det har efterhand breddats till att innefatta bl a terrorism. Nu visar vi - och även forskare i andra länder - att fenomenet kan kopplas till coronapandemin. Stödet gick upp, inte bara för regering, utan även för myndigheter generellt. Dessutom ökade det mellanmänskliga förtroendet. 

Denna "yra" av patriotism, som fanns under mars och april 2020, har många positiva konsekvenser. Man håller ihop och försöker klara av svårigheter tillsammans och det är lättare att få människor att ta till sig råd och rekommendationer. Men det finns baksidor. Obekväma röster kan lättare tystas och risken finns alltid att politiker genomför åtgärder som aldrig gått att genomföra i "fredstid". Så frågan vi ställer i slutet är vem som är den obekväma rösten när rallyeffekten slår till.

Läs DN-artikeln här.

Läs forskningsartikeln här.

 

torsdag 10 september 2020

Du skall icke nysa (offentligt)!

En av de klassiska politiska skandalerna - som inte
handlar om politik i snäv bemärkelse utan om
politikers vandel - är hur man beter sig. Ibland handlar det om sådant som sker privat, ibland om det som sker i offentligheten. Inte minst
är det kritiskt när personen ifråga bryter mot
allmänna normer eller partiets egna politiska förslag. 

Att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson snorade och hostade i riksdagen gick inte obemärkt förbi och har kritiserats av såväl andra politiker som nyhetskommentatorer. Sverigdemokraterna och Åkesson har profilerat sig som kritiker av den svenska strategin och inte minst propagerat för användande av munskydd. Något sådant hade dock inte partiledaren på sig under debatten eller i intervjuer med journalister. Inte heller hade han testat sig för covid-19, men menade att han skulle göra det så fort han fick tid.

Försvaret av Åkesson, som snabbt aktiverades i kommentarsfälten i sociala medier gick ut på att SD:s partiledare faktiskt följde reglerna från Folkhälsomyndigheten. Åkesson menade också att han använder munskydd när det behövs, dvs. när trängsel gör att social distansering inte är möjlig.

Tror knappast att "Host och nysskandalen" kommer bli mer än en krusning på ytan, men den visar hur känsligt politikers agerande är. Dubbelmoral sticker alltid i ögonen på väljarna och är en av de mest tacksamma nyhetsvinklarna som finns. Dessutom är det effektiv ammunition för politiska motståndare. Sådant ska man inte bjuda på!



torsdag 3 september 2020

Corona och förorten

 Redan i coronapandemins början våren 2020 kom det uppgifter om att boende i Järvaområdet i norra Stockholm, särskilt de med somalisk bakgrund, var särskilt hårt drabbade av viruset. Många döda och hög smittspridning. Det visade sig att det var ett generellt drag. Precis som i alla kriser och katastrofer är det människor som är socialt och ekonomiskt utsatta som drabbas hårdast. Förorterna i Sverige var inget undantag.

Men förklaringarna i den allmänna debatten var breda. Det talades brister i krisinformation, om språk och kultur, även om de mer klassmässiga förklaringar med större svårigheter till social distansering på grund av ekonomiska faktorer fick större fäste efterhand. 

I vår rapport Kriskommunikation och segregation i en pandemi - Hur boende i utsatta områdem informerade sig om coronaviruset 2020 - riktar vi sökljuset mot kriskommunikationens betydelse i pandemins inledning våren 2020. Med intervjuer och enkäter från Boendepanelen (Hjällbo och Östra Bergsjön i Göteborg) visar vi att det finns strukturella olikheter även ifråga om informationsimhämtning som troligen också bidrog till hur pandemin utvecklades i de svenska förorterna. 

Läs rapporten här.

Ta del av nyheten om rapporten på JMGs webb och ladda ner den här.

Titta gärna på inslaget med Peter Esaiasson i SVT här.


måndag 31 augusti 2020

Om rädslan för social isolering som kommunikationsstrategi

Egentligen har jag redan skrivit om det här (se här), men det förtjänar att upprepas. Det var ju en sak att informera om hur vi ska bete oss ifråga om social distansering när det var akut pandemiläge, när dödstalen steg och vi inte visst när smittan skulle avta. 

Nu är läget ett annat. Men budskapet är detsamma från Folkhälsomyndigheten och andra ansvariga aktörer. Social distansering, tvätta händerna, arbeta hemma om du kan, stanna hemma vid symptom mm. Samma budskap, men ett nytt läge då relativt få just nu dör av covid-19 i Sverige och där kurvor, jämfört med många andra länder pekar åt rätt håll. 

Kommunikativt är det en utmaning. För alla vet redan vad som gäller. Det finns ingen i Sverige som inte vet hur de ska agera under pandemin. Frågan är bara hur man får människor att det de redan vet. Det handlar inte om en kunskapsbrist och jag tror det därför är fel att se råden som dag efter dag pumpas ut som en fråga om att sprida kunskap. Det handlar om uppdatering, att se till att hålla budskapet "top of mind", men framförallt inpränta en social norm. Budskapet ska hjälpa dem som försöker upprätthålla social distansering så att de får stöd i sin övertygelse, dessutom få dem som bryter mot den sociala normen att skämmas. För det är det som det handlar om nu. Att den sociala normen ska vara tydlig. Själv följer jag fortfarande reglerna så gott jag kan. Har inte hälsat i hand eller kramat om vänner och bekanta sedan i februari. Jag kämpar hårt jag kan för att absolut inte hosta eller nysa när jag handlar och buss åker jag överhuvudtaget inte. 

När jag hör Tegnell upprepa vad som gäller och ser alla skyltar och budskap stärks jag lite i min tro och tittar lite extra länge med sur blick på den som hostar i affären....



tisdag 25 augusti 2020

Golf Gate och alla andra skandaler som komma skall

 På Irland pågår just nu Golf Gate, en politisk skandal där politiker deltagit på en golfklubbsmiddag brutit mot landets coronabestämmelser om social distansering. Flera politiker har redan avgått.

Att (politiska) skandaler skulle dyka upp i spåren av corona var en lågoddsare. Faktum är att vi i Sverige sett några bubblare, såsom debatten om John Giesecke och hans relation till Folkhälsomyndigheten tidigare i våras. Men var så säker, det dyker säkert upp fler. Exemplen ovan är skandaler som ligger i linje med andra sorters skandaler. Golf gate är den sorten där politiker inte själva följer de regler de bestämt (som också är en form av privatmoraliska skandaler).

Politiker som själva bryter mot lagar är tacksamma

att skandalisera. De borde ju veta bättre! Sedan finns det ibland en extra dimension då det egna partiet står för en politisk linje som personen går emot (t ex Åsa Romsons båtfärg eller Laila Freivalds lägenhetsaffärer). Medietäckningen av Giesecke och relationen till den coronaansvariga myndigheten är istället en klassisk maktskandal. Att personen eller myndigheten ifråga utnyttjar sin maktposition på ett otillbörligt sätt. 

Men pandemin aktualiserar en annan skandaltyp som kallas för psykodrama. Lull och Hinerman som myntade begreppet i boken Media Scandals menade att den fångar in vanliga människor som uppenbart bryter mot normer i samhället. Exemplen de ger är ganska drastiska och här är det viktigt att skilja mellan nyheter som upprör där folk beter sig på ett sätt som är normbrytande till vad som är skandalöst. De senaste dagarna har det exempelvis varit i nyheterna om en ung man i Danmark som inte hade munskydd i linje med de danska reglerna och därför blivit bötfälld. Det här är inte en skandal. Normbrott, men inte skandalöst.

Liknande normbrott, att folk beter sig social oacceptabelt har vi sett sedan Folkhälsomyndigheten satte upp regler som social distansering och andra riktlinjer. Men för att det ska bli en skandal krävs det lite mer action. Normbrottet måste framstå som allvarligt och reaktionen i medierna måste vara stark. Dessutom bör också reaktioner från opinion åtminstone uppfattas som betydande. 

Så vilka skandaler som följer i coronas spår får vi väl se. Men var så säker. De kommer. 

 

 




onsdag 19 augusti 2020

På medieetikfronten inget nytt?

För flera år sedan försökte jag och Britt Börjesson få SOM-institutet att uppdatera en tidsserie om allmänhetens syn på medieetik. Tyvärr hade vi inga pengar att betala frågorna med, så det blev inget den gången. Men vi kunde inte släppa tanken

Frågorna handlade om namnpublicering i medierna och hade ställts av Britt och Lennart Weibull under 1990-talet och början av det nya seklet. Både till allmänheten och till journalister.

Frågorna det gällde handlade om olika nyheter (en bussolycka med barn bland dödsoffren, en mordmisstänkt, falskdeklarerande och rattfulla politiker/VD, idrottsutövare misstänkta för doping mm). Frågan var då om man tyckte medierna skulle publicera namn och bild på de inblandade.

Vi visste att synen på medietik under 1990-talet gått mot en mer privat privatvärld och en mer offentlig offentlighet, dvs. att offentliga personer i högre grad borde få räkna med att deras namn och bild publiceras. Men okända människor bedömdes i allt mindre utsträckning behöva utstå sådan behandling.

Tendensen var i stort sett densamma hos journalister och allmänhet. Men det ska sägas. Skillnader fanns. Journalisterna var generellt mer restriktiva till namnpublicering och allmänheten mer angelägen om att namn skulle publiceras, utom i ett avseende. I synen på offer för olyckor tyckte vanligt folk i väsentligt lägre grad än journalisterna att namn borde hållas utanför nyheterna. Men för idrottsmän som dopat sig, falskdeklarerande/rattfulla politiker eller VD:ar, mordåtalade eller personer anhållna för knarkbrott fanns samma tendens. Journalister var mindre benägna att vilja se namn på personerna i nyheterna än svenska folket. 

Men som sagt. Detta var för länge sedan. Vi har sedan dess fått en medievärld där allt är ett knapptryck bort. Flashback, andra websajter eller sociala medier publicerar ofta namn på personer som drabbats eller drabbat sig själva av olyckor och brott. Inte minst #metoo visade att frågan om namnpublicering är het och här hittade vi en öppning. Institutet för Mediestudier ville nu gärna uppdatera frågan om synen på medieetik och i SOM-undersökningen 2019 och J-panelen 2020 ställdes samma frågor som Britt och Lennart skrev om, på den tiden när ingen ens visste vad Facebook, Twitter eller Instagram var för något. 

Vad har då hänt med medieetiken? Vi blev båda väldigt förvånade för tittar man på siffrorna är det påfallande stabilt. Den riktning som stakades ut mot mer offentlighet för offentliga personer (framförallt fuskande idrottsmän och politiker) och en mer privat privatvärld för okända människor har fortsatt. Tydligast bland journalisterna.

Skillnaderna mellan journalister och allmänhet finns också i stort sett kvar, men i vissa fall verkar klyftan ökat (journalister är mindre överseende med politiker) i andra fall minskat något.

Intressant är att i vissa fall har journalister och allmänheten bytt plats. I synen på olycksoffer har  journalisterna i ännu högre grad än vanligt folk övergett viljan att publicera och ligger idag lägre än allmänheten (men båda ligger jättelågt!).I publiceringsiver knutet till politikers falskdeklaration och dopingsmisstänkta idrottare ligger journalister högre än allmänheten numera. Generellt handlar förändringarna inte så mycket om att vanligt folk tycker annorlunda, snarare beror de på att journalister ändrat uppfattning. 

Men oavsett dessa skillnader är ändå slutsatsen att ganska lite har hänt. Särskilt bland allmänheten. Synen på medieetiken är idag ungefär densamma som för 20 år sedan, men med en tendens till att okända personer som hamnar i nyheterna ska slippa se sina namn i där. 

Vad betyder då det här? Man kan givetvis trycka på lite olika saker. En är att den skillnad som trots allt finns mellan journalister och allmänhet är en grogrund för misstro mot medier, om beskyllningar att medierna mörkar. En annan är att journalisterna i en tid då de utmanas i jakt på klick och publiceringar på nätet värnar sin yrkesroll och i ännu högre grad betonar journalististisk etik. Journalist är något annat är alla andra som publicerar sig på nätet. En tredje är att sociala medier inte gjort människor mer blodtörstiga, snarare tvärtom. I journalistiken förväntar sig allmänheten en motbild till uthängningar i sociala medier. Vilken av de här sakerna man vill trycka på är väl som alltid en fråga om nyhetsvinkel.

Idag publiceras boken Uthängd - inte bara #metoo där mitt och Britt Börjessons kapitel finns med. Ladda ner boken HÄR.

Vill ni kolla på när Mediestudiers föreståndare Lars Truedson pratade om boken i SVT Morgon klickar ni HÄR.

Och om inte detta är nog så finns det också ett Zoomseminarium i eftermiddag (anmälan är stängd nu) där jag själv och andra inblandade deltar. Seminariet kommer att kunna ses på Mediestudiers Youtubekanal och på SVT Forum om några veckor.