måndag 16 november 2020

Oktoberöverraskningarnas demokratiteoretiska dilemma

 På torsdag kan man delta i webbseminariet kring boken Stjärnspäckat. Det är ytterligare en snabbrapport om valrörelser från redaktörerna Niklas Bolin, Kajsa Falasca, Marie Grusell och Lars Nord. De tidigare handlade om riksdagsvalet 2018 (Snabbtänkt), EU-valet 2019 (Euroflections) och nu det amerikanska presidenvalet. I rapporten ges de mångvetenskapliga perspektiv på det val som nyss genomförts, men många spännande analyser av olika forskare. 

Jag har skrivit ett bidrag om oktoberöverraskningar och dess demokratiteoretiska dilemma (se nedan). Jag hävdar att det ur ett normativt demokratiperspektiv finns problem med att slutspurten av en valrörelse domineras
av en skandal. Att motståndare och medier
gnuggar händerna är förståeligt, men det betyder inte att det är bra. 

Läs eller ladda ner boken HÄR .

Vill du anmäla dig till seminariet gör du det HÄR.


Här är mitt bidrag.

 Oktoberöverraskningarnas demokratidilemma

När den amerikanska presidentvalrörelsen gick in i slutskedet hörde man oftare och oftare spekulationer om en kommande ”October surprise”, en händelse som skulle skaka om valrörelsen och förändra valvinden. Visst, det kom en överraskning, men kanske inte den vi förväntat oss. 

Trumps insjuknande i covid-19 var en riktig oktoberöverraskning. Även om Trump tillfrisknade förvånansvärt snabbt blev covid-19 slutspurtens huvudtema. Presidenten beklagade sig också högljutt över detta faktum. Ingen politiker vill vara fast i en nyhetsvinkel som är ofördelaktig och Trump ville verkligen inte prata corona.

Men ekon från 2016 var på väg. När New York Post publicerade sin artikel om påstådda kopplingar mellan Joe Biden och ukrainska affärsmän några veckor före valdagen fanns det ytterligare en potentiell oktoberöverraskning. Vibbarna kändes tydligt från 2016, då FBI i valrörelsens slutskede beslutade att granska fler av Hillary Clintons mail. Skandalen skadade Clintons ordentligt, även om granskningen friade henne. Mycket talar för att den också var tungan på vågen som fick Trump vald till sin första period. Inte minst eftersom den kom så tätt inpå valdagen. 

 New York Posts artikel fick inte samma genomslag. Debatten kom mest att handla om hur Facebook och Twitter (och andra nyhetsmedier) sänkte storyn genom att stoppa spridningen, bland annat med argumenten att den brast i källkritik. Hade Bidens påstådda ukrainakopplingar fått fäste och förändrat kampanjen till Trumps fördel hade det varit en repris av vad som hände 2016. Men nu upprepade sig
inte historien, ändå aktualiserar den ett demokratiteoretiskt dilemma. 

Vi tar på oss statsvetarglasögonen och funderar på vad väljare behöver under en valrörelse. Lite förenklat handlar det om att få veta vad partier och kandidater vill åstadkomma och vad de som haft makten lyckats prestera. Med andra ord behöver vi få en karta för att orientera oss i det val vi ska göra
på valdagen. Nu röstar vi ju inte på sakfrågor i sig, utan på politiker som bär upp dessa. Då behöver vi också veta lite om karaktären hos dem vi ska välja. Är de pålitliga figurer som förtjänar vårt förtroende? Men en valrörelse handlar inte bara om att informera. Den ska engagera och mobilisera också. Vi väljare ska orka pallra oss iväg till valurnorna, även om vi i USA fick se många förtidsrösta och poströsta istället för att besöka en vallokal på valdagen.

Nu till problemet. Logiken i valrörelser - så även den nyss avslutande amerikanska - är att kandidater först presenterar vad de vill göra och sedan sätter det igång med kampanjaktiviteterna. Det görs utspel, motståndare attackeras och intensiteten och aktiviteten stiger ju närmare valdagen närmar sig. De demokratiteoretiska idealen går så att säga från att informera till att engagera, allt eftersom valrörelsen fortskrider. Nyhetsmedierna fungerar på exakt samma sätt. De börjar med att presentera valplattformar och manifest för att sedan rapportera mer om valrörelsen som företeelse. Själva kampen om opinionen och kandidaterna som personer hamnar mer och mer i fokus. Även i mediernas valrapportering är  rörelsen därmed från information till engagemang.

Givet att vi ser informera och engagera som två centrala värden skulle jag hävda att valrörelser är bakvända, sett till demokratiteoretiska ideal. De borde börja med att engagera och sedan informera. Inte tvärtom. Först skapa intresse och engagemang för att sedan ge väljarna en tydlig bild av hur samhällsproblem ska lösas. Men så går det som bekant inte till. Komplexiteten i en valrörelse försvinner ju närmare valdagen vi kommer och fokus ligger på kampanjutspel, de enskilda kandidaterna och inte minst eventuella felsteg och minst skandaler. 

Men ska då inte oegentligheter och karaktärsbrister avslöjas? Klart de ska. Attacker på motståndaren (negative campaigining) är ett inslag som funnits så länge vi haft demokrati och är fullt legitimt. På samma sätt ska givetvis medierna avslöja skandaler och andra oegentligheter. Men givet att informationen inte är ny, att både politikerna och redaktionerna har tillgång till informationen sedan tidigare, borde skandalerna helst inte komma i valrörelsen slutskede. Då ska vi prata om sakfrågorna och hur de ska lösas. Med andra ord borde avslöjanden och skandaler betas av tidigare, helst innan valrörelsen börjat och inte komma in från sidan i valspurten. 

Här är politiker och medier lika skyldiga. Politiker som vill sänka en motståndare gör det helst nära valet så att effekten blir så stor som möjligt. Detsamma gäller för medier som gärna släpper sina granskningar av både sakfrågor och kandidater i slutet av valrörelsen, då intresset och genomslaget kan bli större. Men risken blir att skandaler får oproportionerligt utrymme och påverkan, inte minst då det ofta senare visar sig att verkligheten var mer komplex än de första rubrikerna gjorde gällande. Sett ur det perspektivet är jag glad att New York Posts granskning av Joe Biden inte blev en oktoberöverraskning. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar