fredag 29 december 2017

Var inte tablå-tv:n död?

Igår fastnade jag framför tv:n som på en reklamkanal visade filmen Space Cowboys. Flygaressen som aldrig kom ut i rymden, men som pensionärer får en ny chans spelas med gott humör av Clint Eastwood, Tommy Lee Jones, Donald Sutherland och James Garner.Ganska rolig film och ni frågar mig.

Tablå-tv alltså. Den verkar ju numera vara i princip utdöd. Visserligen gjorde en av mina kollegor förutsägelsen att vi skulle sluta kolla på tablå-tv redan i början på 1980-talet då videon kom. Han hade fel, men nu finns det ju helt andra möjligheter. Med streaming krävs det ju inte att man spelar in, utan man kan titta när man själv vill. Men trots allt sitter jag där och tittar då och då på tablå-tv.

Frågan är då varför jag blir sittande och tittar på en film med reklamavbrott när den finns två meter bort i dvd-hyllan och säkert även på någon streamingtjänst jag betalar för. Det tar längre tid, jag blir irriterad på reklamavbrotten och dessutom kan jag inte gå ifrån utan att missa något.

Finns det något i att inte ha kontrollen som är lockande? När vi hela tiden kan välja finns det något attraktivt i att någon annan väljer åt oss? Eller handlar det om att tablå-tv delas med andra? I den hyperindiviuuella medieanvädningens tid är vi ju trots allt nästan besatta av att dela och försöka interagera med andra om vårt mediebruk. Vi kommenterar, delar och lajkar för att visa att vi inte är ensamma i våra medieval. Jag vet faktiskt inte svaret och får väl se om några studenter är sugna på att göra en studie framöver

söndag 24 december 2017

Nu är det (tv) jul igen

När jag växte upp var tecknad film en bristvara. Jullovsmorgon (2 timmar på julafton) och Kalle Anka julafton var i princip de enda gångerna vi såg tecknad film. Inte konstigt att vi blivit smått fanatiska i Kalle-tittandet. Men nya mediegenerationer formar nya traditioner och i år är det troligen bara jag som kollar på Disneykavalkaden klockan 3 på julafton. Kanske gör något av barnen mig sällskap så att pappa inte ska sitta där alldeles ensam framför tv:n.

Julen är överlastad med traditioner, inte mist medietraditioner. Kalle har jag redan nämnt. Karl-Bertil Jonsson är en annan. Något som alltid brukar vålla lite debatt (det "rasar" till och med i medierna då och då) är julkalendern och julvärden! De flesta julkalendrar brukar dömas ut för att inte vara tillräckligt "juliga" eller ha andra brister (otäcka, barnsliga eller nåt annat).

När det gäller julvärdarna skötte Arne Weise jobbet i många år och numera är det ett sätt för SVT att bygga varumärke genom att ha nya namn varje år.

Visst brukar det vara lite (medie)prat om julvärdarna, men i år är det lite extra. Erik Haag och Lotta Lundgren ska båda vara julvärdar och det har dessutom läckt ut att de inte ens är i SVT-huset under julafton. Deras presentationer spelas in i förväg.

Jag har funderat lite på reaktionerna mot årets julvärdar som varit lite mer kritiska än vanligt. De verkar ha brutit med traditionen på två sätt. Det finns ett tyst kontrakt kring julvärdarna att de sitter där ensamma och delar ensamheten med alla som inte firar jul tillsammans med någon. Förhandssnacket brukar ju vara att julvärdarna får frågor om hur det känns att fira julafton utan familjen. När Erik och Lotta sitter där tillsammans offrar de mindre än den ensamma julvärden i rutan. Det andra är givetvis att det är förinspelat. Då delar de inte ens julaftonen med tittarna, vilket nog skapat den största upprördheten. Inte nog med att de är tillsammans, de väljer dessutom att inte vara på plats i tv-huset på julafton. PR-mässigt har därmed årets julvärdar knappast lyft SVTs varumärke.

Men jag undrar också om inte det också handlar om en generell trötthet på Erik Haag och Lotta Lundgren. Kritik mot deras program börjar dyka upp här och var. Även om jag inte vet säkert tror jag att Erik och Lotta kommit lindrigare undan för några år sedan. För en kändis i mediesamhället lyfts man först upp och sedan tas man ner igen. Det är den obönhörliga logiken.

 

söndag 17 december 2017

Trump i Orwelland

Om inte ordet finns så existerar inte fenomenet. Tydligen verkar Trumpadministrationen mer och mer svänga in på ett orwellskt spår i propagandan. Att president Trump ljuger utan att blinka har vi i princip vant oss vid. Det han säger (twittrar) betyder lika lite som Bagdad-Bob eller något som auktoritära regimer sprider. Allt måste läsas antingen tvärtom eller tas med stora skedar salt.

En annan strategi som Trump och republikanska politiker ägnar sig åt är att förbjuda ord. Det är givetvis inget som bara republikanska politiker i USA ägnar sig åt. Politiker har i alla tider kämpat om hur verkligheten ska beskrivas. Men nu styr USA:s regering i detalj vilka ord som är tillåtna och vilka som inte är det. Floridas guvernör har tidigare förbjudit ordet klimatförändringar i sin administration och Trump har fortsatt på den inslagna vägen. Jordbruksdepartementet ska inte säga "klimatförändringar" utan "extremväder". Allt för att vi inte ens ska påminnas om ord som inte passar in i en konservativ ideologi. Kampen om ideologi blir också en kamp om språk. Om det fattas ord för samhällsproblem så finns de ju inte!

Att begränsa tankefrihet är en av grundpelarna i George Orwells 1984 och Trump verkar gilla sättet att styra USA på. Förbjud ord så styr vi tanken. Nu senast handlar det om nationella folkhälsomyndigheten CDC som inte får använda vissa ord i officiella dokument om budgeten. Foster, transsexuell, evidensbaserad, vetenskapsbaserad, rättighet, mångfald är ord som ska bort.

Trump har ju blivit kritiserad för att vara Putinvänlig. Men han verkar också ha Sovjet som idealbild. Ett samhälle där statsideologin var styrande för alla samhällsområden och partiet och staten definierade verkligheten. Det verkar vara den drömbild av samhället som Trump eftersträvar.

Är det dags för "Krig är fred". "Frihet är slaveri" och "Okunnighet är styrka" från den amerikanska administrationen?

måndag 11 december 2017

1990-talet - en forskningsuppmaning

Brytpunkter är alltid intressanta. Som samhällsvetare är jag ofta väldigt fokuserad på att försöka dela in historien i epoker och tidsperioder. De mest intressanta tidpunkterna är när något förändras, formativa moment då historien skrivs om och inte minst nya sätt att se på eller göra saker växer fram. I min och mina kollegor Nicklas Håkanssons och Orla Vigsøs forskning om valaffischernas historia identifierade vi fyra epoker: 1911 - 1936 – Ideologistrid och propaganda, 1944-1958 – Folkhemsbygge och framtidsretorik, 1960-1988  – Blockpolitik och reklamestetik, 1991-2010 – Förtroendekamp och imageskapande. 

Det mest intressanta frågan är kanske hur vi identifierar som brytpunkter, vad som gör att affischerna förändras. Brottet mellan de första två epokerna är andra världskriget och skillnaderna mellan ett mer ruralt och urbant Sverige är tydliga. De andra två brotten är mer kopplade till medieutveckling. I början av 1960-talet kommer tv och det moderna mediesamhället slår igenom. Det sista brottet vi identifierar är i början av 1990-talet. Även här är det tydligt att medieutvecklingen är avgörande. I början av 1990-talet har vi fått reklam-tv via kabel och satellit, reklamradio och marksänd reklam-tv via TV4. Med andra ord är det en ny medietid som infinner sig dessa år. Sedan kommer internet och allt vad det innebär. Men första hälften av 1990-talet (liksom 1960-talet) är historiskt intressanta epoker att studera som medieforskare. Vi vet till exempel att introduktionen av TV4:s nyheter även påverkade hur Rapport gjorde nyheter. Våra affischanalyser tyder också växte fram ett nytt och lite vågat sätt att göra valaffischer på i början av 1990-talet. 

Talande för detta är givetvis de stylade bilderna av Mona Sahlin 1991, men kanske ännu mer Folkpartiets affischer 1994 där både bilder och bildtext är vågade, tvetydiga och där det till och med är svårt att veta om det ens är politik som det handlar om. Så hade det inte sett ut bara några år tidigare.




 Med andra ord så tycker jag att vi behöver mer forskning om vad 1990-talets medieutveckling gjorde med medieinnehållet (och även 1960-talets). Det är i brytpunkter som det riktigt intressanta sker. Då ligger fältet öppet för att förändra.





 
 

onsdag 6 december 2017

One-liners kan vara farliga. Om att kalla Rinkeby en krigszon

"Att du säger kan användas emot dig" lyder en välkänd mening från amerikanska filmer när polisen fångar skurken. Men det gäller i högsta grad även alla som yttrar sig offentligt. Det fick chefsåklagare Lise Tamm känna på efter att i en intervju med Studio Ett i Sveriges Radio ha sagt: "Rinkeby är nästan som en krigszon alltså. När polisen arbetar där jobbar de som försvaret skulle ha gjort”. Nu får hon ägna sig åt att be om ursäkt/hävda att det hon sa blivit förvanskat i takt med att andra kritiserar hennes uttalande. 

Nu lär Lise Tamms uttalande blåsa över på någon dag. Imorgon säger någon annan något annat och medierna letar vidare efter andra nyheter. Men pratskandalen med Lise Tamms krigszonsuttalande pekar också på paradoxen med mediesamhället. Ju bättre du blir på att formulera ett snärtigt uttalande, desto större är också risken att du säger bort dig.

För det kan gå riktigt illa. En politiker jag intervjuade efter Janne Josefssons valstugereportage sa lite lakoniskt att det var nog inte detta som kommunikationsexperterna menade när de gett råden på medietränardagarna. De hade sagt att man skulle försöka formulera one-liners som fångar mediernas intresse. Han hade inför Janne Josefssons dolda kamera försökt vara "rolig" genom att kalla chilenska flyktingar på orten där han bodde för "sådana där som Pinochet inte hann med". Han fick avgå på en gång. One-liners kan vara livsfarliga för offentliga personer.

tisdag 5 december 2017

Valfilmen fyller snart 90 år


Sverigedemokraternas mörka bild av Sverige i valfilmen Snart är det val är lite av ett startskott för valpropagandan inför valet 2018. Att satsa på en valfilm på Youtube kan kanske tyckas modernt, men faktum är att valfilmen nästa år firar 90 år som politisk propagandakanal för svenska politiska partier.
Redan i valet 1928 producerade Socialdemokraterna en valfilm (Vårt land är ditt) som användes för att locka väljarna till valmöten. 

Valfilmerna blev en stor succé och var ett dominerande inslag i partiernas valkampanjer fram till slutet av 1950-talet. Men det kostade på. Peter Esaiasson menar i sin avhandling Svenska valkampanjer att hälften av Socialdemokraternas centrala valbudget gick åt till att producera och visa filmerna i början av 1930-talet. Många av dessa filmer var halvtimmeslånga spelfilmer där det politiska budskapet vävdes ihop med en berättelse. Filmerna blev dock kortare med tiden, bland annat därför att det blev dyrare att både producera och visa filmerna.

Med tv:s inträde i valkampanjerna förlorade valfilmen sin ställning, men det fortsatte att produceras filmer för bio. De första försöken med politisk tv-reklam gjordes 1990-talet då Liberalerna visade reklamfilmer i ZTV, en musikkanal riktad mot ungdomar och som sändes i kabelnätet från Finland. Eftersom Finland har haft tv-reklam sedan i början av 1990-talet kunde man gå runt den svenska lagstiftningen. I samband med övergången från analoga till digitala sändningar försvann förbudet mot åsiktsreklam i TV4 och Liberalerna och Moderaterna gjorde tv-reklam i TV4:s digitala nischkanaler i valrörelsen 2006. Men det var först i och med EUP-valet 2009 som genombrottet skedde.

En något trevande start för politisk tv-reklam gick snabbt över i ett normalstadium där det är nu standard att partierna köper reklam i tv. Under valåret 2014 använde sig alla riksdagspartier utom två – MP och V – av denna möjlighet. Men partiernas filmer har flera distributionskanaler. Förutom tv och biografreklam (som levt vidare in i 2010-talet) förekommer valfilmer på partiernas Youtubekanaler, Facebooksidor och hemsidor. Det är svårt att bedöma vilka filmer som visas i vilken kanal. Längden är den viktigaste markören; är filmen längre än en minut, handlar det med stor säkerhet om en film gjord för nätet.
 

För den som vill ha billig politisk underhållning rekommenderar jag att gå in på Filmarkivet.se där det finns många valfilmer upplagda. En personlig favorit är Högerns valfilm ”Kärlekoch monopol” från 1936. Mycket nöje!

I Nordegren och Epstein var jag den 7 december med och pratade om valfilmer. Lyssna här.

fredag 1 december 2017

Vad kommer valrörelsen handla om?

Snart går vi in i valåret 2018. Vi har haft ganska kraftiga opinionssvängningar det senaste året, framförallt på den borgerliga sidan. Väljarströmmarna mellan framförallt Moderaterna, Sverigedemokraterna och Centern har gjort att opinionsnivåerna mellan dessa partier kraftigt förändrats. Opinionsläget är nu också jämnt mellan blocken (om KD klarar sig kvar) och Sverigedemokraterna har samma parlamentariska position som efter förra valet. Att regeringsfrågan kommer stå i centrum för valrörelsen 2018 är därmed ingen högoddsare. Vem som ska styra Sverige och hur det ska gå till blir utan tvekan en av de största frågorna i nästa års valrörelse.

Men sedan då? Vilka frågor kommer dominera? 1990-talets och 2000-talets valrörelser har oftast varit ett smörgåsbord av sakfrågor. Men 2014 avvek i och med att invandring och integration dominerade vilket jag skrev om i När makten står på spel.

Kommer det bli samma sak 2018 eller kommer någon annan fråga att vara i topp? Ett sätt att försöka förutspå framtiden är att se vilka frågor som dominerat/är på väg uppåt på medborgarnas dagordning åren före en valrörelse. Går vi till förra valet var invandring och integration på stark uppgång redan 2012 och 2013, detsamma gällde skolfrågor och båda dessa var stora valrörelsefrågor 2014. Å andra sidan var också sjukvården på väg uppåt på medborgardagordningen 2012 och 2013, men sjukvård var inte en särskilt stor fråga i valrörelsen 2014.

Ser vi på vad SOM-institutets siffror om medborgarnas dagordning 2017 (som i stort också brukar vara en spegel av vad som står i medierna och diskuteras i den politiska debatten) ligger invandring/integration ännu högre än tidigare, detsamma gäller skolfrågan. Men som sagt, även sjukvården ligger högt. Vad som ligger lågt och är en lågoddsare inför nästa års valrörelse är ekonomi och arbetslöshet. Detsamma gäller miljön.

Så här ser de långsiktiga trenderna ut, men vi vet också att händelser i verkligheten kan förändra bilden radikalt. Döende sälar utanför västkusten inför valet 1988 och kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 påverkade snabbt valrörelsedagordningen.

En del experter förutspår ju också en kommande börskrasch (eller korrigering om man nu väljer det ordet), säkerhetsläget i världen kan också spela in (även om Ukrainakrisen inte gjorde något större avtryck 2014) och om det blir dramatiska miljöhändelser under valåret kan det kanske bli ett miljöval igen. Vi får väl helt enkelt vänta och se.