tisdag 29 augusti 2017

Jimmie är faktiskt ett sänke

Nu säger jag det: Sverigedemokraterna kommer aldrig ingå i en regering så länge Jimmie Åkesson är partiledare. Det kan tyckas som en korkad sak att säga med tanke på att partiet vuxit sedan varje val de ställt upp i. Med Åkesson som partiledare är dessutom SD Sveriges andra största parti i opinionsmätningarna. Inget tyder heller på att de kommer att göra ett sämre valresultat 2018 jämfört med valet fyra år tidigare.

Mitt argument bygger på att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna tvätta bort sin vit-makt-koppling så länge som ledargarnityret gick in i partiet då det klart och tydligt var starkt främlingsfientligt (och inte "bara" invandrarkritiskt). Jimmie Åkesson är en mycket skicklig debattör och politiker (även om han då och då drabbas av minnesförlust eller har märkligt dålig insyn i detaljer i partiet). Till detta hör att han också är extremt populär bland sina väljare. Inte bland något parti är anhängarna lika entusiastiska över sin partiledare.

Men problemet är historien. Ingen kan väl på allvar tro på Åkesson när han säger att han gick med i SD för att de var EU-kritiker? Samma misstanke gäller hela den nuvarande partiledningen, vilket gör att de är politiskt omöjliga hos de andra partierna (troligen även moderaterna). Då spelar det i stort sett ingen roll hur populär han är bland de egna väljarna.

För att Sverigedemokraterna ska komma i regeringsställning krävs det att partiet antingen blir så stort att de får bilda en minoritetsregering eller att Jimmie & co försvinner så att en ny partiledning som inte har samma historiska belastning tar vid. En partiledning som kommit in i partiet senare och kan omfamna den socialkonservativa ideologin utan att vara behäftad med associationer till vit-makt rörelsen. Frågan är om det finns några sådana utmanare i partiet?

måndag 28 augusti 2017

Dark ads = dark ages?

Dark ads! Smaka på ordet. Känns ju som Dark web, Darh Vadar och allt annat otäckt man kan tänka sig. I Marin Schoris utmärkta artikel där kollegorna Marie Grusell och Henrik Oscarsson också uttalar sig, görs en bra genomgång om hur politiska marknadsförare i Trumpkampanjen använde sig sociala medier för att samla in data om användare, identifiera dem och sedan sända ut specialdesignade budskap för denna målgrupp. Poängen är också att bara den tilltänkta målgruppen kunde se dessa budskap, ingen annan.

Även om det på många sätt verkar skrämmande är det viktigt att hålla tungan rätt i mun när fenomenet diskuteras. Frågan är ju vad som egentligen är nytt och om detta nya på något sätt hotar demokratiska värden.

För det första så är ju detta egentligen vad alla som håller på med reklam eller politisk kommunikation alltid strävat efter. Att inte slösa bort resurser på en massa människor som varken är intresserade eller går att övertyga. Istället kan man på individnivå nå de människor som man har en vettig chans att övertala. Trump var ju heller knappast först med micro-targeting, det var en metod som Obama använde framgångsrikt. Det nya är att insamlingen av information via sociala medier görs systematiskt och att den också bara sänds ut till den målgrupp man vill nå. I princip på individnivå eller om man så vill en digital dörrknackningskampanj. I detta finns inget som jag ser det egentligen inget problem.

Mer problematiskt blir det på budskapssidan. Erfarenheterna från USA är att det knappast är de mest balanserade politiska budskapen som skickas ut, utan ofta hårdvinklade och ibland rent lögnaktiga. Nu är detta knappast heller något som är nytt i politisk kommunikation. Politisk reklam är allt som oftast hårt vinklat, både ifråga om hur verkligheten beskrivs och motståndarens karaktär. Egentligen är inte heller detta nyheter. Sedan kan man ju ha synpunkter på hur politisk propaganda ser ut, men historiskt sett är det inte unikt att politiska aktörer hårdvinklar sina budskap.

Det nya är istället att det inte sker i offentligheten. Det är bara de som får budskapen som får se dem. Inte journalister, inte politiska motståndare eller väljare med andra preferenser. Häri ligger då den demokratiska faran. Påståenden får stå oemotsagda och får inte den genomlysning som ett samhälle med fri åsiktsbildning behöver. Det lär väl knappast gå att förbjuda dark ads, men man kan antingen försöka reglera så att partier måste registrera vad de ska sända ut. Jag tror dock mer på att de som får reklam via Facebook delar och visar vad som skickas ut. Jag tror knappast - åtminstone ur ett svenskt perspektiv - kommer att gå att skräddarsy kampanjer så att de inte träffar några som inte håller med. Och håller man med kan man ju dela ändå! Mer offentlighet med andra ord när partierna försöker komma undan med digital dörrknackning.  

Harvey vs Trump

Tweetsen flödar som vanligt från den amerikanske presidenten. Och givetvis så även kritiken. Även om orkanen Harvey blev nedgraderad från 4 till 1 på indexet för orkaner har den skapat stor förödelse i Texas och inte minst översvämningarna är gigantiska. Om rapporterna stämmer kanske det värsta är kvar eftersom det ska regna smått otroliga mängder de närmaste dagarna. Att naturkatastrofer är en fara för politiska ledare är inget nytt. George W. Bush fick mycket kritik för sitt agerande under och efter Katerina 2005 och idag vet alla ledare att det är viktigt att visa empati och förmåga att leda i samband med kriser. Förr så var naturkatastrofer något som framförallt skulle hanteras av berörda myndigheter, men kraven på politiska ledares agerande har ökat. Från svensk horisont har alla politiker insett att kriser och katastrofer också har en politisk dimension ifråga om ledarskap. Vid skogsbranden i Västmanland gjorde både Fredrik Reinfeldt (då statsminister) och Stefan Löfven (oppositionsledaren) uttalanden och besök på plats. Ledare måste uttala sig och agera rätt.

Trump har ännu så länge nöjt sig med att twittra med budskapet om att allt är under kontroll och att han ska åka dit när han kan utan att störa räddningsarbetet. Kritiken har inte ännu så länge riktats mot hans krishantering. Men kritik har han fått för att han tagit andra kontroversiella politiska beslut i orkanens skugga. Inte minst är benådningen av den ökände sheriffen Joe Arpaio det som väcker störst ilska. Många menar att Trump medvetet gjorde detta för att undgå kritik när nyhetsintresset var riktat åt ett annat håll.

Det finns mycket att säga om kriser och ledarskap. Vill man fördjupa sig i det ska man givetvis titta på vad Arjen Boin & Co håller på med. Deras utmärkta bok The politics of crisis management har för övrigt kommit ut i en ny upplaga.

Sedan berör vi det lite grand i Kriskommunikation 2.0 och vi kommer också ägna mer intresse åt det i KRISAMS.


lördag 26 augusti 2017

Man vill ju vara en i gänget

Anständighet. Ett ord som yttrats många gånger efter händelserna på Medborgarplatsen. Moral alltså. Vad får man säga och inte. Det gäller då inte i första hand yttrandefrihet, dvs. vad som är tillåtet att säga utan om vad som är moraliskt försvarbart att säga.

Om man funderar på vad som skreks mot de sittstrejkande är det både begripligt och obegripligt. I grunden handlar det om att människor i princip kan göra och säga vad som helst i skydd av andra. Jaget blir osynligt i en folkmassa. Ansvaret delas och jag behöver inte själv stå där och utkrävas ansvar. Kanske inte ens skam eftersom gruppen skyddar mig. Att människor kan säga eller göra saker i en grupp har inget med politik att göra. Lyssna till vad som sägs på en fotbollsläktare en vanlig allsvensk match. Grupper skapar en egen moral. Denna mekanism går så att säga från gruppen till den enskilde.


I samarbete med möjligheten att dela ansvar finns också en annan mekanism som handlar om att vi vill vara en del av gruppen. Att skratta med, säga eller göra något för att bli inkluderad och räknas som en i gänget. Vi vill alla bli bekräftade och säger och gör saker för att passa in. En sorts radikalisering helt enkelt. Denna mekanism går då istället från den enskilde till gruppen.

De socialpsykologiska mekanismer vi såg på Medborgarplatsen är givetvis inte unika för "Sverigevänner" utan kan hittas i alla sociala grupper - mer eller mindre. Inte minst har Internet bidragit till att skapa miljöer där båda dessa socialpsykologiska mekanismer aktiveras. Delat ansvar och en vilja att vara en del av gemenskapen hittar man på vilket nätforum som helst. De allra mest obskyra kulturella yttringar har kunnat hitta en plats där de känner sig hemma.

Det betyder dock inte att det som skreks på Medborgarplatsen var oanständigt. Men det var inte obegripligt. 

tisdag 22 augusti 2017

Vad kostar en president?

En sanning inom forskning om politisk reklam är att den som har mest pengar vinner. Inte alltid förstås, men oftast. Nu kan man alltid hävda att kausaliteten inte är självklar. Det kan ju vara så att en kandidat som har mer karisma, starkare budskap, mer stöd av partiet, vind i opinionsseglen kanske får in mer pengar som kan läggas på kampanjen. Med andra ord så är den en förstärkande spiral där popularitet ger pengar som kan spenderas och kanske också mer popularitet.

På Opensecrets.org kan man detaljstudera hur mycket som lagts i kampanjkostnader på olika val i USA. Faktum var att presidentvalet i USA inte var dyrare än den tidigare presidentvalen. Man får faktiskt gå tillbaka till valet 2000 mellan Bush och Gore för att se ett mindre kostsamt presidentval sett till pengar.

Valet 2016 gick också emot den allmänna visdomen att den som spenderar mest vinner. Trumps kampanj var betydligt billigare (ca 50%) än Clintons. Hillary Clinton fick in och gjorde åt nästan 800 miljoner dollar och motsvarande siffra för Donald Trump var drygt 400 miljoner dollar. Men Twitter är ju som bekant gratis

måndag 21 augusti 2017

Vem är det man pratar med?

I SR igår gjorde kollegan Orla Vigsø (som vanligt) ett starkt framträdande när han förklarade logiken i hur snöflingor blivit en symbol som framförallt extrema högeraktivister på nätet använder för att diskreditera motståndare. Lyssna på inslaget här. Även journalisten Jack Werner var med och gjorde ett antal intressanta poänger. En viktig sak som han påpekade var att kommunikation riktas mot olika publiker och när vi diskuterar vad och varför människor gör som de gör på nätet (och i andra sammanhang) måste man klargöra den kommunikativa situationen.

Att använda snöflingor, mjölk eller grodan Pepe har blivit en standardrepertoar i rasistkretsar på nätet och Werner menade att det inte alltid spelar så stor roll om människor utanför denna krets förstår vad som menas. De som använder dem är inte i första hand intresserade av att utomstående ska förstå. Istället vill man visa att man är "en i gänget", att man kan koderna och är någon håller med.

(Politisk) kommunikation är ju inte alltid riktad mot den man kanske först tror. Exempelvis är ju inte debatter mellan politiker en debatt där de faktiskt tror att de kan övertyga den de pratar med. Politiska debatter handlar om att påverka dem som lyssnar inte den som man för tillfället för en argumentation emot.

Alla politiska utspel och kommentarer som sker i någon form av offentlighet har oftast flera olika målgrupper och det är lätt att trampa  fel om man reducerar förståelsen av kommunikationen till det som först verkar vara en publik. Ofta är just problemet med kommunikation att den är multipublik, dvs. riktar sig mot flera olika arenor samtidigt. Politikers utspel är ju nästan alltid riktade mot väljarna, men också mot de politiska motståndarna, mot de allierade partierna, mot det egna partiet internt och kanske till departement och förvaltningar eller andra organisationer. Gäller det en politisk skandal pratar dessutom politikern mot en privat arena också eftersom skadeverkningarna i allra högsta grad också rör familj, släkt, vänner och bekanta.

Ska vi förstå politisk kommunikation måste vi med andra ord alltid försöka se hur kommunikation försöker balansera olika arenor. Det är minst sagt ett svårt konststycke och det är inte konstigt om det blir galet ibland.

lördag 19 augusti 2017

Historien är alltid politisk

Händelserna i Charlottesville har återigen satt ljuset på historien, vad som ska vara kvar och vad som ska tas bort. I Sverige har vi haft debatt om Pippi Långstrump i Söderhavet och Tintin i Kongo. Givetvis vitt skilda händelser men argumenten som florerar runt är desamma. Ska sådant som uppfattas som otidsenligt tas bort eller ska det få vara kvar (i offentligheten). Som så ofta är det inte så enkelt som det först verkar.

Argument 1 är: vi vill inte längre skylta med detta offentligt. De kulturella artefakterna ska inte nödvändigtvis förstöras men det är inte sådant vi vill stå för. Man kan därmed plocka ner statyer eller ta bort böcker från bibliotek. Så här argumenterar de som vill ta bort sydstatssymboler i USA eller för den skull den gamla versionen av Pippi i Söderhavet. Argumentet är då att det inte är något konstigt utan något som alltid görs, alltid har gjorts och det är inget kontroversiellt med det. Kulturen ska spegla tidsandan.

Argument 2 är att vi inte ska röra historien. Hur skulle det se ut om vi plockade bort saker som för tillfället inte passar in i det rådande politiska klimatet eller tidsandan. Har vi en gång lyft fram något ska det få stå kvar som ett minne av hur det en gång var. Vi kanske inte längre gillar det, men börjar vi revidera historien så vet man inte var det slutar. De som försvarar tycker att statyer ska få stå kvar oavsett hur blodbesudlade de är. Tintin i Kongo ska kunna lånas på bibliotek och kanske även pickaninny-dockan i Kalle Anka på julafton ska få vara kvar.

I det senare argumentet döljs det egentligen två olika positioner. Den ena är en genuin rädsla för ett sluttande plan. Börjar vi censurera och plocka bort vet vi inte var det slutar. Dessa personer tycker inte att general Lee var en hyvens snubbe, att Tintin i Kongo är en förträfflig bok eller att Pippi i Söderhavet måste ha en far som var negerkung. Men börjar vi skriva om, plocka bort så har vi öppnat för att i en annan tid plocka bort andra saker med liknande argument. Staten kommer kanske inte alltid vara god.

Men vissa som använder argumentet ovan gör det bara av svepskäl. De inte vill ta bort det som uppfattas som opassande, detta eftersom man faktiskt står för de värderingar som statyn, boken eller filmen uttrycker. I Charlottesville var detta tydligt. Statyerna ska stå kvar, inte för att amerikanerna ska minnas och skämmas för vad det som en gång hänt utan för att symbolerna står för något som vissa fortfarande gillar. Men i den offentliga debatten är det mer opportunt att istället använda argument 2 och prata om yttrandefrihet som princip. De som står för denna syn skulle också troligen ganska snabbt hävda argument 1 när de får makten och glatt hävda att vissa otidsenliga kulturella uttryck måste rensas ut. Ungern och Polen är bra exempel där yttrandefrihetsargument viftas bort när man själv kommit till makten.

Det här är en kamp som alltid pågår och det är en kamp om tolkningsföreträde. I Sverige har vi lite yrvaket insett att alla inte är överens. Det finns personer som har andra värderingar som går i skarp kontrast med de vedertagna, även om de använder yttrandefrihet som argument.

Var ska man då landa? Att segraren berättar historien vet vi alla och alla samhällen kommer att ha en kamp om vilka symboler som ska få spegla samhället. Att saker kommer ställas ut och tas bort och ofta är det inget problem om man är på den "vinnande" sidan. Men om man inte håller med? Det viktigaste är kanske att vi har en öppen debatt om det. Varför kom de här kulturella uttrycken till från början? I vilken tid lyftes de fram? Exemplet med sydstatsstatyerna är ett bra exempel då de inte är särskilt gamla utan sattes upp på 1920- och 1930-talet för att markera vit överhöghet och sydstatsflaggan på stadshuset i South Carolina som det var bråk om för något år sedan sattes upp först på 1960-talet. Med andra ord visar exemplen från USA att var det en politisk handling att från början ställa upp statyerna och hissa flaggor. Det finns ingen opolitisk historia.

Vi kanske också bör skilja mellan vad vi vill visa upp som saker vi står för och sådant som vi har kvar och visar i ett sammanhang som gör det begripligt. Men detta förutsätter faktiskt att vi är överens om grundprincipen - vad som är otidsenligt/olämpligt och inte - och det senaste tidens debatter visat är att konsensus inte råder utan att det handlar om en kamp om värderingar.

Jonas Thente och Evelyn Schreiber skriver om detta i DN. Även Jens Liljestrand diskuterar statyfrågan i Expressen.



torsdag 17 augusti 2017

Skandaler, skandaler och skandaler

Efter att ha varit en månad i USA har jag följt den svenska politiska debatten på avstånd. Men ärligt talat är det egentligen på samma håll som vanligt eftersom min mediediet på kontoret i Orlando är ungefär densamma som hemma i Göteborg.

Vi har haft ett antal politiska skandaler, den ena mer systeminriktad som sedan blev mer personinriktad (Transportstyrelsen som blev krav på ministeravgångar) och den andra mer privat (Anders Borg). Frågan är om Borggate ens är en politisk skandal då han inte längre är politiker. Idag börjar KU-förhören om regeringens agerande i it-skandalen. Det som gjorde att skandalen fick en kanske oväntad vändning var att alliansen ju i somras meddelade att de skulle förklara misstroende mot tre statsråd där en var formellt ansvarig, de andra hade vetat men inte berättat för statsministern.

I mina ögon var alliansens agerande i första hand strategiskt. Att Anna Johansson skulle få svårt att sitta kvar var ganska självklart. Men agerandet mot Ygeman och Hultqvist måste nog ses mer spelteoretiskt, att man såg sig kunna tvinga bort två populära statsråd. Nu spelade Löfven med och omplacerade Ygeman och synade korten ifråga om Hultqvist. Det är lite av ett chicken-race över det hela och Löfvens agerande ser i detta skede ut att ha varit ganska skickligt. Alliansen, som satt i ett klart överläge, är inte ens säkert en vinnare även om man skulle få bort Hultqvist. Löfven framstår ibland som inte så skicklig i offentliga framträdanden, men han verkar ha ett taktiskt sinnelag och är inte heller rädd att agera offensivt när han är pressad. Det vittnar både förspelet till decemberöverenskommelsen och hanterandet av it-skandalen på Transportstyrelsen.

Borggate är lite speciell i flera avseenden. Det fanns bara anonyma källor och ingen verkade direkt villig att prata, vilket gör att Borgs agerande så här i efterhand kan diskuteras. Genom att gå ut på Facebook och be om ursäkt och berätta att han pratat med de inblandade och även bett om ursäkt till dem gjorde han egentligen rätt enligt många krishanteringsråd. Men det funkade inte. Varför? Krypa till korset och be om ursäkt är ju 1A hos alla krishanterare. Min bedömning är att Borgs agerande istället för att släcka lågorna fick elden att ta fart. Genom att be om ursäkt (då vi egentligen inte visste vad som egentligen hade hänt) bekräftade han ryktena. Kommer under hösten be några studenter titta lite närmare på retoriken och krishanteringen av Borggate för att se om det går att förstå varför det gick som det gick.....

   


söndag 13 augusti 2017

Back on track!

Har medvetet gjort ett uppehåll i bloggandet under sommaren. Har haft en välbehövlig lång semester som avslutades med tre veckor med familjen i Florida. Nu har familjen åkt hem, men jag är kvar i Orlando och ska så vara till i slutet på oktober (kommer dock hem en kort sväng i samband med Bokmässan, men det återkommer jag till i framtida inlägg).

Som visiting professor på Nicholson School of Communication vid University of Central Florida (UFC) kommer jag samarbeta med kollegorna Tim och Deanna Sellnow i olika projekt om kriskommunikation, men jag ska också undervisa en del. Det är faktiskt första gången i mitt ganska långa forskarliv som jag befinner mig en längre period vid ett annat lärosäte och det ser jag fram emot med spänd förväntan.

Under hösten ska jag jobba vidare med mina nya och gamla projekt. Digital mediemoral rullar vidare. Det blir uppstart på två nya projekt: De långsiktiga effekterna av selektiv medieanvändning: Hur medborgarnas världsbilder formas i det nya medielandskapet och KRISAMS (Kriskommunikation och samhällsförtroende i det multipublika samhället). Med andra ord saknas det inte arbetsuppgifter.

De senaste veckorna har det varit många saker man kan och kanske borde tycka till om. Den amerikanske presidentens agerande och mediernas reaktioner är en ständigt pågående debatt, men skandaler på hemmaplan (Transportstyrelsen och Borggate) återkommer jag nog till lite framöver när jag funderat några extra varv.

Men som sagt. Det blir en amerikansk höst