torsdag 18 oktober 2018

Snabbtänkt om politiska skandaler

Egentligen hette det ju affärer. Rainer, IB, sjukhusspionen och Ebbe Carlsson var inga skandaler, det var politiska affärer i den svenska offentligheten. Skandaler användes inte när det gällde politik. Men under 1990-talets sista år började det kallas skandaler, inte minst var vi akademiker drivande när det i den engelskspråkiga litteraturen började komma titlar som Media Scandals och The Political Scandal.

När jag blev kontaktad av redaktörerna för Snabbtänkt i våras funderade jag ett tag på vad jag kunde bidra med. Jag har ju minst sagt varit lite bred i mina forskningsintressen. "All over the place" kanske någon skulle säga. Valaffischer, politisk tv-reklam, medieeffekter eller kanske mediernas partiskhet? Varför inte något om nyhetsvärdering och kampen om dagordningen? Nu blev det en text om skandaler istället. Mitt intresse för skandaler började med projektet Bilder av mediermakt som jag hade i början av 2000-talet. Skrev en rapport om skandaliserade regionpolitiker och boken Efter valstugorna om valstugereportaget i valet 2002. En spin-off blev min hitintills mest citerade artikel (Talk Scandals) tillsammans med Mats Ekström. Sedan dess har det inte varit så mycket skandalforskning, men nu är det lite på gång igen. Mats och jag har precis lämnat in ett kapitel i en internationell antologi om skandaler. Vi gör en uppdatering av begreppet pratskandaler och hur villkoren förändrats efter genombrottet för sociala medier och populistiska politiska strömningar (originalet skrevs 2008). Dessutom har Orla Vigsö och jag skrivit ett annat kapitel om politiska skandaler och dess relation till kriskommunikation. Den ska också publiceras under nästa år. Tills dess kommer här en liten text om skandalerna i 2018 års valrörelse. Först verkade det inte bli några, men mediernas granskningar och lite självförvållade uttalanden från Jimmie Åkesson gjorde att valrörelsens sista veckor inte blev skandallösa. Läs hela texten i på JMGs webb.

måndag 15 oktober 2018

Tystare i väntan på bussen!

Idag släpper Institutet för mediestudier boken Sverigebilden - om journalistik och verklighet. I boken finns det flera intressanta kapitel den bild av verkligheten som förmedlas och dess relation till den faktiska verkligheten. Som alltid finns det vetenskapsfilosofiska aspekter att fundera kring när medier och speglingsidealet diskuteras, men därmed inte sagt att frågan är ointressant. Mediebilders representation kommer alltid att vara i fokus så länge som nyheter gör anspråk på att berätta om saker som faktiskt har hänt.

I boken skriver jag ett kapitel med utgångspunkt från teorin om tystnadsspiralen. Via Medborgarpanelen vid LORE/SOM, Göteborgs universitet har vi ställt frågor om människor vågar säga sin uppriktiga mening om flyktingkrisen både före och efter hösten 2015. Därmed kunde jag analysera om människor blir mer eller mindre benägna att uttrycka sina åsikter offentligt. Det mest intressanta är om människor vågar uttrycka sin åsikt i offentliga miljöer, när det möter människor de inte känner så väl. Kanske i kallprat i väntan på bussen eller när man köar för att köpa fika.

Resultaten visar att det fanns ganska stora förändringar före och efter det att regeringen Löfvén ändrade asylpolitiken. Många vågade i högre grad säga vad de tyckte efter att politikens lades om, men ännu fler blev mer försiktiga. Den egna åsikten i flyktingfrågan påverkade som förväntat viljan att uttrycka åsikter offentligt. De som vill ha en generös flyktingpolitik tystnade lite, medan de som förespråkar en mer restriktiv asylpolitik blev mer öppna med sina åsikter. I det avseendet fick teorin om tystnadsspiralen stöd.

Det som förbryllade var dock att egna åsikter endast i begränsad grad förklarade varför man tystnade eller pratade mer öppet. Faktum är att jag i analysen inte lyckades hitta någon annan faktor som kunde förklara varför vissa tystnar och andra blir mer öppna. Kanske är det så att vissa personligheter i högre grad trivs i ett mer polariserat samhällsklimat och gärna diskuterar - oavsett vad man har för åsikt om den förda politiken. Andra kanske är mer obekväma när det inte riktigt vet vad andra tycker och håller hellre tyst än att öppna upp för en diskussion. I vilket fall som helst är det fler som tystnat än som säger sin mening och i det avseendet har det blivit lite tystare i väntan på bussen!

Ladda ner boken här.