måndag 24 september 2018

Micro Media Generations

Nu är en artikel som Stina Bengtsson och jag jobbat med ganska länge äntligen publicerad. Vi har redan tidigare visat att mediemoral är starkt kopplad till ålder, där äldre är väldigt mycket mer kritiska till att någon pratar högt i mobiltelefonen på bussen, förbättrar foton av sig själva på sociala medier eller tar upp mobilen på parmiddagen (se artikeln i SOM-boken Fragment). 

Vad vi i denna artikeln - "Media Micro-Generations” How New Technologies Change Our Media Morality - som idag publiceras i Nordicom Review kan visa är att det också finns micro-generationer. Inte bara mer övergripande erfarenheter av att växa upp i en digital medievärld präglar oss. Konkreta erfarenheter av nya medier/kanaler såsom mobiltelefon, sociala medier och dator påverkar direkt vår mediemoral. Vi ser att de som vuxit upp med datorer och de möjligheter för bildbehandling det ger verkar vara mer toleranta för att bilder manipuleras, på samma sätt är de som alltid haft mobiltelefon i sin vardag inte så känsliga för att det pratas lite högt offentligt i dem. De som alltid haft sociala medier är också mer benägna att tycka det är ok att checka in och tagga andra. Vi kan spåra tydliga brytpunkter i mediemoral mellan dem som vuxit upp med dessa teknologier/kanaler och de som först som vuxna fått införliva dem i vardagen. Med andra ord: säg mig vilka medier du vuxit upp med och jag ska berätta vilken mediemoral du har.

Artikeln kan laddas ner här.

torsdag 20 september 2018

Snabbtänkt

Journalister och andra utanför akademin brukar ofta förvånas och förfasas över forskares långsamhet. De är helt oförstående till att vi utan att skämmas förklarar att det vi forskar om inte blir klart och publicerat förrän om några år eller så. Särskilt journalister himlar lite med ögonen och verkar undra vad vi egentligen håller på med. Hur kan det ta så lång tid?

Forskning tar tid, men ibland kan vi också tillåta oss till att göra snabba reflektioner. Kanske inte de mest djuplodande och ifrågasättande, men ändå ett bidrag till samhällsdebatten. Detta faktum har Lars Nord, Marie Grusell , Niklas Bolin och Kajsa Falasca tagit till sig och samlat en stor mängd (100) forskare och (80) bidrag i antologin Snabbtänkt. Ett bra initiativ och resultatet är riktigt kul och spännande läsning. Man blir grymt allmänbildad om valet 2018 helt enkelt.

Jag bidrar med ett inlägg om politiska skandaler och funderar om mediernas kandidatgranskningar som skapar skandaler i valrörelsens slutskede verkligen är den bästa valjournalistiken i medborgarnas ögon.

Ladda ner Snabbtänkt.

torsdag 13 september 2018

Skämskudden gick till.....


Kampen om opinionen under 2018 års valrörelse var i stora drag också en kamp om bilden av opinionen. Så har det givetvis alltid varit, men i takt med att opinionsmätningarna visat större spretighet och sociala mediers genomslag har kampen om verklighetsbilden ökat.

När det handlar om opinionsundersökningar gick skämskudden till Yougov och Sentio i söndags. På valdagen visade det sig att träffsäkerheten för de opinionsinstitut som förlitat sig på självrekryterade paneler fick ställa sig i skamvrån. Båda dessa instituts skattningar av framförallt Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna var inte ens i närheten av att träffa rätt. I stort sett hamnade de utanför tavlan.  När inte minst Sverigedemokraterna visat sig ha uppblåsta opinionssiffror pyste ballongen ut lite. 

När partiet dessutom vunnit kampen i sociala medier blev 17,6 procent nästan en besvikelse bland de partiaktiva. Man hade ju hoppats och trott på så mycket mer. Då har vi ändå inte pratat om de riktiga aktivisterna på sociala medier. Feministiskt initiativ, Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling. Svansföringen var hög under valrörelsen, framförallt hos de sistnämnda. Men även här kom verkligheten ifatt. Tillsammans samlade dessa tre partier någon procent av valmanskåren.

Det här säger något om både politisk kommunikation och journalistik under valrörelser. För det första bidrar den osäkerhet som opinionsmätarbranschen lever under till en journalistik som i sig blir osäker och famlar. Kan vi lita på siffrorna eller är vi ute och cyklar? Ska man se det positivt verkar opinionsinstituten blivit lite bättre på att träffa rätt ifråga om SD (förutom Sentio och Yougov), men å andra sidan missade alla att Socialdemokraterna inte tappade så mycket, alternativt storleken på ökningen i valspurten. Nu är det sistnämnda i och för sig inte så ovanligt. Socialdemokraterna underskattas ofta.

För det andra är det en dålig idé att tro att sociala medier fungerar som ett mått på vad svenska folket tycker. Sociala medier är de organiserade aktivisternas slagfält som numera dessutom man mångfaldiga sina röster med botar. Mätningar om åsikter på sociala medier mäter med andra ord vad som händer på sociala medier och inte vad som händer med den allmänna opinionen. Här har nog både politiker och journalister lärt sig en läxa i och med 2018 års valrörelse.




lördag 8 september 2018

Affischkampen 2018: en sammanfattning. Veckans valaffisch v.36


Sedan i början av april och under 23 veckor har vi (Nicklas, Orla och jag) skrivit om veckans valaffisch. Det har blivit många olika perspektiv på valaffischernas karakteristik och utveckling. Vi ska avsluta serien Veckans valaffisch med att summera våra intryck av affischkampen 2018 i punktform. Valaffischerna är barn av sin tid och årets valaffischer stämmer väl in i den utveckling av affischer som vi kunnat spåra genom den svenska valaffischhistorien som vi skriver om i boken Politik i det offentliga rummet (Carlssons Förlag).

Valaffischerna på väg bort (1): Partiernas kampanjbudget blir alltmer inriktad på digital kommunikation. Så frågan är hur valaffischerna står sig? Vi har inga siffror på det, men har en bestämd känsla av att affischerna är färre i år än under tidigare valrörelser. Partierna har visserligen presenterat affischer för medierna och de syns också på nätet och i annonser, men bortom centrum i de större städerna känns det ödsligare. Vi tvivlar på att partierna verkligen tryckt upp lika många affischer som tidigare. Vad som dock skett sista veckan är att partierna verkar kraftsamlat i valspurten och dels tagit fram spurtaffischer och köpt reklamplats för affischerna i busskurer och på annonstavlor.



Valaffischerna på väg bort (2): Vandalisering av affischer i olika omfattning – allt  från att ta bort/rivna ner till att rita Hitler-mustascher och annat på affischerna - är inget nytt. Men många partier vittnar om att förstörelsen varit mer omfattande i årets valrörelse. Kanske speglar det ett hårdare politiskt klimat där polariseringen ökat. Som många befarat verkar det också funnits mer samordnat sabotage, både på nätet och det offentliga rummet med falska budskap som tillskrivits andra kandidater. Sverigedemokraterna i Halmstads ”betongaffischer” måste i vilket fall som helst ses som den mest innovativa motkampanjen när affischerna inte fått vara ifred.


  
Personfixeringen tilltar. Att partiledarna exponeras och personifierar sina partier är närmast självklart idag. Det gäller även det parti som tydligast har motsatt sig koncentration på ledare. Visserligen har MP-språkrören en mindre framträdande affischroll än många andra partiledare och både Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna sprider fokus på flera ledande gestalter i partiet. Men i alla partier utgör partiledarna navet i affischkampanjerna. Den utveckling som började på 1960- och 70-talet har bara accelererat och fokus på partiledarna har nog aldrig varit större på valaffischerna än vad det är idag.  



Mångtydighet och humor. En affisch är ingen bok. Det handlar om att snabbt få tittaren som passerar förbi intresserad och ta till sig ett budskap. För att göra det har valaffischerna sedan länge använt den kommersiella reklamens estetik. Humor och ordlekar har blivit allt vanligare och även mångtydighet i budskap kan kanske locka de som passerar förbi. 


Ett sätt att utnyttja det snäva utrymmet är att jobba med motsatspar mellan det onda nuläget/andras politik och de goda värdena/vår politik. Exempelvis använder Vänsterpartiet i årets val överstrykningar för att uppnå effekten (”skatteflykt, skolutflykt”), men andra partier såsom Liberalerna har liknande teman (”chatta eller fatta”). Det är framför allt i dessa kontrastbudskap som den annars så omtalade negativiteten i affischkampanjerna gör sig gällande. Dagens valaffischer är sällan ett forum för mer direkta angrepp på politiska motståndare.


Även Miljöpartiets NU och Centerns Framåt är exempel på hur valaffischens begränsade utrymme används för att banka in ett budskap som ska synas på avstånd av de som passerar förbi.



En återkommande typ av budskap är också de så kallade valensfrågorna: i sig okontroversiella idéer som ingen rimligen kan ha något emot, men som signalerar värden man sluter upp kring, och gärna vill förknippas som bärare av. ”Trygghet” (C, S, …) samt ”Ordning och reda” (S, M, SD, …) är 2018 års särskilt märkbara varianter av valensfrågor.




It’s all about image. Ett annat drag som på allvar fick fäste under 1990-talet var imageskapande och förtroende som centrala budskap. Givetvis inte heller helt nytt, men det har blivit allt tydligare att politiska budskap hamnar i bakgrunden och image i förgrunden. I 2018 års valrörelse är detta tydligast när det gäller Moderaternas fokus på Ulf Kristersson som person. Ulf har tagit av sig kavajen, kavlat upp ärmarna och ska ta tag i saker och ting. I denna ambition pratar han med väljare och lyssnar och kommer agera på affischerna. Bilderna där han joggar ska väl också visa att det är en stark och handlingskraftig person som vill bli nästa statsminister. Faktum är att förvånansvärt många av partiledarna 2018 är aktiva på affischerna och inte bara stirrar in i kameran. Förutom Ulf Kristerssons allmänt aktiva stil fångas Jonas Sjöstedt när någon tar en selfie med honom eller när han står bland en massa barn. Även Stefan Löfven finns med på bild i en barnaskara. Isabelle Löfvin sitter och skriver under ett viktigt dokument och Gustav Fridolin står i publiken på ett valmöte. Signalen är att partiledaren finns ute i verkligheten.



Det andra partiet som skjutit sakfrågorna i bakgrunden är Sverigedemokraterna. Partiets serie bilder på kända och okända partiföreträdare i ljusa fritidskläder, tillsammans med texten ”SD 2018”, utgör ett typexempel på den reklamnära valaffischen. Med sin totala avsaknad av politiska budskap är imagefunktionen den centrala. Partiet vill ge en mjuk och positiv bild av sig självt som ett parti för vanligt folk. Samtidigt är effekten att för den oinvigde är det omöjligt att skilja affischerna från bilderna i postorderfirmornas klädkataloger.



Sammantaget är 2018 års valaffischer tidstypiska. De fångar in en utveckling av professionalisering av politisk kommunikation där den kommersiella reklamens estetik dominerar. Image och förtroende kombinerat med lite humor ska göra att valaffischerna mobiliserar och fångar väljare.

Nicklas Håkansson/Bengt Johansson & Orla Vigsö

fredag 7 september 2018

2018 års valrörelse i backspeglen

Slutet närmar sig för 2018 års valrörelse. Partierna gör sina sista försök att nå ut med sina budskap och övertyga dem som ännu inte bestämt sig. Mest handlar nog om att mobilisera de redan vunna så att de röstar "rätt" på söndag.

Valdeltagandet har de senaste valen varit högt och allt talar för ett högt valdeltagande även på söndag, säkert i nivå med 2014 års 86 procent. Kanske till och med högre med tanke på att både partier, medier och väljare upplever att mycket står på spel. När regeringsalternativen inte är givna ökar valdeltagandet.

Kampen om regeringsmakten har så som många redan förutspådde före valrörelsen varit närvarande hela tiden. Med tanke på opinionsläget och de ganska stora förändringarna som förväntas på söndag jämfört med 2014 kommer regeringsfrågan sannolikt bli en följetong långt in på hösten.

I JMG-mitt-i-valet har ett antal forskare från JMG gett sina perspektiv på årets valrörelse och vad som karakteriserat den. Jag ska så här i slutskedet ge några saker som fastnat. Vissa saker är jag ganska säker på, men facit får vi först när valet är över och resultaten från Medievalsundersökningarna, som i år görs i samarbete med Institutet för Mediestudier, är färdiga. Kodningen är i full gång med det är först efter nyår som vi presenterar resultaten.
 

1.       Vem sitter med skämskudden på söndag? Som vanligt duggar opinionsundersökningarna tätt. I förra valet hade instituten svårigheter att träffa helt rätt då Sverigedemokraterna underskattades rejält och Miljöpartiet inte nådde de förutspådda höjderna. Frågan om var SD egentligen har för stöd i årets val blir ju inte mindre spännande då mätningarna så här dagarna före valdagen spretar rejält – mellan 16 och 25 procent. I vilket fall som helst kommer något eller några opinionsinstitut få revidera sina mätmetoder på måndag eftersom de hade rejält fel om hur stort opinionsstöd SD egentligen hade.
2.       Hur orkar partiledarna? Att fokus i svensk politik ligger på partiledarna är inget nytt. Det har det gjort länge. Men frågan är ändå om det inte accelererat till en ny nivå. Mitt intryck är att fokus ligger ännu starkare på partiledarna i årets val än tidigare. Inte minst beroende på att de ständigt ska duellera och debattera i olika mediekanaler. För inte så länge sedan fanns det bara intervjuer i SR och SVT och en slutdebatt. Nu är det intervjuer och debatter överallt och hela tiden. Så när alla kanaler i stort sett ska driva en egen valrörelse måste nästan partiledarna klona sig för att orka med. Och orkar de verkligen med? Tycker de ser ganska slitna ut.
3.       Vad betydde egentligen sociala medier? Alla ställer frågan som är så svår att svara på. Dagens valrörelser bedrivs både on- och off-line och partierna lägger allt mer resurser på digital marknadsföring. I valrörelsen 2018 var sociala medier en helt integrerad del av valrörelsen och ingen som överhuvudtaget har ett konto på Facebook, Twitter eller Instagram kom undan politik. Jag tror att den största ”effekten” handlade om negative campaigning. Memes, granskningar och ifrågasättanden av motståndarens politik och kandidater som ofta skötts av mer eller mindre partianknutna aktörer spelade nog större roll än partiernas officiella konton. Subkampanjer i sociala medier var nog viktigare än något annat. Före valrörelsen förutspådde jag att vi skulle se en officiell städad kampanj och en mer smutsig inofficiell. Jag upplever att jag fick rätt.
4.       Skandaler fick fäste till slut. Det började ganska lugnt. De första veckorna av valrörelsen var det skandaltomt. Men så började mediegranskningarna komma igång. DN körde med försvarsministerns pressekreterares koppling till vapenlobbyn (fick aldrig riktigt fäste efter att hon slutat jobbet), kvittojournalistiken gjorde sin återkomst med Aftonbladets granskningar och sedan körde Expressen en favorit i repris från 2014 där Sverigedemokratiska kandidater förehavanden på sociala medier inte tålde att se dagens ljus. Strömavhopp ännu en gång. Det enda som riktigt sticker ut är Jimmie Åkessons attack på P3 och om hans ovilja att välja mellan Macron och Putin. Så från en skandallös första del av valrörelsen blev det till slut en valrörelse med en hel del skandalfokus. Men inget i nivå med valstugereportaget 2002 eller dataintrångsskandalen 2006. Visserligen har knappast Stefan Jakobssons taxiresor och Jimmie Åkessons agerande ifråga om P3/Macron vs Putin hjälp partiet att skaffa nya anhängare. Men troligen har det inte skrämt bort så många heller. Möjligen går några till soffan.
5.       Det var Sverigedemokraternas valrörelse. Jag har ännu inte överblicken över vilka sakfrågor som dominerade medievalrörelsen. Klimatet var hett i början, men debatten vände med bilbränderna och lag och ordning kom tillbaka i stor stil. Sjukvård och integration har vi sett en hel del av och även energifrågan och abortfrågan har studsat upp. Men min bild är att regeringsfrågan har dominerat kraftigt och framförallt har det varit Sverigedemokraternas valrörelse. Visserligen visar – de flesta – opinionsmätningarna ett sjunkande stöd. Men allt som sägs diskuteras i relation till Sverigedemokraterna: om landet ska regeras med eller utan stöd av partiet, kritik av partiets politik och ideologi eller de skandaler som dominerat sista veckan. Oavsett vem som står som segrare på söndag var 2018 Sverigedemokraternas valrörelse.