tisdag 27 mars 2018

Det våras för valaffischen - veckans valaffisch v.13

Valaffischer har funnits i mer än 100 år. Den första valaffischen som vi kunnat hitta i Sverige är från 1907, då socialdemokraterna  agiterade för "rättvisa åt arbetarne och småfolket" med röd fana och rök ur skorstenarna. 

En del har förespråkat valaffischens död, inte minst med tanke på framväxten av politisk tv-reklam och internet. Men det visar sig snarast vara tvärtom. Visserligen trycks inte affischer i samma upplagor som en gång i tiden, men för både partier och väljare är affischerna viktiga. Många väljare har sett dem, de är uppskattade och partierna försöker skapa stor uppmärksamhet när valrörelsens affischer publiceras. Valaffischen är fortfarande det som partierna har att tillgå för att nå väljarna i det offentliga rummet.

Den teknologiska utvecklingen har inte heller gjort att intresset för affischer svalnat. Det finns exempel på nymodigheter såsom elektroniska affischer med rörlig bild eller att man kan se personen på affischen prata i mobilen genom att scanna av affischen med en app. Lägg därtill att många affischer kanske inte ens trycks på papper utan bara sprids på nätet. Dessutom har möjligheten att parodiera och göra satir av motståndarens affischer skapat en ny marknad för visuell politisk kommunikation. Bilder sprids, parodieras och kommenteras flitigt i sociala medier.

Men många saker är sig lika. Kandidaten på bild fanns 1907 och så även över 100 år senare då Stefan Löfven frontar en av socialdemokraternas affischer inför valet 2014. En del saker förändras, men vissa saker består. Men de som räknat ut valaffischen har nog räknat fel. Det våras för valaffischen!

måndag 26 mars 2018

Veckans valaffisch vol.2

Inför valet 2010 publicerade jag varje vecka exempel från den svenska valaffischhistorien. Nu tänkte jag ta kollegorna Nicklas Håkansson och Orla Vigsø till hjälp och köra en favorit i repris. När jag skrev om veckans valaffisch under valåret 2010 vad det bara Orla som ditintills publicerat något om valaffischer, i sin avhandling från 2004. Nicklas och jag hade visserligen samlat på oss en gedigen databas med affischer och fått lite forskningspengar. Men det var först senare som vi publicerade något. Med boken Politik i det offentliga rummet (2014) skrev vi alla tre tillsammans en svensk historik om valaffischer och med denna som grund kommer vi här på bloggen säga något om valaffischer en gång i veckan fram till valdagen. Men det kommer också bli reflektioner om de valaffischer partierna tar fram under 2018 års valrörelse, utblickar mot andra länder och lite reklam om andra saker vi skrivit om valaffischer. Mycket nöje!


fredag 23 mars 2018

Den dimmiga kristallkulan

Jag ska bekänna en sak. När någon ber mig att förutsäga framtiden gör jag visserligen ibland försök, men ärligt talat har jag oftast fel. Det är nu inget som jag är ensam om, många av mina kollegor i forskarvärlden spår också vad som ska hända med valresultat, teknikutveckling och människors beteenden. De är också ofta ute och cyklar. Jag brukar samla på citat om felaktiga spådomar om framtiden. En är H.M. Warner, chef för filmbolaget. Han sade exempelvis 1927, bara några år före stumfilmen gick i graven, "Vem i hela friden vill höra människor tala?". En svensk riksdagsman lär i slutet av 1950-talet ha sagt från talarstolen i riksdagen att tv inte passade det svenska folkkynnet och kollegor förutspådde tv-tittandets död inom en snar framtid när videon kom. Alla kan inte ha rätt.

Funderade lite på varför jag inte är bättre på framtidsförutsägelser. Vad är det jag saknar när jag tittar i kristallkulan? Eller kanske ännu mer ställde jag mig frågan hur jag egentligen gör mina framtidsspaningar. Det jag kommit fram till är att jag är en ganska försiktig general. Stort sett drar jag bara ut linjerna från den befintliga utvecklingen lite längre än dagens datum. Därmed blir mina spådomar att det blir ungefär som idag, bara lite "bättre/sämre" eller "mer/mindre".  Ofta med förbehållet att förändringarna blir mindre än många tror på kort sikt, men kanske större än många tror på lång sikt.

Men vad jag helt verkar sakna är förmågan att se trendbrott, att förutse att utvecklingen helt plötsligt kan komma att gå åt ett annat håll. Det blir också tydligt när jag tittar i backspegeln. Jag trodde Trump var chanslös och var övertygad om att Ja-sidan skulle vinna Brexit. Streamingtjänster? Inte en susning. Och om det nu är så att dagspressen verkat ha fått snurr på digitala prenumerationer så var det inget som jag såg komma. Visserligen har jag alltid sagt att det blir en elit som kommer betala för kvalitetsjournalistik i framtiden, men att det skulle börja fungera med digitala prenumerationer nu hade jag ingen aning om.

Slutsatsen är väl att journalister inte ska fråga mig om hur framtiden kommer att se ut. Däremot är jag ganska bra på att visa forskning om hur saker ligger till och varför det är som det är. Det är kanske gott nog?

torsdag 22 mars 2018

Vi lär nog fortsätta att klicka

Det finns ju som bekant inga gratisluncher. Man betalar alltid, på ett eller annat sätt. I skandalen om Facebook och Cambridge Analytica har den devisen blivit plågsamt tydlig. I ett kommersiellt mediesystem är det vi konsumenter som är varan. Facebooks hela affärsidé är just detta. Den tillgång Facebook har och säljer är oss användare. Det vi gör, skriver och lajkar ska kunna användas för precisionsmarknadsföring och som nu bekant också för politiska kampanjer. Det är inget konstigt utan en av poängerna med big data.

Så vad är det alla bråkar om? Alla borde väl vara medvetna om att när man klickar på saker så genererar det information som kan användas av andra. Nu har Cambridge Analytica tänjt på gränserna och även inkluderat vänner till som den som gör personlighetstestet de publicerade på Facebook. Den utlösande faktorn är Cambridge Analyticas både nästan mytiska, men också tvivelaktiga rykte. Företaget har aktivt försökt få det att framstå som att de kan avgöra politiska val, även om experter och forskare knappast är övertygade. Att de sedan skryter inför vad de trodde var presumtiva kunder inför dolda kameror är inget som man behöver fästa sig vid. Säljmöten är ju som de är.

Men även om Cambridge Analytica hamnat i skottgluggen är skandalen Facebooks. Nu har Mark Zuckerbergs efter flera dagars tystnad varit ute och bett om ursäkt. Men kommer affärsmodellen egentligen att ändras?

Politiker på båda sidor om Atlanten är på krigsstigen och kanske blir det större krav på transparens om vad data används till och att användare måste aktivt godkänna vad som delas vidare. Men frågan är om det kommer göra så stor skillnad. Vi klickar ju i det mesta på nätet utan att tänka oss för.

onsdag 14 mars 2018

Tystnadsspiraler och flyktingkrisen - ny artikel publicerad

Igår publicerades första numret av tidskriften Journal of International Crisis and Risk Communication Research. Hedrande nog fick jag vara med i detta nummer med en artikel om opinionen i Sverige under flyktingkrisen 2015-2016. Vad artikeln handlar om är vilken utsträckning människor vågade uttrycka sina åsikter om flyktingkrisen och om detta förändrades när regeringen ändrade sin politik under senhösten 2015. Det teoretiska ramverket som används är teorin om tystnadsspiralen som fördes fram av Elisabeth Noelle-Neuman och som varit en del av medieforskningens stora teorier sedan dess. Grundtanken i teorin är att vi som sociala varelser inte vill bli socialt isolerade och därför inte gärna uttrycker åsikter som vi uppfattar som vara i minoritet i opinionen. Effekten av det blir att människor tystnar om de har åsikter som de uppfattar vara i minoritet och blir mer frimodiga om de tror att deras egna åsikter är en majoritetsåsikt. Särskilt tydligt blir detta när man pratar med främlingar ("the stranger on the bus" används ofta i enkätfrågorna för att fånga in denna dimension).

Vad jag testar i artikeln är om det finns skillnader i viljan att uttrycka åsikter om flyktingfrågan och om detta förändrades i och med att politiken förändrades senhösten 2015. Hypotesen var att de med mer positiva åsikter om den generösa flyktingpolitiken skulle vara mer villiga att berätta vad de tyckte före politiken förändrades. Men efter förändringen borde enligt teorin de mer flyktingkritiska blivit mer benägna att säga vad de tyckte.

För att göra en lång historia kort visade resultaten att de som var positiva till generös flyktingmottagning också var mer villiga att uttrycka sina åsikter under hösten 2015 jämfört med de mer flyktingkritiska. Så långt stämde teorin. Frågan var om förhållandet blev det omvända under våren 2016. Både ja och nej. Resultaten visade att de som var positiva till flyktingmottagning blev mer försiktiga med att uttrycka sin åsikt, vilket var i linje med teorin. Däremot blev inte de kritiska till flyktingmottagningen mer benägna att säga sin åsikt. Kanske tar det längre tid än sex månader för att människor som haft en åsikt som uppfattats vara i minoritet att våga säga vad de tycker?

Läs artikeln här och kolla in tidskriften här.