onsdag 21 augusti 2019

Fakta och åsikter är faktiskt inte samma sak!

Att många är besatta av vad folk tycker är inget som förändrats på de år som gått från att den här krönikan publicerades 2005. Opinionssamhället regerade då som nu. Men krönikan tog minst lika mycket upp ett metodproblem som en samhällsanalys och tog spjärn mot att många försökte likställa subjektiva uppfattningar om kommunikationspåverkan med objektiva fakta. Skulle jag skriva krönikan idag skulle den kanske snarara handla om anekdotisk bevisföring som inte minst våra sociala medier är fyllda av. Men det är kanske till viss del en annan historia.

_____________________________________

Opinionssamhället regerar


Att människors åsikter är hårdvaluta i den offentliga debatten är förvisso ingen nyhet. När människor mer och mer röstar efter sina åsikter väger opinionen som argument allt tyngre. Politiker, PR-konsulter och andra påtryckare har länge vetat att inget påtryckningsmedel är så effektivt som en uppretad folkopinion. Men nu har opinionssamhället dragits åt ytterligare ett varv. Nu är inte längre människors åsikter bara åsikter. Nu är åsikter fakta.

Jag roade mig med att bläddra i några morgontidningar för se om min tes hade stöd och behövde inte leta länge. I en debattartikel hävdade regeringens narkotiskapolitiska samordnare Björn Fries att kampanjen "Knark är bajs" var lyckad eftersom en majoritet av de som svarat på en enkät trodde att kampanjen påverkade unga människor. I en nyhetsartikel i samma tidning slogs det utan tvekan fast att förtroendet för regeringen minskat efter flodvågskatastrofen. Påståendet byggde på att de flesta i en opinionsundersökning svarat att de själva ansåg att de tappat i förtroende för regeringen. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Exemplen är många och hela tiden är det samma sak. Åsikter liktställs med fakta. Men åsikter är inte fakta och det går inte dra slutsatser om kampanjers effektivitet eller om förtroendet för regeringen går upp eller ner genom att fråga människor om de själva tror att de eller någon annan påverkas. Människors subjektiva åsikter om opinionsbildning och medieeffekter kan visserligen vara spännande att studera, inte minst eftersom det säger något om vår syn på medier och samhälle. Men när det används för att studera förändringar av kunskaper och åsikter är det meningslöst.

Ska man uttala sig om kampanjeffekter eller mediernas påverkan får man göra det krävande jobbet med att mäta opinionen flera gånger, helst före och efter kampanjen. Önskvärt är dessutom att ha kontrollgrupper och givetvis studera hur mycket människor tagit del av medier och kampanjen ifråga. Det tar tid, kostar mycket pengar och idag verkar ingen vara beredd att göra jobbet som krävs.

Nu kan man fråga sig varför denna förkärlek, att låta åsikter bli fakta existerar. Jag kan tänka mig tre olika skäl. Det första är att det handlar om brist på resurser. När det är bråttom och man inte heller har pengarna som krävs gör man det bästa i en svår situation. Att fråga folk om de tror att de blev påverkade av medierna eller av kampanjen ger det kanske ändå en fingervisning om kommunikationseffekterna? Det är visserligen en felaktig slutsats, men är ändå begriplig. 

Det andra skälet är mer cyniskt och bygger på att de som beställt undersökningen till varje pris vill visa att det finns kommunikationseffekter. Forskning om medieeffekter och kampanjer visar oftast att påverkan på opinionen är ganska begränsad. Då är det kanske lite lockande att istället fråga människor om de tror att de själva och andra påverkas. Gör man det hittar man nämligen alltid större effekter, eftersom vår tro på medieeffekter nästan alltid är större än mediernas verkliga effekter.

Det tredje och sista skälet är att likställa åsikter och fakta beror på att de som gör undersökningarna saknar kompetens att göra riktiga opinionsundersökningar. De vet helt enkelt inte vad de håller på med och tror att faktiska opinionsförändringar kan mätas genom att fråga om människors åsikter om opinionsförändringar. Man kan med andra ord skylla på resursbrist, cynism såväl som okunskap. Jag vet ärligt talat inte vad som är värst. 

Publicerad i Borås Tidning 2005-04-01

tisdag 13 augusti 2019

Var kommer pengarna ifrån?

I mars 2005 skrev jag en krönika som varit debatterad sedan dess: frågan om svenska partiers redovisning av sina kampanjbidrag. Visserligen har reglerna skärpts, men så sent som i valrörelsen 2018 kritiserade OSSE Sverige för bristen på transparens i hur partier och kandidaters valkampanjer finansieras. Partierna måste idag bara redovisa intäkter och inte sina utgifter, tillgångar och skulder. Detta kritiserades av OSSE (läs rapporten här).




Här litar vi på våra folkvalda utan bevis

Beslutsprocesser ska vara genomlysta. För att förhindra maktmissbruk och ge legitimitet åt besluten ska man kunna se hur allt gått till. Den senaste debatten har gällt riksdagsmännens uppdrag och inkomster vid sidan av riksdagsarbetet. I avslöjandet om den socialdemokratiske riksdagsmannen Ola Rasks dubbelarbete var just själva avslöjandet en viktig ingrediens - förutom det faktum att han lyckades att ha två heltidsjobb utan att kollapsa. Riksdagsmännen kan visserligen frivilligt lämna uppgifter om uppdrag vid sidan av riksdagsarbetet. Men de genomgångar vi sett i medierna på sistone visar att det är lite si och så med den saken. För mig är det självklart. Allt ska redovisas och vara offentligt och det är förvånande att det inte är så. Ännu märkligare är att det inte ens finns bindande krav på att öppet redovisa kampanjbidrag för personvalskandidater under valrörelserna.

Sverige är lite konstigt. Å ena sidan har vi en lång tradition av offentlighetslagstiftning, där myndigheters möjligheter att undanhålla medborgare och medier dokument är starkt begränsad. Denna tradition försöker svenska politiker med varierande framgång exportera till EU. Å andra sidan har vi en märklig tradition att lita på våra folkvalda utan bevis. Men här kan vi kanske istället hoppas att omvärlden tränger sig på. Om vi exporterar offentlighet för myndigheter kan vi kanske importera lite offentlighet när det gäller politiken. I många andra länder finns det exempelvis på mycket hårdare krav på att redovisa kandidaters kampanjbidrag än vi har i Sverige.

Nu verkar inte politikerna vara så sugna på att lagstifta eller ha tvingande regler. Det vi medborgare kan hoppas på är nog att massmedierna istället gör jobbet. Men inte heller medierna verkar ha tagit upp den kastade handsken. Visst har det gjorts enskilda punktinsatser. Men någon systematisk genomgång om riksdagskandidaternas kampanjbidrag har vad jag vet aldrig förekommit. Överhuvudtaget verkar inte nyhetsmedierna riktigt ha hittat formen för personvalsbevakningen. De studier som gjorts visar att en del redaktioner inte har några betänkligheter i att lyfta fram kandidater med de mest påkostade kampanjerna. Andra ställer sig mer tveksamma till påverkansförsök och helst själva vill bestämma vem som ska uppmärksammas.

Synar man personvaljournalistiken tycker åtminstone jag att man dessutom borde vara lite mer granskade när personvalskandidater lyfts fram. Visst ska man presentera deras politiska program och åsikter i olika frågor. Men deras favoritdjur och om de helst dricker vin eller öl till maten är väl kanske inte det mest relevanta i sammanhanget. Och om det nu inte lagstiftas om öppenhet för kampanjbidrag och andra uppdrag, har medierna en demokratisk granskande uppgift i nästa valrörelse. Medierna borde, enligt min mening, systematiskt granska kandidaters bisysslor, andra förtroendeuppdrag och var pengarna till kampanjen kommer ifrån. Det fina är att det borde passa medierna ganska bra. Man kan kombinera god valrörelseinformation, journalistiska ideal om att vara en granskare av makten och medielogikens nyhetsideal om att personifiera och lyfta fram enskilda personer – allt i samma inslag eller artikel. Det är inte fy skam.

Nu kanske någon tycker att det är att hänga ut politiker. Men gör man anspråk på att få inflytande och företräda andra får man faktiskt finna sig i att de som lämnar över makten vill veta så mycket som möjligt om den man lämnar makt och inflytande till. Det är knappast ett orimligt krav i en demokrati.

Publicerad i Borås Tidning 2005-03-15
 

söndag 11 augusti 2019

Metro - pappersberoendet blev dess död

Så var sagan om Metro över då. Man kan se den som en del av den vilda västerstämning som präglade slutet av 1980- och början av 1990-talet i Mediesverige. Ett medielandskap som länge varit statiskt hade börjat bli svajigt. Satelliter, kablar och reklam i tv och i radio. Metro blev en nymodighet i morgontidningsbranschen. Gratistidningar fanns det det i och för sig gott om. Men att lyckas lösa distributionen till pendlarna var nyckeln till framgången, Martin Jönsson skriver en mycket bra text i DN om tidningsimperiets uppgång och fall (läs här). Den som vill grotta ner sig i svenska Metro kan också läsa Ingela Wadbrings avhandling En tidning i tiden som kom 2003:

Eftersom jag pendlar mest på cykel, rullskidor eller med apostlahästarna har jag inte varit någon flitig Metroläsare. Men då gånger jag åkt kollektivt har jag alltid gillat att läsa den. Tyckte att den fungerade lite som text-tv. Man fick en snabb överblick över nyhetsdygnet och sedan var krönikörerna ofta lite kul att läsa. Man han läsa hela tidningen den tid som resan tog.

Framgången verkade inte ha något slut. Men historien är obarmhärtig mot saker som vi trott ska vara för evigt. För om Metro var oslagbar på papper, så var den inte det på internet. Nu fanns det gratisnyheter överallt. De smarta mobilerna gjorde det också lättare att läsa andra gratisnyheter på skärmen istället för att bläddra på papper. För när internet flyttade ner i mobilerna var inte Metro ensamma om att förmedla nyheter under resan med tunnelbana, buss eller spårvagn. Även om tidningen levde vidare i många år var det ändå den förändringen av våra vardagsliv med medierna som gjorde att Metro inte längre var en bra affär.




söndag 4 augusti 2019

Om att bloggarna är beroende av medierna

I min bloggåterkomst i ägnade jag mig åt bloggar och dess betydelse. Även om varken Facebook, Twitter, Instagram och andra sociala medier hade sett dagens ljus var debatten livlig om hur Internet påverkade nyhetspridning och konsumtion. Det var bloggarnas tid och min bild var att många - som vanligt - överdrev betydelsen av nya kommunikationsformer. "Bloggarna är beroende av medier" blev titeln på mina funderingar. Frågan att ställa är givetvis om slutsatsen fortfarande gäller. I dagens forskning pratar man om att vi lever i ett "hybrid media system", där traditionella, alternativa och sociala medier är starkt beroende av varandra. Och visst har sociala medier flyttat fram positionerna, men fortfarande behövs väl ett genomslag i traditionella nyhetskanaler (förvisso on-line) för att en händelse ska slå igenom på allvar?


Bloggarna är beroende av medier


Blogg? För några år sedan hade ingen ens hört ordet. Nu är dagboksskrivande på Internet i var man mun. En del tror att det kommer förändra världen, andra är mer skeptiska. Själv är jag ganska imponerad över tidningarnas sätt att hantera bloggandet. Istället för att vifta bort det som ett
randfenomen på Internet, bjöd man in det innanför mediets ramar. 

Att knyta bloggar till det egna mediet, med tidningens egna journalister som bloggare, är en klassisk härskarteknik. Stöt inte bort nya fenomen som hotar, använd dem själv och stöp om dem efter dina egna syften. På så sätt desarmerar man risken att publiken vänder sig någon annanstans för att få
skvallernyheterna, och dessutom kan man stärka varumärket hos tidningens journalister. 

Men har bloggar något inflytande? Spelar de egentligen någon roll? I bloggretoriken brukar tre händelser lyftas fram för att visa bloggandets allt större makt. Den första var effekterna av den amerikanske senatorn Trent Lotts hyllningstal på Strom Thurmonds hundraårsdag. Lott hyllade
Thurmonds ökända motstånd mot integrationen av den afro-amerikanska befolkningen i den amerikanska södern på 1940-talet. Nyhetsmedierna brydde sig inte så mycket om det, men på bloggarna uppmärksammades det desto mer. Lott blev själv anklagad för att vara rasist och några veckor senare avgick han.

Den andra var "Rathergate" 2004. Den amerikanska TV-kanalen CBS sände ett reportage där dokument visade att presidentens militära meriter inte var fullt så ärofyllda som han själv velat göra gällande. Men när bloggar ifrågasatt äktheten hos dokumenten fick nyhetsankaret Dan Rather och
kanalen be publiken om ursäkt för att man sänt reportaget med falska uppgifter.  

Den tredje var när en av cheferna för CNN, Easton Jordan på en paneldebatt hävdade att amerikanska trupper i  Irak hade som mål att döda journalister, även amerikanska. Jordan tog visserligen tillbaka en del av sitt uttalande i debatten, men via bloggar spreds nyheten vidare. Till slut sade Easton Jordan
upp sig som chef för att inte CNN skulle skadas.

Betyder nu detta att bloggandet fått stort inflytande? Ja på ett plan. Om inte bloggarna funnits hade ingen av de tre händelserna blivit nyheter överhuvudtaget och därmed innebär bloggandet givetvis att redaktionerna mister en del inflytande över nyhetsprocessen. Nyhetsmedierna har inte längre monopol på journalistik.

Men på det stora hela är bloggandet ändå helt beroende av traditionella nyhetsmedier. Det är först när de stora nyhetsmedierna bryr sig om vad som står på bloggarna som det får synbara konsekvenser. Varken Lott, Rather eller Jordan hade tvingats till reträtt om inte bloggnyheterna blivit nyheter i traditionella medier - press, radio och TV.

Inflytandet av bloggar bygger därför på hur nyhetsmedierna bedömer bloggnyheter. När traditionella nyhetsmedier rapporterar om vad som står på bloggar kan det tvinga makthavare att avgå. Men så länge bloggnyheter stannar på bloggen kan de lugnt sitta kvar. Det är med andra ord först när
journalisterna själva börjar tro på bloggarnas makt, som  bloggarna får den makt de så hett eftersträvar.

Publicerad i Borås Tidning 2005-11-20