onsdag 18 juli 2018

Semstertider - Veckans valaffisch v. 29


Om "semester" kommer att dyka upp i 2018 års valrörelse, kan man vara nästan säker på att det är i samband med klimatfrågan: hur kan vi åka på semester med gott samvete, det vill säga utan att belasta miljön på ett oansvarigt sätt? Kanske Vänsterpartiet lyckas få in frågan om arbetslösa, utförsäkrade och andra som inte har råd att åka någonstans på semestern, men det är nog också så långt det går att dra in semestern i dagens politiska debatt.

Annat var det förr. 1948 gick Socialdemokraterna till val på kravet om tre veckors betald semester för arbetarklassen, och 1960 var det på kravet om fyra veckor. Däremot verkar kravet på fem veckors semester - något som infördes 1978 - inte ha satt sig spår i valaffischerna.


1948 handlade kravet på tre veckors semester helt entydigt om (industri)arbetarna som svettas i verkstäderna och fabrikerna, med sammanbiten min och medvetenhet om deras klasstillhörighet, medan drömmen om att kunna vara ute i solen och den friska luften lever kvar. För det var det semester handlade om: att komma ut och få sol och frisk luft, så man kunde komma tillbaka till jobbet med nya krafter. Det var inte en fråga om "upplevelser" eller "avslappning", det var regenerering av arbetskraften.





1960 års affisch - som jag håller för en av de mest lyckade svenska valaffischerna genom tiderna - har ett helt annat språk. Borta är vardagens slit och smuts, i stället är fokus på den svenskaste av alla semesterformer: stugsemester vid vattnet. Redan 12 år efter den socialrealistiska skildringen av fabriksarbetaren har semesterfrågan blivit en fråga om avkoppling, om njutning och upplevelser, kanske med egen stuga och båt. Tydligare kan bilden av Socialdemokraternas omvandling knappast bli: klara färger i stället för dystra, mörka färger; ingen våldsam kontrast mellan produktion och ledighet, och ingen underliggande föreställning om att arbetet är det viktiga och semestern en förutsättning för att man ska stå ut med vardagen. Den nya tidens socialdemokrater kunde inte känna igen sig i 48 års bild, för så såg inte deras vardag ut längre.
 
//Orla Vigsø

söndag 8 juli 2018

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här. Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype.


Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet, där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-talet. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Socialdemokraterna hade en S-pil och Moderaterna skaffade sig sitt "atom" M (som det kallas pga av likheten med energibolaget Westinghouses logga). KD hade en vapensköld med ett kors när de bildades.


Först i och med valet 1976 använder Centern fyrklövern på valaffischerna och 1979 tar Socialdemokraterna fram sin ros i kommunikationen. Därefter kommer Miljöpartiet med sin maskros (där deras systerpartier i Europa oftare har en solros). På 1980-talet lägger Folkpartiet beslag på blåklinten och lite senare får Vänsterpartiet sin nejlika och Kristdemokraterna vitsippan. Sverigedemokraterna väntade till mitten av 2000-talet med att byta ut den blågula brinnande facklan till blåsippan.


Men nu har vindarna vänt. Kanske är blomman utrotningshotad som partisymbol? Lite synd tycker jag eftersom blommor som logotyper starkt signalerat politik i Sverige. Det var lite av en särart som skilde ut det från annan kommunikation. Nu blir partisymbolerna som som vilka andra loggor som helst. Dessutom signalerar blommor något positivt. Det är något som växer och blommar. Politik kan väl kanske behöva alla positiva associationer i en tid där politik inte självklart ses som något positivt?


 

måndag 2 juli 2018

Det kommersiella valet. Veckans valaffisch v.27


Kommersiella aktörer har alltid förstått att utnyttja en aktuell situation för att sälja sina produkter. Därför är det inte förvånande att även ett riksdagsval används i reklamsyfte. Historiskt finns det gott om exempel på detta, som när man låter igenkännbara politiker uppträda i tecknade annonser för cigaretter - förmodligen utan deras godkännande. Dessa två exempel kommer från valkampen 1911, med Socialdemokraternas Hjalmar Branting och (förmodligen) den borgerliga Eric Trolle:





Även restaurangen Djursholm hakade på valtemat på 1940-talet:

  


Reklamen är ett tydliga exempel på att konsumtionssamhället bygger på konsumentens "fria val", och att konsumtion och politik smälter ihop som två exempel på samma sak, nämligen valfriheten. Att ha rätten att fritt välja bland tillgängliga politiker är samma sak som att fritt kunna välja mellan tillgängliga varor. Det finns mycket kritik av användandet av kommersiell marknadsföring inom politiken (political marketing), men det är först med 1980-talets valaffischer som man i Sverige börjar se likheter. (I länder som USA, Frankrike och England började det redan på 1950-talet.) Men faktiskt började kommersialiseringen långt tidigare, när man började acceptera att politiska val och kommersiella val var uttryck för samma mekanism.




Numera är det ingen som reagerar på att politik används som en skämtsam ram för reklamkampanjer. I juni 2018 satte ÖoB, det tidigare Överskottsbolaget, upp sina "valaffischer" för Lågprispartiet med "veckans vallöfte". Förmodligen finns det en extra vits i valet av namn, eftersom varuhuset i hög grad säljer billiga varor när de har fått in ett parti av något. Ett lågprisparti, helt enkelt. Nu kan vi bara vänta på att det begreppet vänds ironiskt mot något av riksdagspartierna.
 
//Orla Vigsö