onsdag 26 oktober 2016

Trump och partier som inte är som andra

Jag har forskat och undervisat om politisk kommunikation i mer än 20 år. Gång efter annan har jag skrivit och pratat om hur medielogik, skandaler och opinionsutveckling hänger ihop. Även om det finns kunskapsluckor har jag ändå känt att jag kunnat ge hyfsat goda svar på hur sambanden ser ut. Inte alltid, men för det mesta har man kunnat utläsa de underliggande mekanismerna. Nu känns det lite som man är nybörjarstudent igen, för de sanningar vi haft verkar inte riktigt längre gälla.

De sista fem åren verkar det som att vi trätt in i en ny tidsålder, en tidsålder där många famlar efter den politiska kommunikationens logik. Visst kan globaliseringen och nya ideologiska konfliktlinjer mellan auktoritär/frihetlig ge pusselbitar. Nätet och möjligheterna att sprida och ifrågasätta gamla auktoriteter är också givna aspekter i en ny politisk kommunikativ tidsålder. Men många med mig verkar ändå frågande inför att medielogiken på samma gång fungerar precis som vi tänker oss och samtidigt inte fungerar alls. Se bara på Trumps twitterutspel som funkar perfekt i en klickokrati där jakten på publiken är allt som gäller. Men på samma gång fungerar inte andra delar av medielogiken inte som den brukar eftersom han opinionsmässigt och politiskt slipper betala priset för att göra eller säga bort sig. Att bli avslöjad med att ljuga brukar kunna skjuta vilken politiker som helst i sank. Men en annan logik verkar gälla för Donald Trump. Kanske blev skandalerna för Trump för många till slut, men besked får vi faktiskt först i november. Och då ska man komma ihåg att bara en bråkdel av det som Trump gjort och sagt hade fällt vilken annan politiker som helst.

Och teflonet på Sverigedemokraterna fungerar precis det gjort i flera år nu. Oavsett hur många skandaler partiet drabbas av. Samtidigt som deras partiledare oftast försvarar sig med att inte minnas eller inte veta något ligger partiet kvar på höga opinionssiffror. Som forskare blir man trots allt en smula häpen. Gång efter annan har jag ställt mig frågan om vilken skandal som verkligen skulle skaka om Sverigedemokraterna i grunden. Ledande partiföreträdare med järnrör på stan, skratt år judeskämt eller att näthåna 15-åringar har tydligen ingen effekt. Kanske spelar dessa politiker och partier på en egen planhalva, där man utnyttjar medielogikens fördelar för att få uppmärksamhet, men slipper dess nackdelar? Kanske har dessa politiker fattat precis hur den nya politiska kommunikativa kulturen fungerar?

torsdag 20 oktober 2016

Den falska sverigebilden och att vi alltid målar fan på väggen

Det sprids falska bilder av Sverige utomlands. Under det senaste året har det upprepade gånger diskuteras hur propaganda och desinformation sprids, inte minst utländska medier. I en artikel i dagens DN beskrivs hur Sverige skildras som ett land i fritt fall. No-go-zones och sharilagar och Björn Wiman diskuterar klokt om fenomenet.

I en medievärld där allt bara är ett klick borta skapar stora utmaningar. Information - sann eller falsk - sprids snabbt och alla kan producera och skicka vidare det andra publicerat. För den källkritiske har det knappast blivit lättare att orientera sig i omvärlden.

Det kan ligga olika syften bakom att det sprids desinformation. Ibland är de som sprids rena missuppfattningar. Kanske har någon trott att en satirsida på internet är på riktigt och skickat det vidare som fakta. Vid andra tillfällen är syftet att sprida falsk information för att påverka opinion och beslutsfattare. 

Man ska komma ihåg att propaganda inte är något nytt, men den sprids snabbare idag. Sedan har aktiviteten på alternativa medier gjort att konspirationer och falska världsbilder bekräftas och fortsätter att spridas. Allt fler börjar prata om en systematik i att underrättelsetjänster försöker använda alternativa nyhetssajter och sociala medier för att destabilisera. Men man ska komma ihåg att det inte är något nytt. Propagandakrig har vi sett förr.

Men spelar det någon roll? Får dessa falska Sverigebilder någon effekt. Alltid påverkar det någon, men precis som för alla medieeffekter är effekten störst på dem som redan är övertygade. De som har en annorlunda bild från början är svårare att övertyga, åtminstone om inte bilderna upprepas under lång tid och om man inte har några egna erfarenheter eller alternativa informationskällor.

Vad som vi också vet av forskningen är att rädslan för medieeffekter oftast är större än de faktiska. Inom medieforskning kallas det för the effect of presumed media influence. Vi överdriver helt enkelt mediernas effekter och målar fan på väggen. Visst påverkas en del av svartmålningen av Sverige, men knappast så många som man befarar. Och kanske ännu viktigare, nidbilder gör att de som tycker annorlunda jobbar ännu hårdare för att ta fram motbilder. Det hade kanske inte propagandisterna räknat med?

I dagens P3 nyheter är jag med och pratar om detta. Lyssna här:

måndag 17 oktober 2016

Kan forskarna bli de nya journalisterna?

I fredags startade jag upp andra omgången av forskarutbildningskursen Att kommunicera vetenskap (7,5 hsp). Kursen är inriktad på att forskare ska kunna bli bättre på att kommunicera med sin omvärld. Det är med andra ord ingen kurs i medieträning, i betydelsen att försöka "lura" journalister och undkomma granskning. Fokus ligger på att forskare ska bli en bättre källor när de pratar med journalister och bli bättre på att välja kanal och uttryckssätt för att sprida forskning till en bredare allmänhet.Tredje uppgiften helt enkelt.

Men hur står det egentligen möjligheten att nå ut med forskning till allmänheten? Inte ser vi längre akademiker som skriver om facklitteratur på kultursidorna och i "Forskning och framsteg" beskriver historieprofessorn Klas-Göran Karlsson om en utveckling där kanalerna blir allt färre för att sprida forskning - inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap - där till och med VR tagit bort anslag för specialtidskrifter.

Jag tror verkligen att forskare behöver bli bättre på att kommunicera. De behöver lära sig hur journalister tänker och då och då byta perspektiv på sin egen forskning. Ibland är inte alla detaljer intressanta, ibland måste man försöka skåda lite längre och fundera vad konsekvenserna av den egna forskningen faktiskt kan bli. Det handlar med andra ord i stor utsträckning om att lyfta blicken.

Men frågan är om tredje uppgiften skulle kunna bli ännu mer omfattande i det nya medielandskapet. Forskarbloggar finns det många och spännande, forskare twittar om resultat och deltar i den allmänna debatten. Det är bra. Men kanske kunde medierna låta forskarna skriva mer journalistik? De har kunskaper och skulle kunna i sina tjänster skriva populärvetenskap. Kanske skulle en tynande vetenskapsjournalistik kunna vitaliseras med forskare som själva producerar journalistik?   

tisdag 11 oktober 2016

Hösten 2016 - krisforskning och mycket annat

Hösten 2016 är som höstar brukar vara - ganska hektiska. Idag kom det lite lön för mödan när mitt och Stina Bengtssons kapitel i antologin Blurring the Lines.Market-Driven and Democracy-Driven Freedom of Expression med Maria Edström, Andrew Kenyon och Eva-Maria Svensson som redaktörer. Vi bidrar med kapitlet "On-Line Life in a Commercialised World.The Commodification of Mediated Social Relations", vilket är en avrapportering av projektet Digital mediemoral. Boken kan laddas ner här. I det projektet jobbar vi nu med flera artiklar som förhoppningsvis ska gå iväg till tidskrifter före jul. Vi funderar dessutom på att skriva en sammanfattande bok om projektet. Vi får se var det slutar.

Andra saker som är på gång är en bok som avrapporterar projektet Kriskommunikation 2.0. Boken heter också Kriskommunikation 2.0. Allmänhet, medier och myndigheter i det digitala medielandskapet som jag har skrivit tillsammans med Tomas Odén, Monika Djerf-Pierre och Marina Ghersetti. I väntan på utgivning hos förlag ligger också bokmanuset Political Communication in the Public Space. Election Posters Around the Globe. Det är en antologi om valaffischer runt om i världen som jag är redaktör för tillsammans med Christina Holtz-Bacha. Ett antal andra kapitel och artiklar ligger också och väntar på review och beslut om publicering. Ska bli kul när (om) de kommer ut.

Mer om valaffischer är en special issue för tidskriften The Poster som kollegan Orla Vigsø
och jag är redaktörer för. Den lär komma ut i början på 2017.

Annars är den en hel del annan kriskommunikation på gång. Just nu skriver jag på en artikel om tystnadsspiraler och flyktingkrisen med hjälp av LOREs medborgarpaneler. Jag använder också panelen för att arbeta med en kampanjstudie om Göteborgs stad 72 timmar och en undersökning av hur svenska politiker, journalister och medborgare ser på politik och journalistik under valrörelser. Dessutom ska vi dra igång ett experiment (tillsammans med Deanna och Tim Sellnow) om hur medborgare ser på riskkommunikation.

Artikeln om flyktingkrisen och tystnadsspiralen ska presenteras på ECREA-konferensen i Prag senare i höst och förhoppningsvis också skickas in till ICA:s konferens i San Diego. Andra saker som ska tas tag i är avrapporteringen av mediernas bevakning av valet 2014 och en del undervisning. Dessutom finns det både projektansökningar om ekokammare och kriskommunikation inne hos VR/RJ och MSB inne för bedömning.