fredag 31 augusti 2018

En liten pratskandal i valspurten - Jimmie Åkesson och P3

Jag har den största respekt för partiledarna som far land och rike kring för att vara med på möten, göra intervjuer och ställa upp i debatter. Numera har ju alla medier dessutom fått för sig att de ska ha alla format själva (debatter och intervjuer) och att partiledarna ska vara med på allihop. Ett under att de orkar och i princip alltid kan besinna sig. Men ibland brister det och det som kommer ur munnen är kanske inte det som var planerat.

När man försöker sig på att analysera vad som sägs, hur det sägs och inte sägs blir det givetvis mycket spekulation. I min forskning har jag sysslat en hel del med det politiker säger och när de säger bort sig, så kallade pratskandaler.

Det som verkade vara en sådan var Jimmie Åkessons utfall i intervjun i Morgonpasset i P3. Åkesson var irriterad och sa att P3 är en "skitkanal", "vänsterliberal smörja" och att han hade lagt ner den om han varit chef. Inte alldeles oväntat fick hans uttalanden stort genomslag och kritiken var hård. Åkesson gjorde något sorts försök att mildra det han sagt, hävdade att han sa det "som licensbetalare". Den positionen är knappast rimlig med tanke på att han blev intervjuad som partiledare under valspurten. Men denna mildring görs direkt om till en offensiv istället och han kallar kanalen för en "vänsterliberal smedja" och definierar P3 som politisk. I intervjuer kritiserar han också public service mer generellt.

Diskussioner har förts om Åkessons utfall var en medveten strategi eller inte. Jag tror inte det var genomtänkt. Åkessons reaktion kom direkt och lite i affekt. Det är inte ofta han förlorar kontrollen, men här brast det lite. Han kunde inte hejda sig och sa vad föll honom in. Här fanns det ett val, antingen pudla och be om ursäkt eller också gå på offensiven. Först verkar det som om Sverigedemokraternas partiledare tänkt pudla, åtminstone lite grand med "licensbetalaruttalandet", men snart vänds det till SD:s officiella politik. Tittar man på hur SD ser på public service är det ingen hemlighet att partiet är kritiskt, så även en hel del av deras väljare. Så Åkessons utfall var visserligen grovt, men egentligen inget som förvånar. Däremot tror jag inte det var planerat. Det skedde i stundens hetta och ganska snabbt insåg Jimme Åkesson att det faktiskt inte behövdes be om ursäkt. Ibland blir det spontana strategi!

onsdag 29 augusti 2018

Släpp in konstnärerna igen!

I mina kontakter med partier och bransch är det tydligt att reklambyråerna inte tycker att politisk reklam är så hett. Många tackar nej till uppdrag från politiska partier och därmed får partierna göra jobbet själva eller vända sig åt annat håll. Valaffischer har sedan länge varit en produkt som reklambranschen tagit hand om och givetvis då också starkt påverkat innehåll och form, även om partierna haft sista ordet. Vi har i boken Politik i det offentliga rummet (Carlssons förlag) visat att från efterkrigstiden och framförallt under 1960-talet och framåt har reklamens tankefigurer dominerat. Jag vet inte om partierna sörjer att reklambranschen tar sin hand från politisk reklam, men kanske kan det bli en nytändning? Nu finns chansen att hitta nytt formspråk och jag skulle inte bli ledsen om partierna 2022 bestämmer sig för att gå en sekel tillbaka och låta illustratörer och konstnärer ta hand om affischerna igen. Det skulle särskilja politisk reklam från kommersiell och kanske ge en helt ny synlighet och möjlighet att arbeta med symbolik igen.

Som lite tips på hur det kunde se ut när affischer var en produkt av konstnärer och illustratörer kommer här fyra konstnärer/illustratörer från 1900-talets första hälft som alla gjorde politisk reklam. Flera av dessa var visserligen också reklamare, men den konstnärliga ambitionen var tveklöst högre än idag.
 
Ivar Starkenberg (1886-1947) var en politisk karikatyrtecknare, satirtecknare, skämttecknare, författare och journalist. Under 1920-talet gjorde han affischer för Socialdemokraterna där udden var riktad mot de borgerliga partierna och deras politik. Han karikatyrer handlade ofta om borgerliga partiledare där budskapet var att avslöja hur makten "egentligen" utövades eller motståndarnas "sanna" åsikter.





Mauritz (Moje) Åslund (1904-1968) var reklamkonstnär, målare, tecknare och teaterdekoratör. På 1920- och 1930-talet gjorde han många affischer och då även valaffischer för Högerpartiet. Åslunds stil med starka klara färger och slagkraftig retorik är fortfarande mycket effektiv som politisk reklam. 
 


Axel Sjöberg (1866-1950), konstnär och illustratör. Sjöberg brukar betraktas som upptäckaren av Stockholms skärgård i svensk konst. Inte så flitig som valaffischtecknare men gjorde kommunisternas affisch inför valet 1932.



Även Anders Beckman (1907-1967) som grundade Beckmans reklambyrå gjorde uppmärksammade valaffischer. Folkpartiets "Slit bojorna" från 1935 har Anders Beckmans signatur.



Med andra ord kan, om partierna ger sig själva chansen, valet 2022 bli en nystart för den politiska reklamen. Men varför vänta? Det är ju val till EU-parlamentet redan 2019!





torsdag 23 augusti 2018

Lokala valaffischperspektiv. Veckans valaffisch v. 34

I Sverige har vi ju som bekant val till både riksdag, landsting/region och kommun på samma dag. Det är ovanligt i ett internationellt perspektiv. Då och då förs det också fram förslag om att ha skilda valdagar, men ännu så länge får vi fortsätta att lägga tre röstsedlar i tre olika kuvert på valdagen. Eftersom vi väljare ska orientera oss i tre olika val, kampanjar också partierna både med nationellt, regionalt och lokalt perspektiv. Hur är det då med valaffischerna på lokal nivå? Finns de och skiljer de sig från de nationella. Vi lade förra veckan ut en förfrågan om crowdsourcing på Facebook för att samla in så många lokala affischer som möjligt. Även om vi inte alls lyckats täcka in alla av Sveriges 290 kommuner ännu har vi i alla fall kommit en bit på väg.


Hur är det då med lokala affischer? Finns de och skiljer de sig från rikskampanjen? Både ja och nej. I en del kommuner verkar - om det finns lokala affischer - inte ambitionerna vara så stora. En del partier struntar i lokala affischer och kör bara de som produceras nationellt. Alternativt handlar det om att använda layout från rikskampanjen och ha bilder på de lokala kandidaterna. Trots att kandidatkännedom ofta är begränsad på lokal nivå väljer förvånansvärt många att inte skriva ut namnet på kandidaterna. Med eller utan namn har de dock ibland också fått med partiledaren på bild så att hen får lite extra strålglans.




Sedan finns det förstås de som personvalskampanjar. Här samsas lokala riksdagskandidater med personer som har ambitioner att bli inkryssade regionalt och lokalt. Dessa affischer är oftast inte så iögonfallande utan följer den klassiska kandidataffischens genre - ansikte eller halvfigursporträtt med en leende politiker.



En lokal variant är att använda layouten från riksaffischerna med lokala frågor. Det kan var allt från utbyggnad av vägar till krav på husläkare. Oftast är det uttalat vad det gäller men då och då är det lite finurligare med underförstådda budskap som det krävs lokal kunskap för att förstå. I Borås kampanjar Kristdemokraterna med devisen "Välfärd före skrytprojekt" där lokala byggprojekt är i skottgluggen. I Härryda riktar Socialdemokraterna in sig på "ordning och reda" i kommunen, vilket illustreras med en bild på Råda säteri där kommunens sätt att sköta driften varit starkt ifrågasatt.
 


På många orter får man en blick för vilka frågor som är heta, men ganska ofta är det precis som i rikspolitiken ganska vaga slogans med leende politiker.

Några saker som avviker mer än annat är Sverigedemokraterna i Halmstad och deras "betongaffischer". Då de tröttnat på förstörda affischer gjorde de istället betongpelare och fick polistillstånd att sätta upp dem. I Göteborg skippade Miljöpartiet att ha affischer på valstugan och satte istället upp sin valslogan "NU" med stora bokstäver på taket. Också innovativt. Socialdemokraterna hängde på det Centern gjorde Stockholm förra valet. Då blev den kända "I love ....." prydd med med en fyrklöver. I Göteborgssocialdemokraternas tappning blev det så klart en ros istället.






Det finns många lokala affischer värda att ta del av och hoppas våra vänner runt om i landet fortsätter att skicka oss affischer!







tisdag 14 augusti 2018

Skadegörelsens former. Veckans valaffisch v. 33

Valaffischerna är synliga i det offentliga rummet, och eftersom de är uttryck för politiska ståndpunkter finns det också risk att de väcker starka känslor hos motståndarna. Ibland får känslorna uttryck i fysiska handlingar som är riktade mot affischerna. Men det är ett lagbrott att ge sig på valaffischer, oavsett hur illa man tycker om politiska motståndare.

Det har redan i år varit flera fall av sådana övergrepp, men de har haft olika former och därmed också olika betydelser.

Bortplockning är den mest radikala formen av ingrepp, där man helt enkelt river ner de oönskade affischerna och ser till att slänga dem så de inte kan återanvändas. Det är ett effektivt medel för att få bort den politiska reklamen från det offentliga rummet, men den har en nackdel: om affischerna är helt borta är det ju ingen som vet om att ”man” hatar partiet och allt vad de står för (eller personen på bilden). Som politisk handling är den problematisk, för den syns inte om inte man vet om att det har funnits affischer från ett givet parti på just den platsen tidigare, och man vet inte om vem det är som hatar partiet. Bortplockningen får karaktär av en affekthandling, som kanske mer riktar sig mot systemet än mot det enstaka partiet. Det är kort sagt någon som har tröttnat på att se valaffischer i det offentliga rummet, antingen just detta partis eller helt generellt.



Förstörelse lämnar däremot ett spår, även om det är utan avsändare. När förstörda affischer hänger kvar visar de tydligt på ett motstånd mot partiet eller kandidaten och kan förmodas påverka väljare som ser detta. Fast det är lika sannolikt att förstörelsen har samma orsaker som annan skadegörelse, som krossade fönster i busskurer, och det är svårt att avgöra om orsakerna är politiska eller inte.

 



Transformering går ett steg längre och förser affischerna med ditmålade eller påklistrade motstridande budskap. På så sätt markeras inte bara ett motstånd mot partiet eller kandidaten, utan även en alternativ ståndpunkt. I år har Liberalernas affisch i Alingsås utsatts för en sådan attack, som är tydligt politisk i sitt syfte. Max Sjöbergs affischer har försetts med rasistiska och invandringsfientliga klistermärken, som svar på affischens ”Ja till invandring”. Fi:s kampanj 2014 där man satte rosa glasögon på motståndarnas porträtt får ses som ett exempel på en sådan transformering med en tydlig politisk innebörd.



Löjliggörande är en speciell form av transformering, där politikerna på affischerna ofta förses med en röd clownnäsa eller annat som gör att de inte kan tas på allvar. Ritade mustascher, färg på läpparna, horn i pannan – det finns en uppsjö av grepp som har använts i decennier, inte bara mot valaffischer utan mot alla typer av bilder i det offentliga rummet. Det ligger nära till hands att se det som en anarkistisk manifestation mot politik och politiker som sådant, mer än mot de enstaka partierna och personerna.



Sen finns det en sista variant, nämligen att förvanska budskapet utan att ändra på avsändaren. Man smutskastar alltså motståndaren genom att få det att se ut som om denna är avsändare till ett budskap som upprör folk. Det har senaste veckan varit exempel på detta med Moderaternas affischer, som har gjorts om av Nordisk ungdom. Själv upplevde jag det i helgen i Alingsås där jag såg ett klistermärke med ett antisemitiskt budskap och Kommunisterna som avsändare. Vem som hade gjort detta är oklart, men partiet har polisanmält händelsen.





//Orla Vigsö