tisdag 31 oktober 2017

SVT: Med utmärkt beröm godkänt



Kent Asp har precis gett ut en bok där han sammanfattar sina studier av det svenska tv-utbudet, med fokus på SVT. Boken heter Public service-TV - vårt offentliga rum och ger en gedigen överblick över SVT:s position och utveckling sedan slutet av 1990-talet och fram till idag.

Asp slutsats är att SVT i stort lever upp till sändningstillstånden. Svensk public service har varit lyckosam i att navigera i det nya medielandskapet. Trots tryck från kommersiella medier har SVT behållit sin profil och lyckas balansera underhållning och information. Dessutom har SVT varit framgångsrika med webb-tv och koppling till sociala medier. Skulle tro att cheferna i SVT är ganska nöjda när de läser Asps genomgång som är väl belagd med statistiskt underlag.

Men inte bara SVT kan klappa sig på axeln själva. De får hjälp av både bland politiker och allmänhet är stödet för public service starkt. I förtroendemätningar ligger SVT högt och till och med SD uttalade visst stöd för public service-kommitéens slutsatser.

Frågan är dock vart SVT tar vägen framöver. SVT har minst sagt varit lyckosamt det sista årtiondet, men håller det även framöver? Asp, public service-kommitéen och andra förespråkar grundlagsskydd. I en värld där journalistik befinner sig i ett korstryck från kommersiella krafter och auktoritära politiker är det kanske inte så dum idé att skydda public service i grundlagen.

fredag 27 oktober 2017

Åsikter? Ja - men ingen åsiktsbrytning

Åsiktspluralism är bra. Många röster gör att olika perspektiv lyfts fram. Ur ett demokratiteoretiskt perspektiv är ofta medborgarnas möjlighet att göra ett upplyst val som åsiktspluralism förordas. Ju mer vi har att välja på desto bättre val kan vi göra.

Men det finns andra teorier som mer tar fasta på kvaliteten i det offentliga samtalet. Här är inte inte enbart positivt med att det finns ett torg av åsikter. För att det ska bli kvalitet i samtalet (och att medborgarna ska kunna bilda sig uppfattning) måste också åsikterna brytas och prövas mot varandra.

Efter tre månader i USA börjar man fundera på det där med ekokammare och filterbubblor. Nu ska det sägas att forskningen om ekokammare inte ger något egentligt stöd för att människor låser in sig i bubblor där de bara får hör en version av verkligheten. JMG-kollegan Peter Dahlgren gör bra genomgång här och Jesper Strömbäck (också JMG) visar resultat från Sverige här.

Trots detta blir man lätt schizofren i det amerikanska medielandskapet. Hoppar man mellan de olika kanalerna är det inte bara så att de ger olika perspektiv på samma saker (vilket ju är bra). Minst lika ofta och kanske mer vanligt är att det verkar som om de bevakar helt olika världar. Vad som är en stor skandal på CNN och NBC nämns inte med ett ord på FOX och vice versa. Något samtal där perspektiven bryts förekommer inte.

Nu tycker jag givetvis inte att alla nyhetsmedier ska göra exakt samma nyhetsvärdering. Men vore det inte bra om det åtminstone fanns en viss överlappning så att man fick veta hur anklagelser och argument bemöts?

 
 

onsdag 25 oktober 2017

Några ord om TV4 och SCCT

Man kan ha många perspektiv på #metoo. I Sverige har stor kritik landat på TV4 och dess lednings agerande efter avslöjandena om Martin Timell. Försvaret från kanalen har varit i linje med det som jag skrivit i tidigare blogginlägg. Försök isolera skadan på olika sätt och upprätthålla förtroendet för kanalen. Enligt kriskommunikationsforskningen kan man göra detta på olika sätt och de anses ha olika god effekt.


En av de mer inflytelserika teorierna på fältet heter SCCT (Situational Crisis Communication Theory) och handlar i mångt och mycket om att graden av ansvar organisationen tillskrivs avgör hur den bör agera. Enligt upphovsmannen Tim Coombs finns det tre typer av kriser som en organisation kan råka ut för, alla med olika grad av tillskrivet ansvar. När organisationen ses som ett offer för det som skett är ansvarsgraden låg. Mer ansvar kan utkrävas då det skett en olycka och om organisationen inte kunnat förutse eller förebygga den är det ändå inte så allvarligt. Värst är den tredje kristypen - den avsiktliga - där organisationen ses som helt ansvarig för det som skett.

Strategierna som kan användas kommunikativt är enligt Coombs (1) förnekelse av krisen eller dess konsekvenser (2) förminskande av konsekvenser eller försvara det som gjorts (3) återuppbygga organisationens förtroende.

Som alltid handlar det om att skyffla ansvaret åt olika håll. De flesta organisationer försöker gärna få det till att organisationen är ett offer för att kunna förneka ansvar för det som skett. Min bild är att TV4 först försökte med denna strategi. Men ofta får organisationen erkänna mer och mer ansvar och till slut agera för att återuppbygga förtroendet. Att byta krisstrategier är enligt Coombs inte så lyckat, men inte helt ovanlig. Oftast beror det på att krisstrategin misslyckats. När det kommer fram uppgifter som visar att organisationen (läs TV4) haft mer kännedom än de först sagt ligger man pyrt till. Då har man dels misslyckats med kriskommunikationsstrategin och dessutom fått en en dubbelkris eftersom själva krishanteringen har blivit en kris i sig.

Att kalla in utomstående advokater som TV4 gjort gör att man köper sig tid. Kritik kan hänvisas till utredningen. Kanske hoppas man till och med att advokaterna ska komma fram till att TV4 är ett offer i sammanhanget? Vi får vänta och se.

lördag 21 oktober 2017

Sanningen verkar vara gravt överskattad

Politisk kommunikation sägs mer och mer handla om kampen om gestaltningar, om att skapa och behålla berättelsen. Genom att bestämma hur verkligheten ska beskrivas styr man den politiska debatten.

I några månader i USA har jag följt flödet av amerikansk politik på ett annat sätt än tidigare. President Trumps twittrande och hur omvärlden reagerar är även här stora nyheter. Men då min mediediet är mer uppblandad med Fox News och konservativa radiopratare blir bilden mer komplex.

När jag funderar på kampen om verklighetsbeskrivningarna ser jag två spår. Det ena är Trump själv och de psykologiska mekanismer han drivs av. Det andra är hur resten av administrationen och de medier som stödjer presidenten agerar.

Börjar vi med Trump är min övertygelse att han är precis det han alltid hävdat. Han är besatt av att vinna. I den övertygelsen finns det inte på kartan att framstå som förlorare. Det är därför han slirar på sanningen eller kommer med uppenbara lögner. Som psykologiskt fenomen är han kanske märklig, men utgår man från den grundläggande premissen agerar han "rationellt". För att upprätta självbilden måste han alltid få det att framstå som att han vinner. Han är därför också  intressantare som psykologiskt fenomen än som politisk kommunikatör.

Mer förbryllande är de andra som hängt på Trump. De drivs sannolikt inte av samma psykologiska mekanism, men har dragits med i dansen med de mer eller mindre bisarra lögnerna och verklighetsbeskrivningarna. Till sin förvåning inser de att det fungerar. Oj, man kan faktiskt blåljuga utan att det får några konsekvenser!! Trots att det finns ett fritt mediesystem och granskande journalister fungerar enkla propagandaknep ändå. Man behöver inte ens vara särskilt sofistikerad. Bara neka, avled uppmärksamheten eller hitta på. Det funkar. Etablerade medier kan avfärdas och definieras som irrelevanta och partiska. Istället finns det finns direktkanaler till väljare och en ny mediemiljö där dessa verklighetsbeskrivningar har god jordmån. Man kan nästan se deras förvåning i tv-rutan.

torsdag 19 oktober 2017

När vet vi att muren kommer att rämna?

Tänk att vissa saker kan pågå år efter år utan att någon vågar höja rösten. Alla "vet" att något pågår, men inga bevis finns och ingen törs säga något. De som utsatts och de som sett vad som pågår vet att om man yttrar sig är man bränd, svartlistad och kommer snarast själv att bli anklagad.

Nivåerna på #meeto är högre och mer spridda än något jag kanske sett tidigare. Det visar också hävstången i ett fenomen när det fått fäste och när tystnadsmuren rasat. Tror inte att man kan underskatta kraften i sociala medier här. Men kvinnors utsatthet är inte unik. Runt alla människor med makt finns det denna aura av osårbarhet. Alla "vet" att man inte kan kritisera för då slår det tillbaka. Vem skulle skydda mig om jag slog larm?

Den intressanta frågan är då vad är det för mekanism som gör att tystnadsmuren spricker och rasar. Vad är det som krävs för att skapa sprickor som inte går att laga med vare sig hot eller tystnad? Om någon erkänner vågar troligen de som utsatts höja rösten. Men oftast är det ju inte så. Medieavslöjanden är givetvis viktiga. Medierna ger offentlighet åt anklagelserna, men inte heller det räcker alltid. De som anklagar kan i sin tur anklagas för att ljuga, vara lycksökare eller misslyckade (se hur det gick för de som anklagade Trump för övergrepp).

Det som påstås i medierna måste ses som trovärdigt. Ofta kan det ske genom att andra medier hänger på och/eller genom att fler källor framträder. Skandalen måste med andra ord fastna, kleta sig fast och inte släppa taget. Innan muren spricker måste också de som tidigare stått vid den anklagades sida inse att spelet är förlorat och sälla sig till kritikerna eller bara tyst försvinna iväg.

Men när sker det här exakt? När känner de utsatta och andra kritiker att de kommer blir trodda? Finns det en formel som krishanterare kan gå efter? Eller är det kanske så enkelt och svårt att det handlar om tajming. Vad nu i hela friden det är för något.

tisdag 17 oktober 2017

Förändrar en medieskatt innehållet i public service?

Så verkar det då bli en medieskatt. Som jag skrivit tidigare är kanske det mest förvånande att det inte skett tidigare. Dessutom var det mest intressanta i förslagen från public service-kommitéen att de alla syftar till att ytterligare stärka public service. Men faktum är att medieskatten också kan förändra public service på ett sätt som många inte riktigt tänkt sig. För frågan är ju vad som är ett public service-uppdrag. På högerkanten har en del sedan länge talat sig varma för ett smalt public service-uppdrag. Public service ska inte göra bred underhållning, det kan de kommersiella medierna göra. Istället är det nyheter, granskning och smala program som bör definiera public service-uppdraget. Låt TV3, TV4, Kanal 5 och alla de andra sköta underhållning och sport så får SVT ta hand om det som de inte är intresserade av. 

Frågan är om inte detta krav kan få ett starkare gensvar med en medieskatt. Med tv-avgiften fanns det trots allt en relation mellan potentiellt tittande på SVT och innehav av en tv-apparat (även om den blev mer och mer urholkad). Legitimiteten för ett brett public service-uppdrag vilade till viss del på relationen mellan utbud och tittande. Men en medieskatt som "drabbar" alla? Då blir det som vilken post i statsbudgeten som helst och på samma sätt som alla betalar för sjukvård, skola och barnomsorg betalar vi för public service. Den kritiska frågan blir då varför skattepengarna ska gå till att göra breda program som kanske lika gärna kan göras av kommersiella kanaler? Ska inte skattepengarna gå till sådant som är "viktigt", dvs. nyheter, granskning och att lyfta fram kultur som inte kommersiella kanaler intresserar sig för? Mello kan väl gå i TV3?

Det ska bli intressant att var debatten om innehållet i public service tar vägen när en medieskatt blir verklighet. 

torsdag 12 oktober 2017

Vem definierar dig?

Vi lever i ett varumärkessamhälle. Alla bygger sitt varumärke, inte minst i sociala medier. Journalister, sportstjärnor, politiker, forskare och alla andra jobbar med branding, inte minst i sociala medier (hej på mig själv!).

Allt offentlighetsarbete handlar om att framträda och försöka få fram en profil som andra gillar och som ger legitimitet för det man håller på med. Men förutom att vi själva försöker promota oss själva blir vi också definierade av andra. Vi blir etiketterade och får smeknamn, öknamn som präglar bilden - inte minst av ens offentliga jag.

De flesta av oss som är med i medierna då och då har nog en föreställning om att andra kommer tycka om oss. Men det kan lika gärna slå tillbaka. Kanske ingen bryr sig (trist!), kanske får vi till och med en etikett som vi aldrig någonsin funderat över (värre!). "Den där medieprofessorn med de skrynkliga skjortorna, dåliga hållningen, konstiga leendet...vad vet jag? Offentligheten är alltid ett risktagande och där är kampen om att etikettera alltid närvarande.

I USA pågår en hätsk kamp om hur Trump ska definieras. Anhängarna trycker på bilden av en handlingskraftig och stark president som motarbetas av "etablissemanget". Trump är en revolutionär som utmanar hela Washington (där allt ses som ett enda stort träsk) och The Media (läs CNN, ABC; NBC; CNBC, New York Times och Washington Post). Motståndarna lyfter fram bilden av en okunnig, inkompetent president som inte bara är dålig utan kanske både galen och farlig. När man växlar mellan olika medier blir man nästan sjösjuk. Det finns helt olika bilder av Trump.

Men även på hemmaplan pågår ständigt en etikettering av politiker. Frågan är bara vilken bild som fastnar. Länge hade exempelvis Anders Borg en hjältegloria över sig, men den fick sig en törn av skandalen i somras. På senare tid naglas bilden fast av Stefan Löfven som en inte allt för skicklig retoriker. Där är jag faktiskt förvånad över att Socialdemokraterna själva inte lyfter fram hans taktiska förhandlingsförmåga. Han spelar högt ibland och saknar inte förmåga att förutse det politiska spelet.

Jimmie Åkesson har på senare tid hamnat lite i skottgluggen på grund av sin lite väl ofta återkommande tendens att hävda att han inte "känner till saker" som är belastande för partiet. När man hörde det första gångerna verkade det rimligt, men nu slår strategin fast vid honom istället.

Etiketter har en tendens att fastna och kan bli svåra att bli av med. Inte minst i dagens digitala värld där allt man gjort eller vad som sagts om en bara är ett knapptryck bort.  

tisdag 10 oktober 2017

När fyllesnack blir offentlighet

Tänk om man kunde införa en lag om att man inte får uttala sig innan man sett filmen, läst boken eller lyssnat på radioprogrammet. Då kanske folk skulle veta vad de uttalar sig om. Nej, givetvis ska vi inte ha det så. Yttrandefriheten ger oss rätten att uttala oss, även om sådant som vi egentligen inte vet någonting om. Det ska vi inte ändra på.

Men om vi inte ska prata lagstiftning kan vi istället prata om anständighet och eftertanke. Kanske borde Magdalena Ribbings ande sväva ovanför det offentliga samtalet lite oftare? Skulle vi slippa de mer obehagliga sociala mediedreven där invektiven haglar? Skulle de som direkt slänger sig på kommentarsfälten, utan att varken ha läst det det uttalar sig om eller tänkt efter ordentligt besinnas till eftertanke? Skulle samtalet på nätet bli lite bättre?

När jag ser kommentarer på nätet - både Twitter och Facebook - tänker jag på bilder jag såg av hur människor i muslimska länder protesterade mot Muhammedteckningarna. De var alldeles rasande och det förekom till och med dödsfall. De brydde sig inte om en dansk yttrandefrihetsdebatt och dessutom spred propagandister bilder som inte alls var hämtade från Jyllands-Posten. Allt för att hetsa upp. De som protesterade var uppviglade och arga för att någon långt borta sades skända deras religion.

Mobbar skrämmer mig - oavsett var de kommer ifrån. Enskilda människor gör det sällan, men när vi agerar i grupp verkar det sämsta i människan lockas fram. Ilska, hat och allmän intolerans. De sociala medierna är som en förstärkare av mänsklig interaktion. Allt blir större, får mer genomslag och när man dessutom inte träffas IRL så blir anonymiteten en skyddsmask. Människor säger saker de aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Tyvärr har nätet gjort att vi avhumaniserar varandra. Att vi inte ser den andre.

Pessimistisk? Ja, faktiskt. Jag befinner mig ganska mycket på nätet och olika sociala medier och tycker mycket är fantastiskt. Jag har fått kontakt med vänner jag hade tappat kontakten med, får tips om filmer, musik och böcker. Det är också en av de vanligaste sätten som jag hittar opinionsartiklar av olika slag och även bloggar. Jag skrattar också ganska mycket.

Men kommentarsfälten och Twitter fyller mig ofta med obehag. Särskilt om det rör politik. Mest påminner de mig om krogsnack. Man sitter och dricker bärs och snackar skit. Högt som lågt blandas i en salig röra. Det gör ju kanske inte så mycket på krogen, men när man lyfter upp fyllesnack till offentlighet blir det inte alltid så lyckat.

Hur är jag själv då? Sitter bjälken i mitt eget öga? Jo, jag har en och annan gång skrivit något för snabbt och även uttalat mig om saker jag egentligen inte kände till så bra. Det ångrar jag. Men jag jobbar med det och har bara under senaste veckan besinnat mig flera gånger och raderat det skrivna istället för att posta. Den här texten fick till exempel ligga till sig en dag innan jag publicerade den. Det borde kanske fler göra?

onsdag 4 oktober 2017

En fråga om skuld - hur blame games fungerar i praktiken

En stor del av krishantering handlar om att tillskriva eller frånskriva ansvar. Inom kriskommunikation är därför forskningen inriktad på hur ansvarsfrågan ska hanteras. Forskning kring apologia (image restoration theory) sysslar med hur ansvarsfrågan retoriskt kan hanteras och hur anseendet hos organisationen kan byggas upp igen. En annan dominerande teori på fältet SCCT (situtational crisis communication theory) fokuserar också på hur ansvar kan identifieras matcha ansvar på rätt nivå.

Inom krishanteringsforskningen förekommer det också mycket diskussioner om sk blame games. En av mina favoriter för att förstå hur ansvar tillskrivs och frånskrivs är hämtat från boken The Politics of Crisis Management (Arjen Boin, Paul t'Hart, Erik Stern & Bengt Sundelius). I boken har de en mycket illustrativ modell för att förstå hur ansvar skyfflas fram och tillbaka mellan olika aktörer. Den som kritiserar ett skeende försöker få ansvaret att drabba ett helt system eller kultur, medan den som vill frånskriva sig ansvar har andra strategier. Här handlar det snarare om att peka ut en enskild syndabock eller att det inträffade var ett enskilt misstag.

Går vi till hur olika aktörer hanterar masskjutningen i Las Vegas kan man ganska lätt förstå positionerna kring ansvar och ansvarsutkrävande. Demokratiska politiker och de som förespråkar mer restriktiva vapenlagar menar att skjutningarna är symptom på ett systemfel och att vapenlagarna måste skärpas. De som inte vill ha hårdare vapenlagar menar istället att Paddock var en "lone wolf", en galen person och då kan man inte lasta systemet. Han blir helt enkelt en syndabock.

I det politiska spelet om ansvar är blame games centralt. Tänk er istället att det hade varit en IS-sympatisör som skjutit så hade frågan om skuld sett helt annorlunda ut. Då hade det istället republikaner försökt att få det att handla om ett systemfel, till en fråga om symptom på att immigration och invandring är felaktigt och att gränserna behöver skärpas.

De som tillskrivs ansvar försöker alltid får det att handla om enskilda misstag, missöden eller något som man rimligen inte kan kontrollera. De som tillskriver ansvar försöker alltid få det till att de som pekas ut antingen är inkompetenta eller att det är fel på systemet. Det är så det politiska spelet om ansvar fungerar.

tisdag 3 oktober 2017

Blir kriserna ett Trumpproblem?

Alla kriser har potential till att skada politiker. Vad som först kan verka vara en fråga för brandkår, polis och sjukvård kommer ofta också handla om politiskt ansvar. Varför hände det? Vem ska lösa krisen? Vem är ansvarig?

Alla politiker vill ha en kris som både avslutas snabbt ifråga om hjälpinsatser och där ansvarsfrågan inte blir långvarig och politiserad. Men det finns gott om exempel om kriser som inte avslutas, varken insatsmässigt eller politiskt. Ta bara tsunamin 2004 där insatsen var ganska kortvarig, men där det (politiska) ansvaret i Sverige länge blev omdebatterat och kanske också bidrog till valresultatet 2006.
 
På nära håll har jag nu följt orkanerna Irma och Maria och masskjutningen i Las Vegas. Jag slås av att  mediebilderna är ganska väsensskilda. En del av det beror givetvis på att jag ifråga om orkanerna befunnit mig i det drabbade området i den ena fallet (Irma) och inte i det andra (Maria). Men det är ju också så att konsekvenserna för Puerto Rico av Maria blev allvarligare än för Florida med Irma. Förstörelsen är helt enkelt mer omfattande och drabbar också ett samhälle som är sämre förberett för en orkan.

Vad som är tydligt i mediebilden är att ansvarsfrågan på ett helt annat sätt fått fäste ifråga om Maria jämfört med Irma. Ansvarsfrågan lyser ännu så länge med sin frånvaro efter Irma här i Florida. Visst har det då och då blossat upp diskussioner om felaktiga rapporter från det nationella orkancentret, att många fick vänta länge på att strömmen kommit tillbaka. Men än så länge har inte kritiken drabbat den politiska nivån. Både guvernören och presidenten verkar klara sig undan mer omfattande kritik. För orkanen Maria är bilden blivit en annan. President Trump är alltid snabb med att berömma de egna myndigheternas insatser (särskilt polis). Det har han gjort i Texas efter Harvey, Irma i Florida och efter Maria i Puerto Rico. Skillnaden är att det i Puerto Rico finns kritik mot hur fort hjälpen kommit. När Trump fick kritik gjorde han som han brukar. Han gick till attack, vilket kanske inte är den bästa strategin i sammanhanget. Överlag är faktiskt Trumps sätt att hantera kriser inte hans bästa gren. Han kan ge oreserverat stöd, berömma sig själv (och de som är i hans "team"), men att visa empati funkar helt enkelt inte för honom. Han låter stel, oengagerad och som han läser innantill. För den delen av symboliskt ledarskap fungerar inte hans retorik alls.

Mediebilden av masskjutningen i Las Vegas i förrgår är ganska annorlunda jämfört med orkanerna. För det första är skjutningar ett snabbare förlopp än en orkan och det finns ingen brist på att få fram information (även om motivet fortfarande är oklart). Mediebilden handlar mest om att försöka klargöra vad som hänt, visa reaktioner från drabbade. Men direkt förs också diskussioner om orsaker till att det kunde ske, även om Vita Huset menar att det är för tidigt att prata om sådant. Som jag ser det lyfts redan diskussioner om vapenlagar, men minst lika mycket om säkerhet ifråga om hur deltagare på konserter ska kunna skyddas. Även implicit kritik mot att mördaren Paddock inte upptäckts finns här och var.

Trump har inte gjort något mer än att skicka sina kondoleanser (som också var märkligt stelt) och givetvis ingenting säga om vapenlagar eller hur man ska kunna förhindra masskjutningar. När det inte fanns några tydliga terroristkopplingar fanns det inte heller någon han kunde skylla på. I ett annat land skulle det genast bli krav på förändrad lagstiftning. Men här undrar jag om det kommer att ske. Bilden som sätts är att det var en "lone wolf" som ingen kunde upptäcka och ska något göras så handlar det om utbyggd säkerhet vid evenemang.

Som läget är nu är Puerto Rico ett större potentiellt hot mot Trump än Las Vegas-skjutningen. Men ett obetänksamt tweet kan givetvis förändra den bilden snabbt.