tisdag 10 oktober 2017

När fyllesnack blir offentlighet

Tänk om man kunde införa en lag om att man inte får uttala sig innan man sett filmen, läst boken eller lyssnat på radioprogrammet. Då kanske folk skulle veta vad de uttalar sig om. Nej, givetvis ska vi inte ha det så. Yttrandefriheten ger oss rätten att uttala oss, även om sådant som vi egentligen inte vet någonting om. Det ska vi inte ändra på.

Men om vi inte ska prata lagstiftning kan vi istället prata om anständighet och eftertanke. Kanske borde Magdalena Ribbings ande sväva ovanför det offentliga samtalet lite oftare? Skulle vi slippa de mer obehagliga sociala mediedreven där invektiven haglar? Skulle de som direkt slänger sig på kommentarsfälten, utan att varken ha läst det det uttalar sig om eller tänkt efter ordentligt besinnas till eftertanke? Skulle samtalet på nätet bli lite bättre?

När jag ser kommentarer på nätet - både Twitter och Facebook - tänker jag på bilder jag såg av hur människor i muslimska länder protesterade mot Muhammedteckningarna. De var alldeles rasande och det förekom till och med dödsfall. De brydde sig inte om en dansk yttrandefrihetsdebatt och dessutom spred propagandister bilder som inte alls var hämtade från Jyllands-Posten. Allt för att hetsa upp. De som protesterade var uppviglade och arga för att någon långt borta sades skända deras religion.

Mobbar skrämmer mig - oavsett var de kommer ifrån. Enskilda människor gör det sällan, men när vi agerar i grupp verkar det sämsta i människan lockas fram. Ilska, hat och allmän intolerans. De sociala medierna är som en förstärkare av mänsklig interaktion. Allt blir större, får mer genomslag och när man dessutom inte träffas IRL så blir anonymiteten en skyddsmask. Människor säger saker de aldrig skulle göra ansikte mot ansikte. Tyvärr har nätet gjort att vi avhumaniserar varandra. Att vi inte ser den andre.

Pessimistisk? Ja, faktiskt. Jag befinner mig ganska mycket på nätet och olika sociala medier och tycker mycket är fantastiskt. Jag har fått kontakt med vänner jag hade tappat kontakten med, får tips om filmer, musik och böcker. Det är också en av de vanligaste sätten som jag hittar opinionsartiklar av olika slag och även bloggar. Jag skrattar också ganska mycket.

Men kommentarsfälten och Twitter fyller mig ofta med obehag. Särskilt om det rör politik. Mest påminner de mig om krogsnack. Man sitter och dricker bärs och snackar skit. Högt som lågt blandas i en salig röra. Det gör ju kanske inte så mycket på krogen, men när man lyfter upp fyllesnack till offentlighet blir det inte alltid så lyckat.

Hur är jag själv då? Sitter bjälken i mitt eget öga? Jo, jag har en och annan gång skrivit något för snabbt och även uttalat mig om saker jag egentligen inte kände till så bra. Det ångrar jag. Men jag jobbar med det och har bara under senaste veckan besinnat mig flera gånger och raderat det skrivna istället för att posta. Den här texten fick till exempel ligga till sig en dag innan jag publicerade den. Det borde kanske fler göra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar