måndag 15 oktober 2018

Tystare i väntan på bussen!

Idag släpper Institutet för mediestudier boken Sverigebilden - om journalistik och verklighet. I boken finns det flera intressanta kapitel den bild av verkligheten som förmedlas och dess relation till den faktiska verkligheten. Som alltid finns det vetenskapsfilosofiska aspekter att fundera kring när medier och speglingsidealet diskuteras, men därmed inte sagt att frågan är ointressant. Mediebilders representation kommer alltid att vara i fokus så länge som nyheter gör anspråk på att berätta om saker som faktiskt har hänt.

I boken skriver jag ett kapitel med utgångspunkt från teorin om tystnadsspiralen. Via Medborgarpanelen vid LORE/SOM, Göteborgs universitet har vi ställt frågor om människor vågar säga sin uppriktiga mening om flyktingkrisen både före och efter hösten 2015. Därmed kunde jag analysera om människor blir mer eller mindre benägna att uttrycka sina åsikter offentligt. Det mest intressanta är om människor vågar uttrycka sin åsikt i offentliga miljöer, när det möter människor de inte känner så väl. Kanske i kallprat i väntan på bussen eller när man köar för att köpa fika.

Resultaten visar att det fanns ganska stora förändringar före och efter det att regeringen Löfvén ändrade asylpolitiken. Många vågade i högre grad säga vad de tyckte efter att politikens lades om, men ännu fler blev mer försiktiga. Den egna åsikten i flyktingfrågan påverkade som förväntat viljan att uttrycka åsikter offentligt. De som vill ha en generös flyktingpolitik tystnade lite, medan de som förespråkar en mer restriktiv asylpolitik blev mer öppna med sina åsikter. I det avseendet fick teorin om tystnadsspiralen stöd.

Det som förbryllade var dock att egna åsikter endast i begränsad grad förklarade varför man tystnade eller pratade mer öppet. Faktum är att jag i analysen inte lyckades hitta någon annan faktor som kunde förklara varför vissa tystnar och andra blir mer öppna. Kanske är det så att vissa personligheter i högre grad trivs i ett mer polariserat samhällsklimat och gärna diskuterar - oavsett vad man har för åsikt om den förda politiken. Andra kanske är mer obekväma när det inte riktigt vet vad andra tycker och håller hellre tyst än att öppna upp för en diskussion. I vilket fall som helst är det fler som tystnat än som säger sin mening och i det avseendet har det blivit lite tystare i väntan på bussen!

Ladda ner boken här.

måndag 24 september 2018

Micro Media Generations

Nu är en artikel som Stina Bengtsson och jag jobbat med ganska länge äntligen publicerad. Vi har redan tidigare visat att mediemoral är starkt kopplad till ålder, där äldre är väldigt mycket mer kritiska till att någon pratar högt i mobiltelefonen på bussen, förbättrar foton av sig själva på sociala medier eller tar upp mobilen på parmiddagen (se artikeln i SOM-boken Fragment). 

Vad vi i denna artikeln - "Media Micro-Generations” How New Technologies Change Our Media Morality - som idag publiceras i Nordicom Review kan visa är att det också finns micro-generationer. Inte bara mer övergripande erfarenheter av att växa upp i en digital medievärld präglar oss. Konkreta erfarenheter av nya medier/kanaler såsom mobiltelefon, sociala medier och dator påverkar direkt vår mediemoral. Vi ser att de som vuxit upp med datorer och de möjligheter för bildbehandling det ger verkar vara mer toleranta för att bilder manipuleras, på samma sätt är de som alltid haft mobiltelefon i sin vardag inte så känsliga för att det pratas lite högt offentligt i dem. De som alltid haft sociala medier är också mer benägna att tycka det är ok att checka in och tagga andra. Vi kan spåra tydliga brytpunkter i mediemoral mellan dem som vuxit upp med dessa teknologier/kanaler och de som först som vuxna fått införliva dem i vardagen. Med andra ord: säg mig vilka medier du vuxit upp med och jag ska berätta vilken mediemoral du har.

Artikeln kan laddas ner här.

torsdag 20 september 2018

Snabbtänkt

Journalister och andra utanför akademin brukar ofta förvånas och förfasas över forskares långsamhet. De är helt oförstående till att vi utan att skämmas förklarar att det vi forskar om inte blir klart och publicerat förrän om några år eller så. Särskilt journalister himlar lite med ögonen och verkar undra vad vi egentligen håller på med. Hur kan det ta så lång tid?

Forskning tar tid, men ibland kan vi också tillåta oss till att göra snabba reflektioner. Kanske inte de mest djuplodande och ifrågasättande, men ändå ett bidrag till samhällsdebatten. Detta faktum har Lars Nord, Marie Grusell , Niklas Bolin och Kajsa Falasca tagit till sig och samlat en stor mängd (100) forskare och (80) bidrag i antologin Snabbtänkt. Ett bra initiativ och resultatet är riktigt kul och spännande läsning. Man blir grymt allmänbildad om valet 2018 helt enkelt.

Jag bidrar med ett inlägg om politiska skandaler och funderar om mediernas kandidatgranskningar som skapar skandaler i valrörelsens slutskede verkligen är den bästa valjournalistiken i medborgarnas ögon.

Ladda ner Snabbtänkt.

torsdag 13 september 2018

Skämskudden gick till.....


Kampen om opinionen under 2018 års valrörelse var i stora drag också en kamp om bilden av opinionen. Så har det givetvis alltid varit, men i takt med att opinionsmätningarna visat större spretighet och sociala mediers genomslag har kampen om verklighetsbilden ökat.

När det handlar om opinionsundersökningar gick skämskudden till Yougov och Sentio i söndags. På valdagen visade det sig att träffsäkerheten för de opinionsinstitut som förlitat sig på självrekryterade paneler fick ställa sig i skamvrån. Båda dessa instituts skattningar av framförallt Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna var inte ens i närheten av att träffa rätt. I stort sett hamnade de utanför tavlan.  När inte minst Sverigedemokraterna visat sig ha uppblåsta opinionssiffror pyste ballongen ut lite. 

När partiet dessutom vunnit kampen i sociala medier blev 17,6 procent nästan en besvikelse bland de partiaktiva. Man hade ju hoppats och trott på så mycket mer. Då har vi ändå inte pratat om de riktiga aktivisterna på sociala medier. Feministiskt initiativ, Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling. Svansföringen var hög under valrörelsen, framförallt hos de sistnämnda. Men även här kom verkligheten ifatt. Tillsammans samlade dessa tre partier någon procent av valmanskåren.

Det här säger något om både politisk kommunikation och journalistik under valrörelser. För det första bidrar den osäkerhet som opinionsmätarbranschen lever under till en journalistik som i sig blir osäker och famlar. Kan vi lita på siffrorna eller är vi ute och cyklar? Ska man se det positivt verkar opinionsinstituten blivit lite bättre på att träffa rätt ifråga om SD (förutom Sentio och Yougov), men å andra sidan missade alla att Socialdemokraterna inte tappade så mycket, alternativt storleken på ökningen i valspurten. Nu är det sistnämnda i och för sig inte så ovanligt. Socialdemokraterna underskattas ofta.

För det andra är det en dålig idé att tro att sociala medier fungerar som ett mått på vad svenska folket tycker. Sociala medier är de organiserade aktivisternas slagfält som numera dessutom man mångfaldiga sina röster med botar. Mätningar om åsikter på sociala medier mäter med andra ord vad som händer på sociala medier och inte vad som händer med den allmänna opinionen. Här har nog både politiker och journalister lärt sig en läxa i och med 2018 års valrörelse.