tisdag 24 april 2018

Valrörelser och Hells Angels

För ganska länge sedan förutspådde jag att digitaliseringen skulle bidra till mer negativa kampanjer och smutskastning i svenska valrörelser. Inte minst beroende på sociala medier i kombination med de allt enklare möjligheterna att skapa eget innehåll med med bilder och filmer. Det har aldrig varit enklare att göra politisk propaganda än nu och sociala medier ger det större spridning. Möjligheten att gömma sig bakom anonymitet eller oklara sändare bidrar också till den hårdare tonen vi ser på nätet inför valrörelsen 2018.

Det verkar som jag kanske för en gångs skull kommer att få rätt. ETC och SvD har i flera artiklar granskat den allt hårdare politiska retoriken med satir och bilder, sk memes som ofta slår ganska vilt och onyanserat. Ibland är det riktigt kul och just humorfaktorn ska inte underskattas. Men det är en humor där man skrattar åt någon, inte med. Elakt och roligt, som Percy Nilegård uttryckte saken i Killingängets Percy tårar.

Det intressanta är att vi också verkar få två valrörelser. Den ena där partiledare och kandidater poängterar att de ska vara "vuxna" och sakliga i debatten. Den andra där negativa kampanjer mot motståndare och deras politik sprids via mer eller mindre partianknutna organisationer och sociala mediekonton.

LO:s valfilm som nu sprids på nätet har orsakat stark debatt om debattklimatet i den kommande valrörelsen. Svenskt Närningslivssponsrade Facebookkonton exempelvis som Rödgrön röra har granskats och deras retorik har kritiserats. Det intressanta här är ju att partierna inte själva går nära dessa kampanjer. Istället är det organisationer runt omkring partierna som gör det smutsiga jobbet.  Det här har vi sett i bland annat USA där de värsta övertrampen ifråga om negativa kampanjer ofta drivs av organisationer som inte har någon (formell) koppling till kandidaterna. Det är lite som Hells Angels och deras prospects/hangarounds, där de senare lär göra de mest smutsiga jobben. 

måndag 23 april 2018

Den feta kapitalisten – när dog han ut? veckans valaffisch v.17

En gång i tiden fanns ett ganska lättfattligt och begränsat galleri av stereotyper som den politiska propagandisten kunde ta till. En av vänsterns viktigaste figurer har varit Kapitalisten. Han – det är alltid en han – är symbolen för det samhällssystem som med nödvändighet ska ge vika för det socialistiska drömriket. Kapitalisten är lätt att känna igen. Tydlig gestalt tar han i 1911 års socialdemokratiska nidporträtt av Högerns representanter: lätt igenkännbara namngiva högermän med självklara kännetecken som cylinderhatt och frack (men med varierande kroppsrondör!) I flera valrörelser under mellankrigstiden återkom sedan den oftast anonyme företrädaren för kapitalet och högern med liknande uttryck.   

Men, finns han kvar? Den ofta överviktige kapitalisten i hög hatt och frack dog väl ut när 30-talets ideologiska strider klingat av.  ”Marknaden” blev så småningom en vanligare måltavla för vänstern även om den inte lockat till samma visuella symbolik som äldre tiders kapitalister. Finansvalpar och ”marknadsaktörer” är kanske inte lika effektfulla i valpropagandan.

 

Helt borta är ändå inte den gamla kapitalisten. När VPK 1982 ville riva upp den blocköverskridande skatteöverenskommelsen från föregående år och låta ”de rika betala” illustrerades detta med en figur som famlar i blindo med en gigantisk statlig pengapåse över huvudet. Frackskörten sticker fram och avslöjar tillsammans med den rundade magen figurens identitet som kapitalist. De klassiska attributen finns således där, även om just den höga hatten inte är synlig. Socialistiska partiets utrop ”nog med gåvor åt de rika” 1985 behöver bara två anonyma armar – en i flanellskjorta och en med knappförsedd manschett -- för att etablera klasstillhörigheter som arbetare respektive kapitalist.

I valet 2006, i Vänsterpartiets affischserie på temat ”fem x är är fler än fyra y”, finns ingen bild alls på kapitalisten. I ord däremot dyker han upp i olika skepnader: godsägare, bankirer och börsklippare täcker in de flesta varianter av både gamla och nya ekonomiska överklasser. 

// Nicklas Håkansson
  

 

 

söndag 15 april 2018

Tidsmarkörer i valaffischer - veckans valaffisch v. 16


Alliansen, de fyra borgerliga partierna Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna, förde 2010 en gemensam valkamp. Eller rättare, de körde ett dubbelt spår där partierna å ena sidan kampanjade för egen räkning och å andra sidan hade gemensamma annonser och affischer.
På några affischer, som dock inte verkar ha satts upp på så många ställen i landet, använde man en visuell metafor lånad från gamla tiders kassettbandspelare. Man använde helt enkelt symbolerna på knapparna - spela, pausa, spola fram, spola tillbaka - som tecken på politiska ambitioner. Pilen framåt, som passande nog pekar åt höger, visar den naturliga, framåtskridande rörelsen, medan den dubbla vänstervända pilen visar en snabb återgång till det som varit.


Tecknen fungerade som oerhört enkla och tydliga symboler på det som åtminstone sedan andra världskriget har varit den tydligaste positivt/negativt laddade dimensionen i svensk politik. "Framåt" är positivt, "bakåt" är negativt. Utvecklingen går fram, att gå åt andra hållet är att misslyckas. Och att pausa utvecklingen är nästan lika dåligt som att gå bakåt, för det är ett tecken på att man inte behärskar utvecklingen.

I Alliansens fall kombineras det enkla symbolspråket med ett lika enkelt färgspråk, där Alliansens nya orange färg kontrasteras mot socialismens (och socialdemokratins) traditionella röda. Väljarna har inget problem med att förknippa den röda färgen med vänstersidan, och den orange kommer då att stå för den tydliga - och enade - motsättningen till detta. Vänster = röd + bakåt, Alliansen = orange + framåt. Genialiskt enkelt, fast det kräver ju att väljarna kommer ihåg hur knapparna såg ut på en kassettbandspelare - det räcker inte med att man endast sett cd- och dvd-spelare. 

Det är inte det enda exemplet på hur kunskap om teknik är avgörande för tolkningen av en valaffisch. På Folkpartiets affisch från 1958 måste man förstå att bilderna, med de rundade hörnen, ska föreställa bilder på en tv-skärm och att sekvensen är som stillbilder från ett programinslag.

//Orla Vigsö