söndag 11 februari 2018

Röstar ni på ert bästa parti? Det gör inte jag!

Snart är det dags för valrörelse och ännu en gång ska vi som får rösta bestämma oss för hur vi tycker Sverige ska styras de närmaste fyra åren. När jag pratar med statsvetare om väljarbeteende brukar jag alltid opponera mig mot att beslutsmodellerna är "positiva", dvs. man utgår från att människor väljer sitt bästa parti före det nästa bästa osv. Jag tror det är helt tvärtom.Väljarbeteende handlar för många minst lika mycket om avsmak som smak. Med andra ord tror jag inte att vi väljer vårt bästa parti. Vi väljer vårt minst dåliga parti.

Eftersom jag knappast ingår i kategorin "starkt övertygad partianhängare" funderar jag varje gång vad jag ska rösta på. I den kalkylen ingår inte letandet efter bästa parti. Det handlar istället om vad som är minst dåligt. Inte så konstigt kanske eftersom partiernas program är breda och inte inriktade på en enda fråga. Dessutom ingår en inte oväsentlig del känsla i beslutet.

Min kalkyl börjar med att välja bort. Vilka partier kan jag inte tänka mig att rösta på. Då faller några partier bort på en gång. De där partierna skulle jag inte ens rösta på under pistolhot. Bland den hög som är kvar ryker några partier till som jag inte heller vill ge dem min röst. Känns faktiskt ganska omöjligt att rösta på dem. Till slut finns det två partier kvar. Inte för att jag är särskilt entusiastisk för något av dem, men till slut får ett av dem - efter viss tvekan - ändå min röst.

När jag lämnar röstbåset i september är det med andra ord inte med en känsla av att valt mellan mitt bästa eller näst bästa parti utan mellan det minst dåliga och näst minst dåliga. 

Så funkar jag.

torsdag 8 februari 2018

Deep fake och journalistiken

Vem ska jag tro på? Inte så lätt då vi lever i en värld där det blir svårare och svårare att avgöra vad som är autentiskt. Visserligen har det alltid funnits möjligheter att hitta på, fejka och manipulera. Men med ny teknik har det gått ett steg till. Deep fakes var ordet! Hos alla med lite datorkunskap finns det nu möjlighet att inte bara fixa till bilder, man kan utan större problem även fejka rörlig bild. Helt plötsligt kan en politiker se och höras säga de mest märkliga ting eller kändisar agera i porrfilmer. Vem vet, en dag kanske man till och med ser sig själv bland terrorister eller i något annat olämpligt sammanhang. Allt påhittat, men det ser verkligt ut. Det är som Mission Impossible.

I en värld där inget självklart går att lita kan vi inta några olika positioner. Vi kan välja att tro på allt vi ser och hör - oavsett om det är sant eller inte. Den andra ytterligheten är att inte tro på något överhuvudtaget. Båda dessa positioner är uppenbart problematiska. Hur ska vi kunna ta beslut om vi tror på allt som sägs eller inte på något alls?

Olika mellanpositioner är att på något sätt ändå försöka sortera, att tro på en del och förkasta annat. En sådan strategi är att filtrera mediebruset genom våra egna fördomar, välja och vraka information så att det passar vår verklighetsuppfattning. Kanske inte att rekommendera från ett ideal om en upplyst medborgare, men det är ett förhållningssätt som ofta diskuteras i dessa filterbubbeltider.

Vi kan givetvis också själva försöka lösa problemet med autencitet genom att källgranska själva. Det kommer ta en stor del av vår vakna tid och är inte heller alldeles enkelt. Det kommer inte minst att krävas att allas vår mediekompetens ökas radikalt, inte minst ifråga om digitala kunskaper.

En annan lösning är att vi låter dem som vi har förtroende för och som inte pratar i egen sak kontrollera och bedöma sanningshalten i det som sprids. Därmed ramlar vi tillbaka till frågan vem man kan lita på och frågan är om det inte är här journalistiken ska hitta sin roll i det nya medielandskapet.

Medieforskare som Michael Schudson och andra skriver om hur journalistiken legitimitet växte fram genom att hitta en sfär som inte var politik (eller PR). Journalistikens strävan efter objektivitet var hitta en egen roll i medborgarnas tjänst: att berätta vad som hänt och vad som är sant och falskt. Det gällde för 100 år sedan och bör väl även idag vara journalistikens huvuduppgift? Trots allt handlar det som journalistikforskarna Kovach & Rosenstiel om verifikationens princip där journalistik ska berätta om det som faktiskt har hänt. Så om journalistiken ska ha någon uppgift framöver måste det trots allt handla om att hjälpa oss medborgare att orientera oss bland deep fakes och allt annat som virvlar runt i en digital medievärld. 

onsdag 7 februari 2018

Trump kommer aldrig gilla journalister

Donald Trump beklagar sig alltid på Twitter över att CNN och de andra nyhetskanalerna inte ger honom cred för allt han menar att han lyckas med. Allt är bara negativt. Men sådant gnäll är knappast Trump ensam om att göra. Alla som arbetar i politiskt styrda organisationer (eller många privata med för den delen) klagar över att mångfalden, bredden och att allt de lyckas prestera aldrig kommer med i nyheterna. Oftast är det inte sant. Det rapporteras om mycket positivt som görs, men givetvis aldrig i omfattningen så att politiker och andra verksamhetsföreträdare är nöjda.

Trumps (och andra politikers) förklaring till sin upplevelse är givetvis att medierna är partiska. Medierna vägrar vidareförmedla den bild de själva har av verkligheten eftersom medierna vill gynna politiska motståndare. Om de inte tror att de är politiskt vinklade så är de bara intresserade av att maximera sin publik. Vad vi vet om det här forskningsmässigt så har det andra argumentet större bäring än det förra.

Givetvis förekommer det att nyheter är politiskt färgade, men forskningen har gång efter annan lyft fram att det snarare är medielogiken som avgör. Särskilt när det gäller sk mainstreammedier. Mediernas balansakt mellan professionella ideal att granska makthavarna, ge allmänheten viktiga nyheter och marknadsmässiga krav på att fånga publiken är viktigare än partipolitiska hänsyn när det gäller nyhetsurval och nyhetspresentation.

Man kan grotta ner sig i många olika förklaringar om mediernas bevakning av politik och vad medielogiken egentligen innebär. En sådan är att medierna alltid förenklar. En verksamhets komplexitet kan aldrig fångas i en nyhetsartikel och även förklaringar blir ofta endimensionella. Journalistiken väljer på gott och ont ut ett perspektiv och fokuserar på det. Som ansvarig vet man att det finns en massa orsaker till att allt kanske inte blir så bra som man velat. Men journalistiken bryr sig oftast inte om det. I jakten på en berättelse som fångar och som också försöker utkräva ansvar blir det förenklat. Men också tydligt.

Om nyhetsmedierna hade rapporterat om allt mellan himmel och jord som en verksamhet presterar hade det kanske gjort mindre ont. Men nyhetsmedierna har idag också mindre av pliktrapportering och går mer mot att rapportera det som ses som mest nyhetsmässigt. I takt med att alla organisationer idag också har många egna kanaler till sina kunder, väljare eller andra intressenter blir inte heller speglingsuppdraget lika centralt för nyhetsmedierna.

Men som verksamhetsföreträdare blir man alltid irriterad när medierna bara uppmärksammar problem. Här öppnar sig också en djup klyfta mellan journalister och politiker i synen på vad medierna ska göra. Journalister fokuserar på när det som ska fungera inte fungerar. Verksamhetsföreträdare vill att medierna ska spegla hela den komplexa verksamheten med dess för- och nackdelar. Helst skulle man vilja att de fokuserade mest på det förra. Men journalistens svar är som alltid: ”Vi kan inte bevaka varje lyckad landning på Landvetter!”

Men det finns också en psykologisk mekanism. Mediebilden ses (nästan) alltid som värre än vad den egentligen är. Ibland talar man om fientliga-medier-effekten" som handlar om att vi målar fan på väggen och bara minns negativa nyheter. Det är ett psykologiskt fenomen som innebär att ju mer engagerade vi är i en fråga desto mer upplever vi att mediernas bevakning missgynnar oss. Särskilt stark blir denna effekt också nyheten sprids i medier som når en stor publik. Då blir vi ännu mer benägna att tro att mediernas bild påverkar andra på ett sätt som inte är till vår fördel. Med andra ord är inte vi inte objektiva när vi bedömer mediernas bevakning. Människor är subjektiva och präglade av vilket engagemang, vilka åsikter och vilka verklighetsuppfattningar man redan har.  

Sammantaget kommer nog Trump vara fortsatt missnöjd och det kommer andra politiker och makthavare också vara.

tisdag 30 januari 2018

Massmedier i ny tappning. Jag kollar om H & W hade rätt

Nu släpps den nya versionen av läroboksklassikern Massmedier, eller som den numera heter Det svenska medielandskapet. Inte bara namnet är förändrat. Stig Hadenius har gått bort, men istället har nya namn tillkommit. Ingela Wadbring var redan med i de senaste versionerna och nu är även Jonas Ohlsson medförfattare.

Min Massmedier var dock den som kom 1989. Det var åren runt 1990 som jag började läsa medie- och kommunikationsvetenskap och Massmedier. En bok om press, radio och TV följde med hela grundutbildningen som en ständig referenspunkt.

Jag satte mig så här nästan 30 år senare och försökte hitta lite spådomar i 1989 års upplaga. Helt enkelt kolla hur rätt Hadenius och Weibull hade om framtiden.

Eftersom jag brukar tippa helt fel om framtidsfrågor vare det handlar om hur många medaljer Sverige kommer ta i OS eller valresultat borde jag kanske inte kolla hur rätt andra forskare har om medieframtiden. Men jag gör det ändå.

Det ska på en gång sägas att framtidsförutsägelserna i Massmedier från 1989 inte är särskilt profetiska. Flera avsnitt sägs handla om framtiden för olika medieslag, men de är oftast mer sammanfattningar av hur trådarna vävts fram till den nuvarande situationen.

Vad såg då Stig Hadenius och Lennart Weibull av dagens mediesamhälle? Kort sammanfattat: en hel del även om de inte är så konkreta. De pekar ut utvecklingslinjer som var troliga i det man såg av medieutvecklingen, men är försiktiga att säga att något förändras radikalt. Men visst såg de ganska mycket - trots att internet fortfarande var flera år bort.

Några citat:
"Mycket tyder på att markerade skiljelinjen mellan en direkt och indirekt kommunikation håller på att mjukas upp. Den nya kommunikationsteknologin kan betyda att det tillkommer masskommunikationsprocesser, som även ger möjlighet till feed-back eller återkoppling"

"Dagspressens fortsatta utveckling torde knappast hotas av gratis eller annonstidningar. De senare illustrerar dock det faktum att dagstidningarna genom sitt relativt stora annonsberoende kraftigt påverkas av vad som händer på reklammarknaden"

"Allt talar också för att de nationella radio- och TV-bolagen, om än i ökad konkurrens med andra sändningar, kommer att vara den dominerande kraften inom varje enskilt land"

Att de sedan avslutar boken med att ställa tre frågor visar att de - trots att de skrev boken när kabel-tv var  sin linda i Sverige, innan TV4 och före internet - hade bra koll på medieutveckling. De menar att utvecklingen av kommunikationsteknologin är särskilt intressanta:

1. "Kommer den enskildes möjlighet att själva söka information ändra förutsättningar för påverkan?"
2. "Kommer fler kommunikationssystem att öka mångfalden i allmänhet eller är detta förbehållet vissa grupper som betalar för dessa tjänster?"
3. "Kommer denna utveckling (mot internationalisering) leda till att masskommunikationen öppnar världen - eller till att vi blir avskärmade från den?"

Vi ställer väl oss ungefär samma frågor idag?