måndag 20 februari 2017

På spaning efter medialiseringen

Inom samhällsvetenskaplig forskning och allmän debatt pratar man ofta om medialisering. Begreppet har ett antal decennier på nacken och faktum är att professor Kent Asp vid JMG verkar vara den som först myntade begreppet i slutet av 1980-talet. Det finns flera olika traditioner inom medialiseringsforskningen, men lite förenklat kan man säga att det handlar om hur både samhällets institutioner och individer blir allt mer beroende av medier för att fungera.

Medialiseringen är både ett tillstånd och en process. Vid varje given tidpunkt kan man försöka klarlägga hur medieberoendet ser ut. Men medialisering syftar också på förändring, medieberoendet antas öka över tid.

Nu är inte medieberoendet något som samhällsvetare kom på under 1980-talet. Faktum är att flera andra forskare har diskuterat medialisering, men då framförallt diskuterat hur TV:n kom att bli en dominerande kraft, inte minst inom politik. I Asps tappning var medialisering också framförallt knutet till TV-mediets logik. Från mitten av 2000-talets första decennium blev begreppet på modet igen och då i bredare mening. Vissa ser det som ett tolkningsraster för hela samhället, andra ser det mer begränsat för att förstå hur institutioner och individer agerar och reagerar.

Jag brukar tänka medialisering framförallt i termer av problem. När medier ses som problematiska säger det något om hur beroendet ser ut. I det avseendet har politiken varit medialiserad en mycket lång tid. President Trump var inte den förste att se medier som ett problem för politiken, även om de hätska utfallen är lite speciella.

Men faktum är att i de flesta samhällssfärer har medierna på olika sätt beskrivits som problem. Går vi till livsvärlden, till våra dagliga liv, har det dock skett en förskjutning från innehåll till struktur. Om medierna förr ofta beskrevs som problem i det att innehållet förstörde ungdomen med rockmusik eller videovåld handlar det idag istället om att medierna som apparater och informationsflöde äter in sig i våra liv, in i våra kroppar. Vissa tar inte mobilen med in i sovrummet, andra mediefastar eller loggar ut från Facebook eller kanske skaffar sig en gammal mobiltelefon som det bara går att ringa med.

Det är i motståndet som medialiseringen blir synlig, när beroendet upplevs som ett problem. Ska vi få syn på hur medieberoende vi är ska vi med andra ord titta där det skaver, där medierna upplevs som problematiska.




onsdag 15 februari 2017

Rosling vs Trump

Hans Roslings död kändes. Kanske för att han var en person som kändes, en person som berörde. För mig som ofta föreläser och skriver om vetenskap var också Rosling en idol professionellt. Jag hade gärna haft tillgång till Gapminder när jag föreläser. Det hade säkert förbättrat mina föreläsningar en hel del.

Men storheten låg ju inte i Gapminder. Hans Rosling kunde levandegöra torr och tråkig statistik med några klossar, pinnar eller....ja i stort sett vad som helst. Briljansen låg i förmågan att enkelt visa komplicerade sammanhang genom att använda offentlig statistik. Han var helt enkelt en lysande pedagog och som alla goda pedagoger kunde han också blanda stort allvar med humor. Till och med mina tonårsbarn tyckte om att titta på Youtubeklipp med Hans Rosling. Det säger en del.

Att Hans Rosling går ur tiden i stort sett samtidigt som Donald Trump & co tar makten i USA är nästan lite profetiskt. Kontrasterna mellan Rosling och Trump i synen på kunskap och sanning kunde inte vara större. Där den ene bemödar sig om att försöka förklara hur världen ser ut och utrota okunnighet, verkar den andre ha upphöjt okunskap och okunnighet till en norm. Passar inte verkligheten så hittar man på en ny verklighet. Inget kunde vara mer främmande i Hans Roslings värld.

tisdag 14 februari 2017

Kamelen och skandallogiken

Den senaste veckan har GP skrivit om den planerade kamelparken i norra Göteborg. Parken är en del av projektet Stadslandet som delvis finansieras med EU-pengar. Det är givetvis inte första gången som det satsas offentliga medel på olika typer av integrations/sysselsättningsprojekt. Men den här gången har det blivit stort genomslag, både i traditionella och sociala medier. Men varför tände elden den här gången?

Det finns flera saker som gjort att just denna händelse gått igenom det vanliga bruset. Det har gjorts uttalanden - eller som åtminstone tolkats som - att kamelmjölk kan bota autism, inga kameler finns på plats och tillstånden är inte klara. Att det dessutom handlar om en nöjespark ger också bränsle. Bert Karlsson kan intervjuas och döma ut projektet som omöjligt ut ett eventperspektiv. Det finns med andra ord gott om "indignationsmarkörer" och därmed också röster från olika aktörer som kan användas för att misskreditera projektet. 

Men det finns en sak till. Själva kamelen. Detta exotiska djur som ser lite kul ut och som gör sig bra på bild i samband med reportage eller på sociala medier. Jag tror att kamelen i sig har gjort att "kamelgate" fått fäste. Det enda som kanske varit ännu "värre" hade varit om det handlat om en strutspark. Då hade associationerna till att stoppa huvudet i sanden och liknande varit närmast outtömliga.

onsdag 8 februari 2017

Men får man göra så?

Sverigedemokraterna har använt Leif GW Perssons uttalande i Veckans brott i SVT i en reklamkampanj på Facebook. I det bildsatta citatet säger GW att "hälften av alla poliser skulle rösta på SD". Men får man göra så här? Att politiker ger sig på varandra är väl en sak, men får verkligen politiker använda vad professorer säger i TV i politisk reklam? Och kan det "drabba" vem som helst? Bryter det till exempel inte mot marknadsföringslagens krav på samtycke för citering? Svaret är nej. Redan i förarbetena till markandsföringslagen tog man bort politiken eftersom politisk debatt handlar om att kunna debattera med andra. Då får man också på köpet att även andra (professorer, kändisar eller helt vanliga människor) som inte tänkte uttala sig politiskt kan dras in i den politiska propagandan, vare sig man vill eller inte.

Politisk propaganda är därmed att likställa med samhällsinformation och då behöver man inte fråga den som uttalar sig om lov (men nu pratar vi inte bilder eller filmer för där gäller upphovsrättslagstiftning),

Låter kanske lite ruggigt det här men för det mesta är det inget problem eftersom missbruk av att utnyttja kända personer (eller vanliga medborgare) rimligen slår tillbaka hårt mot det parti som skulle sätta i system att utnyttja vad människor sagt i politisk reklam. De drabbade skulle reagera, politiska motståndare skulle få bränsle till attacker och det är en nyhet som passar medielogiken alldeles utmärkt.

Det enda fallet som ett parti skulle kunna bli fällt är om det kan ses som förtal. Men då skulle citeringen vara i syfte att nedsätta den citerade i andras aktning och utmåla hen som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Händer nog inte i första taget.