fredag 17 november 2017

Tre frågor om en litteraturkanon

Jag kan inte låta bli att tänka på fornminnen....och julafton. Det var det som sverigedemokraten Levi Klausen kom på som exempel på vilken svensk kultur han ville värna i en tv-intervju för några år sedan. 

Exempel är alltid svårare än principer. Det fick kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor känna på i Aktuellt. Att förlora ansiktet offentligt med att inte känna till att Selma Lagerlöf skrivit Gösta Berlings saga, August Strindbergs som upphovsman till Giftas och Klas Östergrens Gentlemen är inte roligt. Risken finns att det häftar fast och att inte minst politiska motståndare har fått en tacksam angreppspunkt i framtiden. Om Busch Thor har otur kommer det att komma pikar från
både det ena och andra hållet om hennes litteraturkunskaper. Dessutom blir ju frågan om litteraturkanon svårt att driva framöver. Tre frågor som mycket väl kan skjuta ett politiskt förslag i sank.


Jämförelsen med sverigedemokraten i Filipstad är kanske orättvis, men det är när det ska ges exempel på vad politiska förslag faktiskt betyder och ge exempel som politiker sätts på prov. Det är i sådana situationer som journalistintervjun är jobbig. Det är inte lätt att komma på sådant som man egentligen vet när man står framför kameran eller har en mikrofon framför sig. Vi har väl alla suttit och suckat över att de tävlande i "Vem vet mest" inte kan svaret på de frågor vi enkelt klarar av i tv-soffan. Men tv-soffa och direktsändning i Aktuellt är olika saker. Inte för jag vet om det var tillfälligt hjärnsläpp hos kristdemokraternas partiledare, men det spelar ingen roll. I det politiska spelet brukar inte sådana hänsyn tas. Det som är sagt är sagt....eller kanske i detta fallet osagt.

torsdag 16 november 2017

VGRfokus - journalistik eller PR?

Västra Götalandsregionen har startat en "nyhetssajt" - VGRfokus. Smaka på det!


"Med nyhetssajten VGRfokus vill regionen lyfta fram allt som regionen gör. Detta ska ske med "en självständig redaktion av tjänstemän som berättar vad som sker, vad som är på gång, om det besvärliga i vår verksamhet och det som är våra glädjeämnen”, skriver direktör Erik Lagersten (Skaraborgsbygden.

Det är inget fel i det. Alla gör nyheter nu för tiden. Klicka in på vilken organisations webbplats som helst så hittar du nyheter. Alla kommunicerar den egna organisationens världsbild. VGR är inget undantag och det finns heller inget märkligt i det.

Bakgrunden är enligt VGR själva - och där håller jag med - att regionjournalistiken kapitulerat. Jag har forskat om regionbevakning i många år. Få redaktioner bevakar regionernas vardag och lokaljournalistikens utsatta läge gör det inte lättare.

Att rapportera om landstingspolitik och regjonfrågor sågs länge av journalisterna som ett viktigt informationsuppdrag. Men i takt med att journalistiken jagar läsare allt mer desperat och organisationer numera har egna kanaler (via webben) ses inte informationsansvaret som lika angeläget från redaktionernas sida.

Jag minns ett seminarium för ca 15 år sedan där en chefredaktören på en större svensk landsortstidning  gjorde en kommentar. När en politiker i publiken kritiserade medierna för att inte längre rapportera om kommunernas verksamhet replikerade han: "det där får ni sköta själva numera. Vi ägnar oss åt det som är nyhetsmässigt".

VGRfokus kan därmed ses som ett svar på den mediestrukturella utvecklingen. Organisationer får själva försöka bli sina egna mediehus. Skriver inte medierna om oss får vi försöka sprida information själva. Visst, men det är inte journalistik. Journalistik förutsätter oberoende, och även om kommunikationsdirektören (som är ansvarig utgivare) hävdar att det vara en självständig redaktion som styr arbetet är det här problematiken ligger.

Jag tror säkert att VGRfokus kommer göra många intressanta nyheter, precis som kundtidningar gör många bra jobb. VGRfokus kommer sannolikt också göra att de traditionella nyhetsmedierna plockar upp en och annan nyhet därifrån. En del blir kanske till och med viralt. På så sätt gör man det som chefredaktören efterlyste på seminariet i början av 2000-talet. Man sköter - delar av - nyhetsförmedlingen själva.

Men det är inte journalistik. Även om det bedyras att redaktionen är självständig undrar man ju om de kommer att kritiskt granska och dra fram skandaler om regionen och dess verksamhet? Hur långt kan "redaktionen av tjänstemän" granska utan att regionen sätter stopp? Om det finns en sådan gräns för uppdraget är det inte journalistik.

Problembilden ställer jag upp på. Det bevakas på tok för lite om regionen (och kommuner), men min uppfattning är inte att det är en bra idé att myndigheterna själva ska försöka agera journalister. Däremot får man givetvis fortsätta och informera om vad regionen gör utifrån att man vill promota den egna verksamheten.
 
Vad är då lösningen? Regionen gör givetvis som den vill. Men jag förstår inte riktigt varför man ska skaffa utgivningsbevis och ha en "självständig" redaktion. Varför klampa in på journalistikens område och göra gränsen mellan journalistik och strategisk kommunikation allt luddigare?

Jag skulle hellre se att journalistiken blir bättre på att bevaka regioner och kommuner. Kanske är det dags att fundera mer över ett utökat public serviceuppdrag?

lördag 11 november 2017

Ian Wachtmeister och skandallogikens paradox

Idag gick Ian Wachtmeister ur tiden. Jag träffade honom en gång, på ett statsvetarseminarium i Göteborg något år efter valet 1991. Wachtmeister och Vivianne Franzén (som senare blev partiledare) var på besök och fick höra Sören Holmberg med kollegor berätta om vilka väljarna som röstade på partiet var. Mina intryck av Wachtmeister före seminariet var väl inte odelat positiva. Jag gillade inte hans populistiska stil och tyckte han aldrig svarade på journalisternas frågor. Men på seminariet blev jag lite imponerad. Till skillnad från Vivianne Franzén, som började hålla något sorts valmöte inför de göteborgska statsvetarna, förstod Ian Wachtmeister precis var han befann sig. Han ställde intressanta och analytiska frågor till valforskarna och jag insåg att han kunde spela flera roller än gamäng på valmöten.

Ny Demokratis politiska historia blev kort. Det viktiga avtrycket handlar inte minst om hur Ian Wachtmeister och Bert Karlsson på några månader lyckades utnyttja medierna för att ta sig in i riksdagen. Den bedriften är utan motstycke i svensk politisk historia. Men bygget blev för skakigt, saknade ordentlig organisatorisk bas och till slut blev konflikter och personstrider för stora.

Ny Demokrati var ett populistiskt högerliberalt parti, eller om man så vill ett missnöjesparti. Även kritiken mot invandringspolitiken var viktig. Från ett politiskt kommunikativt perspektiv förebådade de också Sverigedemokraterna i det att skandallogiken inte fungerade som den brukar. Jag och många andra var förvånande över att partiet växte i opinionen trots att de fick så mycket kritik. Nyckeln till det var givetvis att de som stödde partiet både såg de andra partierna och medierna som en del av etablissemanget. Kritiken blev bara ytterligare ett bevis för Ny Demokrati hotade det etablerade maktetablissemanget. Denna skandallogikens paradox lever vi fortfarande med.  

onsdag 8 november 2017

Dags för en journalistlegitimation?

"Det är i motvinden som draken lyfter" sa fotbollslandslagets Tommy Svensson en gång i tiden när det var lite motigt i kvalet inför fotbolls-EM 1996. Nu lyfte tyvärr inte Svenssons lagbygge till EM, men kanske kan journalistiken i en tid av motvind göra ett sådant lyft?

Journalistikens självklara roll som det offentliga samtalet centrum har eroderat. Det finns andra kanaler (säg hej till Trump och Twitter) och resurserna för journalistik blir knappast större i takt med att mediehusen letar efter hållbara affärsmodeller. Journalistyrket är därmed inte heller den självklara karriären för många. Välbetalda och mer säkra kommunikatörsjobb lockar mer. När sedan vem som helst kan smälla upp en webbplats och kalla sig journalist blir yrkesrollen urvattnad.

Men kanske är det i denna situation som journalistyrket och journalistrollen kan lyfta igen? Det är när journalistiken hotas som den förhoppningsvis kan hitta sina kärnvärden och legitimitet. Frågan måste ställas om vad det unika är som journalister kan och vad en journalist är. Det är den diskussionen som måste få större plats. Med andra ord: vad är och vad kan en journalist som inte alla andra kan? Kanske är det dags att damma av den gamla idén om journalistlegitimation igen? Åtminstone måste vi diskutera mer vad en journalist egentligen är.