tisdag 17 september 2019

Om tolkande journalistik

I mitten av 2000-talets första decennium försökte jag flera gånger få forskningsmedel för att på djupet studera det skifte i journalistiken som flera av mina kollegor noterat: framväxten av den tolkande journalistiken. Det var en journalistik som inte rapporterade, inte heller var den klart värderande. Den tolkade istället. Tyvärr blev det inga pengar, men en krönika sammanfattade lite om hur jag såg på fenomenet. Den allra bästa beskrivningen av hur mediernas tolkande fungerar fick jag faktiskt på ett seminarium på Borås Tidning under dessa år. Då var en vänsterpartistisk politiker där och pratade om hur de såg på den lokala tidningen. Hans kärnfulla beskrivning var: "BT skriver på nyhetsplats vad vi gjort, nyhetskrönikören tolkar vad det betyder och ledarsidan slår fast att det är fel!" 

___________________________________________________________________________

Journalister tolkar hellre än granskar


-Varför pratar han bara om strategier och taktik, undrade en kompis när Rapports KG Bergström kommenterade rikspolitiken i Sverige.

-Han vill tolka världen åt oss, svarade jag.

Och KG är inte ensam. Tolkningsjournalistiken är enligt många forskare det mest utmärkande för dagens samhällsjournalistik. Journalistiken vill lyfta bort retorikens dimridåer och visa makthavarnas egentliga motiv. Ett skatteförslag är inte bara ett skatteförslag utan också en del i ett politiskt spel - spelet om makten. Det är dessa bakomliggande motiv journalistiken vill avslöja och tolka för oss.

Men så har det inte alltid varit. Går man riktigt långt tillbaka handlade de journalistiska idealen om att spegla samhället, snarare än att tolka. Partipressen skulle spegla det egna partiets åsikter, och TV och radio hade starka opartiskhetsideal och anpassade sig därför till andra samhällsinstitutioner. När myndigheter och politiker ville nå ut i TV och radio skedde mediesynligheten därför på deras villkor, inte journalisternas.

Under 1960- och 1970-talet kom granskningen i takt med att journalistiken blev en egen profession. Samhället skulle granskas och det var journalistikens uppgift att göra denna granskning. Men i mitten på 1980-talet slår tolkningsidealet igenom på bred front och ersätter till viss del granskningsidealet. Nyhetsanalyser, nyhetskrönikor och olika former av journalistik där journalisten analyserar, spekulerar och tolkar en för mediepubliken besvärlig omvärld, får ett allt större utrymme.

En förklaring till förskjutningen är att journalistiken försöker möta en ny mediesituation. Med allt fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt, blir det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter är att istället kommentera nyheterna - att vara en recensent av den politiska världen.

Men tolkningsjournalistiken är inte bara en konsekvens av en förändrad mediesituation. Den är också ett svar på en allt större publikanpassning. Med fler medier blir konkurrensen om publiken allt större och tolkningsjournalistiken är ett sätt att möta dessa krav. Tolkande journalistik lockar publiken. En känd nyhetskommentator som berättar om vad som egentligen sker bakom kulisserna är mer spännande att lyssna på än torra experter som inte vågar uttala sig utan en massa förbehåll.

Men varför talar man bara om strategier och taktiskt spel om makten? Varför talar man inte mer om de politiska konsekvenserna av politiken och kanske till och med ger beröm för ett förslags innehåll? Jo, det beror på att nyhetskommentatorer vill vara subjektiva och fälla personliga omdömen, utan att för den skull framstå som partiska. Skulle man diskutera politikens innehåll finns risken att bli anklagad för att stödja en ideologi eller ett enskilt parti.

Lösningen är då att inte tala om politiska sakfrågor över huvud taget, utan om politiken som ett maktspel. Då riskerar man ingenting. Eftersom alla politiker också agerar strategiskt kan man tolka, spekulera och kommentera med en personlig ton utan att riskera att bli anklagad för att vara partisk. Det är därför KG Bergström bara talar om strategier och taktik.

Publicerad i Borås Tidning 2005-09-16

fredag 13 september 2019

Om faran med PR-kupper

När jag bläddrade fram krönikan som handlade om lanserandet av Kulturpartiet - en PR-kupp för att bilda opinion om kulturfrågor - måste jag erkänna att jag helt glömt av händelsen. Kanske inte så konstigt. Det var ett event som just då skulle skapa opinion för kulturfrågor. Tror i och för sig inte att det hade så stor påverkan då heller och kanske visar det också på svårigheten att bilda opinion, åtminstone med kortsiktiga spektakulära utspel. Opioninsbildning är nästan aldrig en quick-fix utan handlar om tålmodigt långsiktigt arbete. Sedan hjälper det förstås till om man får en mediehype, men det måste finnas något bakom som kan organisera, fånga upp och driva vidare när journalisterna gått vidare till nästa nyhet. En sak som slagit mig när det gäller PR-kupper, likt Riksteaterns event eller för den skull när Gudryn Schyman brände pengar offentligt, är om de skulle fungera idag. Visst kan det bli viralt, men risken för backlash med elaka memes är ju också påtaglig. Det spektalkulära är ju så tacksamt att göra narr av. Ett annat problem är att vi oftast bara minns den uppseendeväckande händelsen, inte vad budskapet egentligen handlade om? Ytterligare en faktor gjort Riksteaterns PR omöjlig idag är att ingen vill bli anklagad för att sprida fake news. Så är PR-kuppen död? Kanske, men jag har haft fel förr.
 _________________________________________________________________________

Årets politiska PR-kupp


Årets politiska PR-bluff? Ja, så kanske man kan karakterisera det nya partiet som inte var något parti. När Kim Anderzon och två andra skådespelare presenterade Kulturpartiet på politikens motsvarighet till Kiviks marknad – Almedalsveckan – blev det vänsterkryss och löpsedlar i nästan alla nyhetsmedier. Men det var som bekant ingen nytt parti, utan Riksteatern som ville bilda opinion för kulturens situation i Sverige. Reaktionerna var starka. Maud Olofsson och centern anmälde det hela till Riksrevisionen. Journalister var sura för de blivit vilseledda och själva trott och rapporterat om ett tillskott till den svenska partifloran.

På många sätt var Riksteaterns iscensatta bluff ett symptomatiskt tecken på en demokrati som blir mer och mer medieberoende. Forskare menar att vi lever i en mediekrati, där mediernas sätt att tänka styr politik och opinionsbildning. Istället för att ägna sig åt demokratiskt fotarbete med lokala möten och långsiktig opinionsbildning satsar man på att nå massmedierna med spektakulära budskap. Om du lyckas trycka på rätt knappar får du mediernas intresse. Nappar TT eller någon av de stora etermedieredaktionerna är dörren öppen till hela det svenska nyhetssystemet. Och vem vet, imorgon är kanske en plats vikt åt dig i TV-soffan? Allt som krävs är något som intresserar medierna.

Att spela med på mediernas villkor är dock inget nytt. Politiker och andra opinionsbildare anpassade sig successivt till massmedierna under hela 1900-talet. När människors erfarenhet av politik blivit allt mer medieberoende och journalistiken professionaliserats är det bäst att spela med i medielogiken.

Utspel som bara syftar till att fånga mediernas intresse har till och med fått ett eget namn. Media events (mediehändelser) kallas det. Otvivelaktigt har de blivit vanligare, men det finns exempel på medievänliga strategier långt tillbaks i tiden. I valrörelsen 1952 hade högerledaren Jarl Hjalmarsson en valhelikopter och bondeförbundets Gunnar Hedlund lät sig fotograferas sittande på en traktor vid ett tillfälle och iförd fiskemundering vid ett annat. Mer känd är kanske Gösta Bohmans skärgårdsbjudning i 1979 års valrörelse. Genom att bjuda in journalister till sitt sommarställe i Stockholms skärgård kunde Bohman dominera valdebatten under en veckas tid. ”Sill, öl och symboliskt dass” löd DN:s rubrik dagen efter bjudningen.

Att anpassa sig efter vad som intresserar medierna är alltså inget nytt, även om Riksteatern kanske tog det ett steg längre. Riksteatern fick också pris för sitt framträdande som årets opinionsbildare i Almedalen. Men egentligen var det ett misslyckande. Uppmärksamhet? Javisst, men knappast något ökat fokus på kulturfrågor. Om någon påminner sig om Kulturpartiet framöver är det inte kulturfrågor man minns utan bara den spektakulära bluffen. Riksteatern gjorde misstaget att bli lite för smarta, och då finns risken att själva spektaklet hamnar i centrum, inte den politiska fråga man vill lyfta.

Här har PR-konsulter något att lära inför nästa års riksdagsval – om de inte redan kan det. Ska man få upp en fråga på den politiska dagordningen kan medieutspel och andra knep användas. Men hamnar fokus på själva utspelet och inte på det sakpolitiska innehållet har man inte vunnit något alls. Risken är att tiden får användas till att försvara PR- och kampanjknep. Och det var väl inte det som var meningen?

Publicerad i Borås Tidning 2005-08-09

måndag 9 september 2019

#InFlux och Dr Hedman

Tillbaka på jobbet efter en helg i handbollshallar och passar på att uppmärksamma JMGs senaste doktor. För fredagseftermiddagen avslutades med Ulrika Hedmans disputation med avhadlingen #InFlux Journalists' adoption of social media and journalists' social roles. Aske Kammer gjorde ett strålande jobb som opponent och Ulrika försvarade sig väl. Jag fick äran att komma ut från betygsnämndsmötet och meddela det glada budskapet om att avhandlingen var godkänd.

#InFlux fokuserar på olika aspekter av hur journalister hanterar införandet av sociala medier. I stort verkar inte uppfattningarna om vad som är centrala journalistiska dygder förändras nämvärt, åtminstone bland det stora flertalet. Journalister gör journalistik och även om sociala medier på många sätt förändrar det journalistiska arbetet.

Hedman lanserar också begreppet social news media logic för att försöka förstå hur nyhetslogiken på sociala medier fungerar. Slutsatsen är att dagens journalister inte bara måste förstå nyhetslogik och sociala medier, de måste kunna koppla samman dessa för att kunna arbeta med nyheter i sociala medier.

Läs avhandlingen genom att klicka på länken: #Influx.



torsdag 5 september 2019

Medierna och döden

Den här texten skrev jag direkt efter att dåvarande påven Johannes Paulus II och PLO-ledaren Yassir Arafat dött.Som så ofta i mina krönikor försökte jag genom att fundera över något dagsaktuellt reflektera över (medie)samhället och dess utveckling.



Döden i direktsändning


Det är länge sedan vi fick nyheter om makthavares bortgång via kortfattade nyhetsbulletiner. Numera sker döden i direktsändning, med detaljer om sjukdomstillstånd från läkare och spekulationer av experter och politiska reportrar om vad som egentligen händer. På senare tid har Yasser Arafat och påven Johannes Paulus II mer eller mindre dött i direktsändning. Att makthavare och kändisar får stå ut med TV-kameror och journalister i det medialiserade samhälle vi lever i är väl en sak. Men varför tillåts de inte ens dö i fred?

Till att börja med har det givetvis att göra med att makthavares död är viktiga. När en faller ifrån är frågan om vem som ska ta över central. Maktkampen brukar ofta börja långt innan den döende tagit sitt sista andetag. Maktkampen förs också ofta i medierna.

Men varför denna fokusering kring förändringar timma för timma och de närmast genant detaljerade medicinska rapporterna? Jag menar att det finns två centrala förklaringar, som båda har att göra med det moderna mediesamhället och inte minst TV-dramaturgin.

För det första: Offentligheten är on-line. Till skillnad från tidigare har vi idag nyheter dygnet runt i både radio, TV och på webben. Att vi kan se dödskampen för världens makthavare i TV beror givetvis delvis på medieutvecklingen. Men varför vill vi ha nyheter hela tiden? En viktig förklaring är att vi idag vant oss vid att ha offentligheten on-line. Vi vill se saker när det händer, inte i efterhand. Dessutom vill vi följa det som en följetong, som en process. Inte som en färdigredigerad nyhet när allt redan hänt. Här ligger TV:s dokusåpor nära till hands att jämföra med. Vårt samhälle är medialiserat och mediedramaturgin sätter ramarna för såväl globala händelser som intrigerna i Big Brother-huset. Vi vill kunna följa dramat till slut, med alla dess förvecklingar och vändningar. I dagens mediesamhälle förväntar vi oss inte bara att göra det i dokusåpornas värld, utan också i världspolitiken.

Den andra förklaringen kan också kopplas till TV-dramaturgi. En konsekvens av TV-samhället är en intimiserad offentlighet. Vi har blivit vana att se maktens män (och kvinnor) utanför maktsfärer. Vi förväntar oss att se andra sidor än de rent professionella av samhällets eliter. Det är den ena sidan av intimiseringen. En annan aspekt av intimisering är att vi också vant oss att se våra grannars liv och leverne i TV-rutan. Det som tidigare ansågs vara av privat natur är idag framlyft så att hela världen kan titta. Dokusåporna är kanske extrema, men vad är egentligen skillnaden mellan dem och de närgångna skildringarna av påvens död?.

Att följa makthavares sista andetag i TV-rutan är därmed en konsekvens av att vi vant oss vid att följa offentligheten on-line och att offentligheten intimiserats. Men är det bra? Det finns de som menar att utvecklingen har positiva konsekvenser eftersom intimiseringen demokratiserat offentligheten. Det visar att även maktmänniskor har blivit kött och blod och är lika dödliga som alla oss andra. Avståndet mellan makten och medborgarna kan därmed sägas ha minskat. Men jag är tveksam. Har det verkligen så stort värde för oss att veta om makthavare dör av hjärtinfarkt, njursvikt eller något annat. Är inte döden nog?

Publicerad i Borås Tidning 2005-04-09