måndag 22 maj 2017

Twin Peaks - när tv-serier blev på allvar

Jag växte upp med Dallas, Falcon Crest och Dynasty. På 1980-talet gjorde tv-serierna intåg i Sverige. Visst hade vi haft Arvingarna och De fattiga och de rika tidigare, men framförallt Dallas gjorde ett starkt intryck. Faktum var att även nyhetsrapporteringen hade inslag när Dallas visades på svensk tv första gången 1981. Så stort var det.

Twin Peaks var något annat. Jag hade redan stiftat bekantskap med David Lynchs i filmer som Elefantmannen, Dune och Blue Velvet. Den sistnämnda hade gjort mig ganska obehagligt berörd med den märkliga kombinationen av naivitet, klichéer, skruvad humor och våld. Visste inte riktigt vad jag skulle känna och gick från bion ganska ambivalent. När Twin Peaks började sändas några år sedan hade jag väl fattat genren och fastnade liksom mina kompisar stenhårt. Vi önskade oss alla en FBI-jacka, sa "damn good coffee" och samlades alla hemma hos några kompisar på måndag kväll för att se senaste avsnittet.

Twin Peaks var något annat än de andra tv-serierna. Blandningen av övernaturliga inslag, med våld, humor, amerikanska klichéer var helt oemotståndligt och var dessutom helt nytt. Vi hade aldrig sett något liknande. Visst var det skruvat, men ändå på allvar. Stilbildande blev det också.

Idag börjar HBO Nordic sända den nya Twin Peaks. Kanske är det bra, kanske inte. Det är ganska osannolikt att det skulle bli lika stilbildande och omvälvande som första 1990. Men den som lever får se.

söndag 21 maj 2017

I diktaturer finns det ingen fri journalistik

Om vi inte hade fri journalistik så skulle de uppmärksammade rättsfallen Tomas Quick och 4-årige Kevin slutat på ett helt annat sätt. Det är lätt att glömma bort det. Journalistik är faktiskt en samhällsinstitution som gör att makthavare inte så enkelt kan göra fel. Visst finns det andra kontrollerande och balanserande institutioner, men journalistiken är ofta det den svage har att förlita sig på när rättssamhället eller politiken tappat intresset. Visst har journalistik brister, inte minst då den ibland dras med i drev och häxjakter där det inte är faktakontroll som styr utan moralisk indignation.  Men trots det är det grävande och faktakontroller som gör att makthavare inte kan bete sig hur som helt. Kent Asp menar att medierna både har en synlig och osynlig makt. Till den synliga makten hör just avslöjanden och granskningar eller påverkan på den allmänna opinionens kunskaper, åsikter och beteenden. Den är givetvis viktig. Men mediernas osynliga makt är minst lika central. Bara den vetskap att man kan bli granskad gör att makthavare inte gör vad som helst. Risken att medierna synar en i sömmarna håller fingrarna i styr. Visst kan man tycka att det ibland är bagateller som avslöjas och att detaljer blåses upp till orimliga proportioner. Det är också sant och då ska medierna ha kritik. Men varje gång jag ser att journalistiken lyckas med en granskning av makthavare påminns jag om skillnaden mellan diktatur och demokrati. I en diktatur finns inga granskande fria medier och inte heller några politiska skandaler. De enda skandaler som finns är de som makthavarna själva har intresse av. 

onsdag 17 maj 2017

Riskforskningsmöte i Washington. Vol 2

Presentationen avklarad inför en mycket välmeriterad församling, inte minst FEMA som är den amerikanska motsvarigheten till MSB. De har genomfört krisberedskapskampanjer och också mätt amerikanarnas krisberedskap i många år. Vill man läsa en av de senaste rapporterna finns den här.

Det var många saker som var uppe till diskussion, inte minst att kommunikatörer lätt agerar experter och inte lyssnar på mottagarna i tillräcklig hög utsträckning. Många tryckte på att möta människor på deras egna villkor och ta reda på vilken hjälp människor vill ha, hur de vill ha information och också respektera den kompetens som människor besitter. Men här finns en intressant spänning om vad som är krishanterares och kriskommunikatörers roller. Den ena ytterligheten om man går hela vägen är att krishanterare och kriskommunikatörer i bästa fall är en coach som kan lyssna in den kompetens som människor har och sedan bidra med den hjälp som de efterfrågar. Då tar man mottagarnas perspektiv fullt ut och gör att på mottagarnas premisser. Den andra ytterligheten är expertrollen som med myndig stämma berättar folk hur de ska göra oavsett vad de vill höra.

Att experter ofta tenderar att vara besserwissar och inte lyssna på människor är ett problem. En av forskarna berättade en bra illustration om en evakuering på Island i samband med ett vulkanutbrott. Experternas planering föll platt eftersom när de kontaktade de boende visade det sig att de hade full koll och helt andra idéer vart de skulle ta vägen. Inte minst beroende på att de visste var de kunde åka och få hjälp med boende och annat stöd.

Men kan man alltid göra så här? Visst måste man lyssna på mottagarna och verkligen förstå deras perspektiv ifråga om hur de gör en risk begriplig och hur de vill hantera den. Men ibland finns det ju vanföreställningar om vad som exempelvis är farligt och vad man bör oroa sig för. Vi tenderar ju ofta oroa oss för sådant som är ganska osannolikt att vi ska råka ut för. Dessutom visar ju studier att många inte har en aning om vad de ska göra eller vad som behövs under en kris.

Balans med andra ord. Att lyssna på mottagarna och förstå deras situation är centralt. Sedan måste insatserna anpassas till deras behov, men helt och hållet kan man kanske inte släppa på expertrollen. Vissa saker vet förhoppningsvis experter också bättre än vi andra.  

måndag 15 maj 2017

Riskforskningsmöte i Washington. Vol 1

Denna vecka är jag medbjuden en svenska delegation som ska diskutera riskhantering och riskkommunikation med amerikanska myndigheter (och forskare). Det är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bjudit med mig och det kommer att bli mycket spännande att få delta. Det är mitt första besök i Washington och svenska ambassaden. Ambassaden ligger ner vid vattnet i stadsdelen Georgetown (fantastiskt läge!) bara någon kilometer från området där Vita huset, kongressen och alla berömda monument är belägna. Tog en promenad där igår eftermiddag och dit får även dagens joggningstur gå.



Jag ska göra en kort presentation från min och Orla Vigsøs rapport om kampanjen 72 timmar. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen funderar vi en del kring kontextualisering och riskkommunikation. På många sätt är ju riskkommunikation något av det svåraste man kan ägna sig åt. Målet är att övertyga någon att förbereda sig för något som kanske, men troligen inte alls kommer att hända. Samtidigt vill man skapa uppmärksamhet för att fånga intresset, men som myndighet (som ofta är avsändare) vill man inte heller skrämma upp folk. Myndighetskommunikation kännetecknas ju ofta av att man vill lugna medborgarna om att samhället trots allt fungerar, när medier och andra aktörer larmar som värst. 



Ett dilemma med andra ord. Vad vi kan visa i vår analys är att kampanjen inte var särskilt starkt kontextualiserad. Kampanjen satsade på enkla bilder (ikonografiska) med begränsad text utan att exakt berätta om vilka kriser som kan ske, hur stor risken är och exakt varför just dessa saker ska köpas hem och hur de ska användas. I de experiment vi genomförde tydde också resultaten på att man med ganska enkla tillägg skulle kunna öka människors medvetenhet om vad kampanjen ville åstadkomma (höja riskmedvetenhet och köpa hem en krislåda för att klara några dagar utan ström/värme, vatten i kranen och möjlighet att handla). 

Att det sedan är väldigt svårt att få människor att ta steget från att "göra det vi redan vet" är en ytterligare utmaning. 


För övrigt skriver överlevnadsexperten Herman Geijer lite om vår rapport på sin blogg.