onsdag 4 december 2019

Om SD och seminariet på JMG

Imorgon avslutas JMGs föreläsningsserie "Så tänker en partistrateg". Vi har haft välbesökta och intressanta föreläsningar under hela hösten. Studenter och lärare har ställt undrande och kritiska frågor och de som föreläst har svarat efter bästa förmåga. Att också bjuda in Sverigedemokraterna uppfattade jag som självklart när det handlar om att få höra hur riksdagspartierna tänker strategiskt ifråga om kommunikation. SD är ett rikdagsparti alltså bjuder vi in dem också, allt annat hade varit mycket märkligt.

Men jag förstod ju också att vissa inte skulle hålla med och hävda att vi ger en arena för SD och legitimitet åt deras politik. Sådana argument har också yttrats, men jag håller inte med. Generellt tycker jag att universitetet ska ha högt i tak och argument från alla olika håll ska höras. Det innebär då också att höra personer tala vars åsikter man inte delar. Men framförallt tycker jag det handlar om ett missförstånd vad gäller gästföreläsare på universitetet. SD och de andra partierna bjuds inte in för att deras åsikter ska legitimeras eller ges en arena. De är inte lärare, de är studieobjekt. Gästföreläsare inbjuds att komma och tala utifrån sitt perspektiv och sedan är det upp till lärare och studenter att förhålla sig kritiskt till det de säger och fundera på varför de säger vissa saker, vad de inte tar upp och  vad det betyder.

Själv ska jag fungera som moderator på seminariet och ser fram emot att höra hur SD tänker strategiskt kring kommunikation. Jag hoppas på kritiska och initierade frågor från publiken precis som det varit på  alla andra seminarier under hela hösten
.
Många har skrivit om seminariet och jag länkar nedan dels till uppropet mot seminariet och de som försvarat det.

Uppropet

Adam Cwejmans ledare i GP.
Anders Sundells inlägg på Politologerna.
Forskare på GU om seminariet, debattartikel i GP.

måndag 25 november 2019

Om tyckokratin

Varje dag får jag uppmaningar om att gilla, följa och dela saker i mitt sociala medieflöde. Det ska tyckas så mycket. När denna krönika skrevs - i mars 2007 - fanns det knappt några sociala medier. Eller jo, det fanns visserligen både Facebook (2004), Youtube (2005) och Twitter (2006), men det var knappast något som påverkade samhällsdebatten. Men åsikter var ändå hårdvaluta. Det var det ingen som helst tvekan om. Vet inte om jag faktiskt myntat begreppet "tyckokrati". I alla fall hittar jag inga tidigare omnämnanden på Google av begreppet som i mitt tycke (!) fångar samtiden ganska bra. Till och med ännu bättre nu än för 12 år sedan.
_______________________________________________________________________________
  
 Vi lever i en tyckokrati

Vi lever i en tyckokrati. Alla – politiker, medier och medborgare – är upptagna av åsikter, om allt från vägtullar till om vi ska ha republik eller monarki. Som medborgare ombeds man att tycka till mest hela tiden. På mediernas webbplatser finns det alltid en aktuell fråga att klicka på, call-centers ringer ständigt och frågar vad man tycker och går man på stan finns det snart en markandsundersökare i varje gathörn. Åsikter är hårdvaluta.

Våra politiker följer åsiktsutvecklingen med stort intresse. Kan man visa att opinionen är på ens sida är mycket vunnet i spelet om makten. Det är alltid lättare att vinna en politisk debatt eller att genomföra ett förslag om det går att visa att medborgarna håller med – åtminstone 51 procent av dem.

Det är givetvis inget fel med att yttra åsikter och att politiker bryr sig om vad medborgarna tycker. Rätten att torgföra vilka åsikter vi vill är en grundläggande demokratisk rättighet som vi ska vara mycket rädda om. Och en demokrati där politiker inte tar intryck av vad medborgarna anser har allvarliga brister. Men jag menar att vi överskattar betydelsen av att opinioner blir offentliga. Visst är åsikter viktiga och självfallet ska vi debattera, diskutera, skriva insändare och krönikor. Blogga går också bra. Men problemet är att vi allt för ofta låter demokratin stanna vid att yttra åsikter. Det är visserligen en omistlig del av demokratin, men de flesta verkar tro att det automatiskt händer en massa saker bara för man sagt något. Men opinionsyttringar i sig förändrar sällan någonting – man måste ju göra något också. Demokrati handlar faktiskt inte bara om att tycka saker, utan också om att engagera sig, ta på sig uppdrag och tillsammans med andra försöka förändra saker. Det finns bara ett tillfälle när vår åsikt får direkta konsekvenser för politiken och det är på valdagen. Då har man som medborgare som enda uppgift att yttra sin åsikt och där får den också direkta följder när vår röst utser vem som ska representera oss i de politiska församlingarna.

Men hur har det blivit så här? Varför har vi glömt bort centrala delar av medborgarskapet? Det finns givetvis flera förklaringar, men jag menar att en central är den moderna journalistiken. Detta eftersom tyckokratin passar journalistiken perfekt. Medierna är på många sätt är motorn i det demokratiska samtalet och medierna lever på att det pratas. Åsikter, tyckanden och opinionsyttringar kan omformas till pratminus i tidningar och citat i TV och radio, vilket gör att tyckokratin hela tiden också legitimerar sig själv. Skandaler blir pratskandaler, enskilda yttranden av politiker lyfts fram som stora politiska händelser och när ansvar ska utkrävas av makthavare handlar det inte minst om hur de svarar (i medierna) på kritiken.

Det är självklart att medierna ska avslöja missförhållanden och ställa makthavare till svars för vad de gör. Men mediernas ställning och journalistikens anspråk innebär att vi gör två tankefel som medborgare. För det första verkar vi tro att saker automatiskt händer bara för att den offentliga (medie)debatten blir allt mer upptagen av åsikter och tyckanden. Men även om jag tycker något och fått utrycka min åsikt i nyheterna eller i en opinionsundersökning händer det för det mesta ingenting. Våra mer eller mindre genomtänkta tyckanden mals nästan alltid ner i mediemaskinen, för nästa dag är det nya nyheter som gäller.

Det andra tankefelet är att vi lämnar över handlandet till någon annan – oftast medierna – alldeles för lättvindigt. Visst driver medierna kampanjer ibland och då och då förändras också beslut, men medierna är en trolös bundsförvant. När din fråga inte längre är en nyhet svalnar mediernas intresse och du står där helt själv. Visst ska vi tycka till, men vi måste också lära oss att göra saker igen – med och utan medierna – eftersom tyckokratin oftast är detsamma som mycket snack och liten verkstad.

Publicerad i Borås Tidning 2007-03-31

torsdag 14 november 2019

Om journalistik i oväntade spår

Försökte läsa om den här krönikan med frågan om något egentligen har hänt sedan 2007. Det korta svaret är väl: nej. Trenden mot större publikanpassning och snabba lockade nyheter är något som fortsatt. Men också motrörelsen. Slow journalism är en strategi som diskuteras inom journalistiken och kan ses som ett sätt att motverka en klickjagande journalistik. 

Journalistik i oväntade spår

När Anna Nicole Smith dog blev det braskande nyheter i kvällstidningarna. Ingenting konstigt med det. Kvällspressen har allt sedan genombrottet på 1940-talet ägnat sig åt sensationer, ond bråd död och kändisar. Helt i linje med traditionen alltså, även om detaljer och bilderna blivit allt mer närgångna. Något mer förvånande var det kanske att även morgonpressen hängde på. Jag pratade med några journalister på en av Sveriges största morgontidningar och de sa att för fem år sedan hade det varit otänkbart att publicera nyheten om den före detta supermodellens död. Idag var det närmast en självklarhet. Någonting har hänt.

När morgonpress och public service medier – de så kallade ”seriösa” medierna – satsar mer på sport, nöje och kändiseri är det ett uttryck för en allt mer publikanpassad nyhetsvärdering. Trenden har pågått länge. Forskare menar att journalistiska ideal om att anpassa sig efter publikens smak och intresse i valet av nyheter redan etablerades i mitten av 1980-talet. Sport och nöje intresserar många, och då blir det också mer av den varan i medierna. Det faktum att olyckor och brott återigen blivit stora nyhetsämnen kan tolkas på samma sätt. När konkurrensen om publikens tid och pengar utmanas från alla håll kan man inte ta publikintresset för givet. Är inte nyheterna tillräckligt intressanta ägnar vi mediekonsumenter oss åt någonting annat. Antingen byter vi kanal, bläddrar till en annan sida i tidningen eller hittar på något annat sätt att fördriva tiden.

Men nyhetstrenden mot mer publikanpassade nyheter visar sig inte bara i att nyhetsvärderingen tar upp mer populära ämnen. Även traditionella nyheter som politik, sjukvård och ekonomi måste presenteras på ett sätt som gör att de fångar läsarnas intresse. En landstingsreporter illustrerade utvecklingen för mig så här: ”För 20 år skrev vi bara för de närmast sörjande. Men nu måste varje artikel motiveras och även vinklas så att en bred läsekrets vill ta del av den”. Och därefter påpekade han att redaktionerna helst efterfrågade lokala sjukvårdsnyheter som berör läsarna – gärna protester nere på akuten.

Man kan tycka att utvecklingen går mot en allt mer förflackad journalistik. Det seriösa får ge vika för det som är populärt. Fördjupning försvinner, snuttifiering och ytlighet breder ut sig. Nu är det kanske inte riktigt så enkelt. För det första tycker jag att det är bra att journalister får fundera lite extra på vad som faktiskt intresserar läsarna. Att engagera är faktiskt en viktig uppgift för journalistiken, även om det givetvis kan gå till överdrift.

För det andra – och det är kanske intressantare – finns det också en helt motsatt trend i journalistiken. Tar man en närmare titt på hur sport- och nöjesjournalistiken utvecklats är det tydligt att nya ideal vunnit insteg även här. Dessa ideal handlar dock inte om en ökad publikanpassning – den har man redan. Istället är det en trend mot journalistisk granskning, men inte av politik utan av maktförhållanden inom sport- och underhållningsbranschen. Bläddra igenom sporten i kvälls- och morgontidningar. Släng ett öga på Sportspegeln. Där ser man allt oftare reportage som försöker kritiskt granska sportens värld. Givetvis dominerar inte denna journalistik, men den förekommer på ett helt annat sätt än tidigare.

Vi har därmed en journalistisk utveckling med två trender som går åt motsatt håll. Nöje och sport breder ut sig på nyhetssidorna och kraven på att följa publikens smak och intressen blir allt starkare. Å andra sidan blir nöjes- och sportjournalistiken faktiskt mer lik samhällsjournalistiken, eftersom granskningsidealet vunnit insteg även här. Konsekvensen blir en ”mainstreaming” av journalistiken, där nyheter om politik, nöje och sport faktiskt ser ganska lika ut numera. Att fånga publiken och samtidigt granska makten har blivit gemensamma ideal för all journalistik - oavsett vad den handlar om.

Publicerad i Borås Tidning 2007

måndag 4 november 2019

Om att bli bloggad


Idag har vi (nästan) vant oss vid att allt i princip kan vara offentligt. Håller man en föreläsning eller föredrag måste man utgå från att det kan ligga ute på sociala medier i nästa andetag. På så sätt har lever vi våra liv där gränsen mellan offentligt och privat är utsuddad. Allt privat kan vara offentligt. Men 2007 - när jag skrev krönikan - var det inte lika självklart. Faktum är att jag blev lite chockad när Viggo Cavling refererade vårt informalla samtal i sin blogg. Jag tyckte - och skulle nog fortfarande tycka - att det är att bryta ett socialt kontrakt att göra privata samtal offentliga. Men så ser vår sociala värld ut idag. 

Jag har blivit bloggad
 
Jag har blivit bloggad. Saker jag sagt i mer eller mindre offentliga sammanhang dök plötsligt upp på olika bloggar under senhösten. Mitt småpratande på en tågperrong med Viggo Cavling, chefredaktör för tidningen Resumé, dök upp i hans blogg några dagar senare. Dessutom bloggade en student om kvaliteten på mina föreläsningar. Att bli bloggad på det här sättet var inte hela världen eftersom jag kunde stå för det jag sagt, men det fick mig att börja fundera. Gränserna för vad som är offentligt och privat verkar ha suddats ut helt och hållet. Allting man säger eller gör kan med några knapptryckningar finnas i den globala medieby som vi kallar Internet. Situationer som man själv inte upplevt som offentliga blir helt plötsligt allas egendom, som alla kan tycka till om och som jag får stå till svars för.

Tidigare var medieoffentligheten endast möjlig att nå via journalisternas filter eller med hjälp av kraftiga reklambudgetar. Att kunna påverka offentligheten var förbehållet en elit. Men 2006 var året då vanliga människor på allvar blev medieproducenter i stor skala, vilket Time Magazine uppmärksammande när de skulle utse prestigefyllda ”Man of the year”. Då valde man att publicera en spegel på omslaget. Årets man var inte Bill Gates, Bono eller Hillary Clinton. Årets man 2006 var vanliga människor – du och jag. Myspace, Youtube, Wikipedia och alla andra webplatser där vi kan sprida information har gjort att hela världen kan få tillgång till det vi vill säga.

Men datorer med stor lagringskapacitet och Internet som binder dem samman innebär också att mediepubliceringar inte längre är en engångsföreteelse. Uppmärksammas något i medierna får det evigt liv, istället för att försvinna bort med pappersåtervinningen eller i etermediebruset. Allt från det som sänts i medierna jorden runt till snapshots med en mobiltelefon finns tillgängligt för nästan hela världen – dygnet runt. Och det försvinner inte, utan kan dras fram igen i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Kritiska röster höjs nu också mot att det offentliga rummet nått in överallt. Den mest uppmärksammade är kanske Europadomstolens dom i målet mellan prinsessan Caroline av Monaco och tyska staten. Bakgrunden var en rättsprocess mellan henne och tidningar som publicerat fotografier från hennes dagliga liv i offentliga miljöer. Den nya princip som Europadomstolen lanserade var att publiceringar måste motiveras av allmänintresset, även om de inte kan uppfattas som vare sig kränkande av privatlivet eller den enskildes heder. Utgångspunkten har dessförinnan varit att det som inte är skadligt får sägas, även om det saknar allmänintresse. Europadomstolens dom andas därmed en stor skepsis inför yttrande- och pressfriheten.

Och även när det gäller det privata bloggandet ser vi nu juridiska konsekvenser. I USA har senatorsrådgivaren Robert Steinbuch stämt den förra älskarinnan Jessica Cutler på 150 miljoner kronor. Detta eftersom hon i sin högst personliga blogg avslöjat Steinbuchs sexuella preferenser.

Vad blir konsekvenserna av en allt större intimisering av det offentliga rummet? Det finns goda argument för inskränkningar. Konsekvenserna av mediernas framfart är ibland långtgående. Enskilda människor upplever sig kränkta av mediernas bevakning, politiker blir utsatta för hot efter att ha uppmärksammats, företag får sitt rykte skamfilat av publicering och svaga grupper blir än mer utsatta än de redan var.

Jag har inga färdiga svar på hur vi ska hantera den nya medievärlden. Visserligen är jag av princip emot all inskränkning av yttrandefrihet. Därmed inte sagt att jag tycker allt är lämpligt att publicera, men det ska inte vara förbjudet. Min grundprincip är att argument ska mötas med argument och inte med lagtext. Men någonstans måste väl ändå gränsen finnas för en privat sfär? Allt man säger och gör kan ju inte rimligen vara anpassat för att publiceras? Jag tror att kampen om offentligheten bara har börjat och starka krafter utmanar yttrandefriheten. Vi får bara hoppas att pendeln inte slår tillbaka allt för hårt.

Publicerad i Borås Tidning 2007-01-25