måndag 10 juli 2017

Ett falsklarm i rättan tid?

Ett falskt VMA i form av en varningssignal via siren (Hesa Fredrik!) över Stockholm har gjort sitt avtryck i ett semestrande Sverige. När vi hör sirenen förväntas vi medborgare gå inomhus, stänga dörrar och fönster och lyssna på de traditionella nyhetsmedierna för att få mer information. Det gick inget vidare.

Eftersom det var ett misstag gick inte hela maskineriet igång kring VMA och ingen verkar ha vetat vad som hänt och vad som skulle göras. Ansvariga politiker fick reda på vad som hänt flera timmar efteråt, medierna hade inte fått någon information och det tog lång tid innan de kunde rapportera och inte heller blåstes signalen för "fara över", troligen eftersom det aldrig varit någon fara på taket.

Det klart att MSB kommer få titta närmare på det här och förbättra sina rutiner. Kanske var det en nödvändig väckarklocka för hur man hanterar VMA? Kanske var det också ett effektivt sätt att få allmänheten att lära sig vad VMA betyder och hur man ska agera? Om så sker var det kanske inte så dumt med ett falsklarm trots allt.

lördag 8 juli 2017

Medialiseringen av politik är vid vägs ände

Jag har genom åren brottats med begreppet medialisering. Den som myntat begreppet var ingen mindre än min handledare och professor Kent Asp vid JMG i mitten av 1980-talet. Visserligen finns det andra begrepp som florerade tidigare såsom mediering eller forskare som pratade om tv-samhället. Medialiseringsbegreppet föll därefter lite i glömska men har fått ett uppsving de senaste 10 åren, inte minst tack vare Stig Hjarvard i Danmark, Knut Lundby i Norge och Jesper Strömbäck i Sverige (plus några till). Men tyskar som Andras Hepp och Friedrich Krotz har skrivit mycket om begreppet.

Jag ska inte fördjupa mig i medialiseringsbegreppet, men efter att ha bevittnat Almedalen på avstånd (via nyhetsmedier och sociala medier) finns det väl inget skäl att egentligen forska om medialiseringen av politiken längre. Politik och medier är i dag så tätt sammanvuxet att det knappt ens är meningsfullt att prata om politik utan att medierna finns med. Medialiseringen av politiken har nått till vägs ände.

Om man vill studera medialisering, dvs. hur mediernas logik tar över olika institutioners sätt att fungera eller om man så vill hur olika verksamheter anpassar sig till medierna, finns det mer intressanta forskningsobjekt.

Sport är ett sådant fält där vissa delar är genommedialiserade (läs fotboll), men där det också finns andra där anpassningsprocessen är på gång. Det är riktigt intressant att studera hur sporter förändras i takt med att kraven på medieanpassning ökar. Orientering är en sport som kämpar hårt för att bli mer tv-mässig och veckans VM i Estland var riktigt spännande att följa. Interaktiva, GPS-kartor, fler kameror i skogen, kameramän som springer med löparna vid vissa kontroller osv. är alla exempel på hur sporten tv-anpassas. Seglingen under OS är ett annat exempel. Istället för en kamera som försökte göra spännande tv genom att filma ett antal vita segel några hundra meter bort ser vi idag fullödiga produktioner. Kamerabåtar, helikoptrar med kameror och tydliga flaggor på båtarna. Lägg därtill virtuella banmarkeringar mm som gör att det lättare går att följa hur tävlingen går. Den intressanta frågan är hur mycket själva sporten förändras i processen.

Personligen tycker jag därmed att forskningen om medialisering ska syssla mer med andra områden än politik. Sport verkar vara ett fruktbart fält för den som känner sig manad.

torsdag 22 juni 2017

Studio S om fake news och fientliga medier-effekten

Det har varit mycket om fientliga medier-effekten på sistone. Idag var jag med i Studio 1 och pratade återigen om fenomenet. Exemplet jag tog upp gällde den sk "Skyltgate" på Järva-veckan då en skylt med texten "Jimme Åkesson=rasist" syntes på en bild inne i SR:s sändarbuss. Ramaskri i delar av sociala medier om att public service är vänstervridet. Att SR gav en helt rimlig förklaring till att plakatet hamnat i bussen hade svårt att få fäste. Vinkeln var redan satt och logiken var benhård i kritiken mot traditionella medier från alternativa medier på högerkanten och de som är aktiva på sociala medier med samma mediemisstro. Skulle SR erkänna så är de skyldiga. Om inte SR erkänner är det ett också tecken på deras skuld (=traditionella medier ljuger). Hur försvarar man sig mot sådana angrepp? Det går inte. Försvaret kan därmed inte handla om att försöka övertyga de som skriker högst utan att försöka påverka de som lyssnar. Precis som en politisk debatt blir attack och försvar därmed inte en dialog utan ett sätt att försöka påverka den lyssnande publiken. Det är också därför som traditionella medier måste fortsätta att berätta vad de gör och varför, utan att tro att Avpixlats redaktion och deras åsiktsfränders mest aktiva kommentatorer bryr sig de minsta. Det är inte de som ska övertygas. Det är den lyssnande, tysta majoriteten det handlar om. Här kan de traditionella medierna bara fortsätta, berätta om vad man gör, hur man resonerar, vara självkritisk men också hela tiden professionell. Det handlar om att vara förtroendeingivande. Därför gillar jag nyheter där man gör faktakollar, berättar vad vi vet och vad vi inte vet. Att inte väja för det komplexa. 

Vad har då fientliga medier-effekten att göra med det här. Jo, givetvis kommer de som är övertygade om att SR har en anti-SD-agenda uppfatta alla sådana här händelser som bevis på att SR är vänstervridet, oavsett vad SR säger. Har man en stark uppfattning och engagemang är tendensen att se verkligheten som att "alla som inte är med mig är emot mig". Den misstänksamhet mot public service som SD-anhängare har sedan tidigare får därmed vatten på sin kvarn. Oavsett vad som är sant.


Vad bryter då sånt här? Att förändra åsikter hos de allra mest övertygade är svårt eftersom de lever i en värld där all information bekräftar den världsbild de byggt upp. Ska någon som inte är lika fast i ett tänkesätt ändra åsikt måste nog personer som de mediemisstroende litar höja sin röst och uttala tvivla om traditionella mediers systematiska lögner. Kanske är det så man kan få de mediemisstroende att ändra åsikt. 

fredag 16 juni 2017

And now over to something completely different

Jag är ju inte varumärkesforskare så kanske borde jag hålla tyst. Men efter att ha sett dokumentären om Kiss på SVT play började jag fundera en del om autencitet, rockartister och varumärken. Hårdrocksbandet Kiss (jag gillar inte begreppet heavy metal) har ju sedan 1970-talet haft sminkade ansikten (med ett kort avbrott under 1980-talet). Medlemmarna blev med sminkningen olika scenpersonligheter i serietidningsstil - The Starchild (Paul Stanley), The Demon (Gene Simmons), The Spaceman or Space Ace (Ace Frehley), and The Catman (Peter Criss).

Förutom Gene Simmons och Paul Stanley har bandet bytt medlemmar flera gånger. Både Frehley och Criss har kommit tillbaka och försvunnit igen och över åren har andra medlemmar kommit och gått. Det intressanta i sammanhanget är att i nuvarande sättning finns Space Ace och The Catman på scenen igen fastän det är Eric Singer bakom trummorna och Tommy Thayer på gitarr.

Att band fortsätter under samma namn utan att de flesta av de ordinarie medlemmarna finns med är inget nytt. Vi har alla sett olika versioner av rockband som exempelvis 60-talsbandet Animals och 70-talsbanden Slade, Sweet och Smokie åka runt och sjunga de gamla låtarna. Men Kiss tar det ett steg längre, där scenpersonligheterna (med hjälp av sminket) kan leva sina egna liv.

Den intressanta frågan är om Kiss kan leva vidare för evigt även utan att Gene Simmons är The Demon och Paul Stanley som The Starchild. I så fall har vi nått en nivå där fenomenet Kiss överlever sina skapare. Blir lite som en evighetslång tv-serie, där skådespelare byts ut även om karaktärerna lever vidare.