Ett tyst konsensus - ett kapitel om den svenska pandemistrategin

Som jag skrivit om tidigare så går min forskning om pandemin mot sitt slut. Ett antal artiklar som är ute på review och lite annat blir det säkert, men texter som mer explicit handlar om covid-19 är på sluttampen. Sommaren 2020 skrev Orla Vigsö och jag ett kapitel om den svenska strategin i en bok om politisk kommunikation och Covid-19. Darren Lilleker, Ionana Coman, Milos Gregor och Edoardo Novelli var redaktörer för boken. (Läs HÄR). Men eftersom pandemin bara fortsatte ville Darren & co ha en uppdatering och strax före jul kom den nya boken Risk Communication and COVID-19 ut där Ioana Coman tillsammans med Gregor och Darren stått för urvalet av länder (bl a USA, Mexico, Ghana, Egypten, Vietnam ingår). Vårt kapitel är ett av fyra kapitel om Europa och fick namnet Sweden - The quiet consensus.  

Länk till kapitlet finns HÄR.


The Quiet Consensus

I kapitlet går vi igenom de olika stadierna i Sveriges krishantering och kommunikation och pekar på att stödet för regeringen, myndigheterna och den svenska strategin - som var ifrågasatt från andra länder och från inhemska kritiker - var fortsatt stark efter pandemin.

En första förklaring är vad som kan kallas en sorts svensk hälsonationalism, där svenskar stöttade och såg pandemistrategin som ett exempel på ett liberalt och pragmatiskt sätt att hantera covid-19. I kontrast till politiska beslut i en mer auktoritär riktning framstod den svenska strategin med frivilliga åtgärder och ömsesidig tillit som mer tilltalande, även om resultatet inte blev riktigt som förväntat.

En andra förklaring var avsaknaden av politisk debatt kring den svenska strategin. Kritiker av strategin var främst forskare, läkare och opinionsbildare. Opinionsbildning kring samhällsfrågor är i allmänhet beroende av att politiska partier antar motsatta positioner, vilket inte skedde. När inte ens den politiska oppositionen valde att utnyttja Coronakommissionens kritik mot strategin, tonades debatten ned.

En tredje förklaring, som kan hänga samman med den andra, är det decentraliserade svenska politiska systemet, där sjukvård (inklusive testning och vaccinering) är ett regionalt ansvar, och äldreomsorgen finansieras och hanteras på kommunal nivå. Eftersom det hålls val på nationell, regional och lokal nivå var ansvaret för pandemihanteringen delat mellan olika politiska partier. Socialdemokraterna ledde regeringen, men de stora regionerna och många kommuner styrdes av andra koalitioner, huvudsakligen bestående av höger- och mittenpartier. Det delade ansvaret dämpade viljan att inleda "blame games", eftersom det kunde slå tillbaka, vilket i sin tur ledde till mindre intresse för opinionsbildning kring pandemistrategin.

En fjärde förklaring handlar om tidpunkten för publiceringen av Coronakommissionens slutrapport (25 februari 2022), vilket var dagen efter Rysslands invasion av Ukraina. Medier, politiker, myndigheter och medborgare fick en annan kris att hantera, och plötsligt kändes pandemin avlägsen. Sedan visade det sig att pandemin, sjukvården eller äldreomsorgen inte heller blev framträdande frågor under valkampanjen hösten 2022. Sverige hade gått vidare.

Vilken av dessa förklaringar som haft störst inverkan på hur saker och ting utvecklade sig är omöjligt att säga, men en realistisk syn är att utvecklingen berodde på både systemiska faktorer och tillfälliga, fallspecifika faktorer.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den blomstertid nu kommer.... Veckans valaffisch v.28

Bild
I två dagar på rad har jag varit med i radio och pratat om blommor och politik. Lyssna här . Skälet är givetvis de svenska partiernas förkärlek till blommor som logotyper. Som jag skrivit i en tidigare bloggpost är blomsterspråket på väg bort från svensk politik. Från genomslaget under 1980- och 1990-talet då alla riksdagspartier förutom Moderaterna skaffade dig blomsymboler väljer flera partier bort blommorna som partisymboler. Liberalerna ersatte blåklinten med ett L och vitsippan försvann till förmån för förkortningen KD hos Kristdemokraterna. Feministiskt initiativ skaffade aldrig någon blomma utan använder förkortningen F! som logotype. Vi har skrivit om blomsterspråket i boken Politik i det offentliga rummet , där logotyper slog igenom i och med en ökad professionalisering av kampanjerna på 1960-tal et. Men då fanns det inga blommor alls. Även om både Socialdemokraternas ros och Centerns fyrklöver funnits med som symboler för partierna användes de inte på valaffischerna. Soc...
Läs mer

Propagandainspektion (vecka 20): De rödgrönas kampanjaffischer

Bild
Som vi pekat på i tidigare inlägg finns det skillnader mellan riksdagsval och val till Europaparlamentet. Men det är ändå meningsfullt att ta upp oppositionspartiernas affischering i EU-valet, eftersom rollen som opposition i hög grad kännetecknar partierna i väljarnas ögon. Samtidig är också självklart att oppositionenens politik även inkluderar synen på EU. Så hur markerar Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sin position i årets affischer? Klimatet, klimatet, klimatet Miljöpartiet anser att det endast finns en fråga som är viktig i EU-valet, nämligen klimatet. På sina tre affischer presenterar partiet sina kandidater bakom nästan identiska texter: ”Klimatet. Havet. Klimatet.” ”Klimatet. Klimatet. Klimatet.” ”Klimatet. Modet. Klimatet.” De enda övriga ord som får vara med är ”havet”, som spelar en central roll i klimatfrågan, speciellt eftersom det drabbas av temperaturhöjningarna, och ”modet”. Vilket mod det handlar om förklaras inte, men förmodligen syftar man ...
Läs mer

Propagandainspektionen (vecka 23): Dansen kring SD

Bild
Det är bara några dagar kvar av EU-valrörelsen 2024. Förtidsröstningen indikerar ett valdeltagande i nivå med – kanske lite över – valet 2019. Undersökningar visar också att över 70 procent av väljarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Ser vi på opinionssiffrorna är den stora frågan om Liberalerna och Kristdemokraterna kravlar sig över 4-procentsspärren. Mitt tips är att de gör det, men allt beror på mobiliseringen. Röstar många kan effekten av hängivna väljare - som ofta gynnar små partier – bli mindre. Men osvuret är bäst. På söndag kväll vet vi (kanske) hur det gått. Inte innan dess. En ny dynamik i EU-valen Många, inklusive propagandainspektörerna, har påpekat att EU-val är andra rangens val. De är inte lika intensiva och intresset är begränsat från såväl partier, medier och väljare. Förra valet kändes lite som ett trendbrott, intensiteten var lite högre och intresset var större, vilket resulterade i att fler väljare än någonsin tidigare gick och röstade i ett svenskt EU-v...
Läs mer