onsdag 29 mars 2017

April, april din dumma sill

Aprilskämtet lär ha hundraåriga anor och det är inte bara i Sverige man luras förste april. "All fools' day" heter det i den anglosaxiska världen när man driver med varandra nu på lördag. Sedan årtionden har också massmedierna roat sin publik med att publicera en påhittad nyhet denna dag. Tidning den andre april har sedan en nyhet om hur skämtet lyckades. Allt illustrerat med människors upprördhet när de ringt in till tidningen eller kanske samlats på en plats där det påhittade evenemanget skulle äga rum. Dessutom brukar det finnas en översikt av aprilskämt i andra medier.

Harmlöst? Javisst, men det verkar som viljan till att publicera aprilskämt svalnat på senare tid. Flera medier har sedan länge valt bort aprilskämtet. Andra tvekar och väljer att i år inte ha aprilskämt. Vad är det som har hänt?

Jag tror att det rör sig om en kombination av att kontraktet mellan medier och mediepublik är satt i gungning, jakten på publiken och att vi lever i ett nytt mediesystem. Om vi tar det sista först så kunde medierna tidigare kontrollera skämtet genom att publicera en påhittad nyhet ena dagen och rättelsen den andra. Alla som nåddes av skämtet fick också höra rättelsen dagen efter. Därefter kunde man skratta gott eller skämmas lite om man blivit lurad (april, april din dumma sill!). I dagens medievärld sprids nyheter som en löpeld runt klotet och inget medium i världen kan se till att alla som nåddes av den påhittade nyheten också nåddes av informationen om att det var ett skämt. Satirtidningar råkar numera ständigt ut för detta när deras satirtexter sprids som sanningar i sociala medier.

Den andra handlar om att medierna över tid blivit allt mer benägna att dramatisera för att fånga vårt intresse. I en tuffare konkurrens om uppmärksamheten använder medierna olika tekniker för att skapa uppmärksamhet. I själva nyheten ligger ju det oväntade och när så många pockar på publikens intresse får man ta i för att synas. Att då välja ut (sanna) händelser som är ovanliga och osannolika eller att skruva till berättelserna lite är givna berättarknep. Problemet blir att det kan vara svårt att skilja riktiga nyheter från påhittade. Jag minns att jag flera gånger suttit med kvällstidningar den förste april och inte hittat vilken av de 3-4 nyheter som verkade helt osannolika som var aprilskämtet.

Den tredje, som gör att flera medier tvekar om aprilskämt just nu är givetvis debatten "fake news". Traditionella massmedier är satta under attack från olika håll för att undergräva förtroendet för nyhetsrapporteringen. Den bristande viljan att publicera aprilskämt har därmed att göra med att kontraktet med publiken är ifrågasatt och man vill inte riskera att mediekritiken tar ytterligare skruv genom att medvetet publicera påhittade nyheter. Ängsligt? Ja, kanske, men också ganska begripligt. Utan förtroende hos publiken har journalistiken ingenting. Är man inte trovärdig har man ingen funktion och den vill man inte riskera. Aprilskämtet byggde på att alla litade på nyheternas äkthet, annars vore det inget skämt. Medierna upplever just nu att det är dumt att riskera det förtroendekapital man har. Därför får vi kanske inte se så många aprilskämt på lördag. Vi får lura varandra istället.
 
Intervjuades om detta i Radio Kronoberg. Lyssna här.

måndag 27 mars 2017

Ibland ska man nog ändå vara rädd

"Var inte rädd!" är Henrik Schyfferts uppmaning i den nya showen han reser land och rike kring med. Har inte sett showen än, men jag har förstått att den handlar om att (höger) populister exploaterar människors oro för invandring och flyktingströmmar. På alternativa nyhetssajter och i sociala medier pumpas det ständigt ut larm om no-go-zoner,  invandrares kriminalitet och beteenden som bryter mot vad vi uppfattar som (svenska) sociala normer. Allt i syfte att skapa rädsla och oro. I nästa steg utnyttjar man denna rädsla politiskt för att propagera för stoppad invandring och anklagar andra politiker för att inte ta medborgarnas oro på allvar.

Detta handlar om klassisk politisk problemformulering och är inget som Sverigedemokraterna hittat på. Lösningarna finns redan (minskad invandring), nu handlar det bara om att formulera problemet. Så fungerar politik i många avseenden även för andra partier och intressegrupper. Senast idag såg jag ett klipp från Läkare utan gränser som varnar (skrämmer) för antibiotikaresistens och dess följder. Visst blir man orolig och rädd. På samma sätt är klimatlarmen en källa till oro. Följer man debattörer som är intresserade av frågan är det gott om larm som inte direkt stärker nattsömnen. Även här finns det färdiga lösningar (överanvänd inte antibiotika/få läkemedelsbolag att forska om antibiotika och minska utsläppen av koldioxid).

Det är därför verklighetsbeskrivningarna blir så viktiga. Är de beskrivningar som görs av verkligheten sanna och relevanta? Eller är det överdrifter och halvsanningar? Frågan man ställer sig då är om vi egentligen hitta några sanningar? Finns det verkligen sådana? Här närmar vi oss epistemologi och ontologi. Kan vi veta något om verkligheten och hur den är beskaffad? Visst är sanningen är svårfångad och ibland motsägelsefull, men i min värld måste vi med vetenskapens hjälp försöka säkra kunskap på olika områden och med så stor säkerhet det nu går att komma fram till gemensamma synpunkter på hur verkligheten ser ut. 

Tillbaka då till rädslan. Där kan jag säga emot Schyffert i ett avseende. Jo, vi ska vara rädda och politisk kommunikation kommer alltid handla om känslor som rädsla och ilska. Det gör all politik. Men det handlar också om förnuft. För det farliga är om det sprids problemformuleringar som inte har täckning. Om de rädslor som sprids inte är något att vara orolig för. Då ska man inte vara rädd, men för det behöver vi faktiskt fakta och inget annat för att motarbeta. 

fredag 24 mars 2017

Vad ska staten göra? Om medieutredningens remissvar

Remissvaren på medieutredningen droppar in och det finns många som är kritiska till de delar som handlar om innehållskrav för att få presstöd. Det sätter också fingret på ett mycket mer generellt problem som handlar om vad staten ska göra. Vad staten ska ta ansvar för. För egentligen tror jag att det hela speglar en mycket bredare förändring om statens agerande när vi gått från ett konsensussamhälle till ett mer polariserat samhälle.

Det kan handla om statsstöd till föreningar, presstöd till tidningar eller andra saker. Men gemensamt är att vi de senaste åren ser hur bilden blir mer komplex i hur staten ska agera då värderingar som på olika sätt utmanar tar allt större plats i offentligheten. 

Jag tror att det är så vi ska förstå de allt oftare återkommande diskussionerna om innehållskrav för att få olika typer av stöd. Så länge alla mer eller mindre omfamnade samma värderingar behövdes det inga innehållskrav. Och de som eventuellt hade andra värderingar var så marginella att det inte spelade någon roll.

Men i ett pluralistiskt samhälle blir det mer komplicerat. Antingen får man inse att generella stöd kommer gå till sådant som kanske är både odemokratiskt och obehagligt. Eller också får man som medieutredningen nu föreslår införa innehållskrav, vilket i sig skapar en mängd andra problem ifråga om godtycke om vad som är demokratiskt och inte. Det tredje alternativet är faktiskt att staten backar tillbaka och inte ger stöd alls. Frågan är vilken väg vi väljer.

lördag 18 mars 2017

The Routledge Handbook of Political Advertising

I förra veckan kom ännu en i floden av handböcker ut i handeln. The Routledge Handbook of Political Advertising med Christina Holtz-Bacha och Marion Just som redaktörer är som det låter en bok om politisk reklam och då i första hand tv-reklam. I översikten har undertecknad skrivit ett kapitel om politisk reklam i Sverige. Kapitlet heter Sweden - Ten Years With Television Advertising och tar upp både ekonomi, innehåll och publikens reaktioner till den nya form av politisk kommunikation som vi svenskar upplevt med politisk tv-reklam sedan valet 2006.

Vill någon kolla lite på boken finns det en länk här.



onsdag 15 mars 2017

ICRC (vol 2)

Under tisdagen presenterade jag resultat från vår svenska bok Kriskommunikation 2.0 och kollegan Orla presenterade vårt andra bidrag som handlar om politiska skandaler i en fragmenterad mediemiljö.


I min presentation (som nu ska skrivas färdigt till en artikel) försöker jag bena ut hur kristyp och individuella faktorer påverkar människors informationsinhämtning, emotionella reaktioner och handlande under en kris. Resultaten visar generellt att kristyp är centralt, men vissa människor  reagerar på samma sätt oavsett vilken kris det gäller.

Vid varje kris skickade vi ut webbenkäter till personer som bodde i krisområdet med hjälp av Medborgarpanelen vid Lore, Göteborgs universitet (www.lore.gu.se). Vi ställde bland annat frågor om hur man fick information att en kris brutit ut, hur det kändes och vad man gjorde direkt efteråt.

Ett intressant resultat är att olika kriser skapar helt olika känslomässiga reaktioner, vilket givetvis är viktigt att ha i åtanke när kommunikatörer bestämmer hur kriskommunikation ska designas. Tydligt är att sociala kriser, som oroligheterna i Husby 2013 skapade helt andra reaktioner än skogsbranden i Västmanland 2014. Den förra gav mycket ilska, framförallt mot dem som vandaliserade. Här fanns det också känslor som byggde på främlingsfientlighet och rasism. Men även rakt motsatta känslor uttrycktes i en resignation över konsekvenser av att social/ekonomisk segregation i samhället skapar social oro. Denna ideologiska dimension finns inte alls i de fysiska kriserna. Här handlar det mer om rädsla och empati med de drabbade, som i Västmanlandsbranden. När känslomässiga reaktioner kring stormen Simone tas upp var det vanligast med känslor av överdrifter eller att man inte kände något alls. Halmstadsbranden ligger någonstans däremellan. Inte lika starka reaktioner som i skogsbranden, men inte lika svaga som för stormen.


tisdag 14 mars 2017

ICRC (vol 1)

Denna vecka är jag på risk och kriskonferensen ICRC i Orlando, Florida. Lite kallare väder än förväntat men ingen snö i alla fall (som Stella lär ge idag längre upp på östkusten).

Morgonen ägnas åt riskkommunikation där en av talarna Paul Slavic (en guru på riskkommunikation) presenterade intressant forskning om hur man ska försöka göra så att potentiella terrorister inte är så sugna på att genomföra attentat. Forskningen bygger på insikter om att vi tenderar att bli mindre motiverade att göra saker om dessa associeras med negativa saker (även helt irrelevanta saker) eller att belöningarna framstår som mindre rimliga.

Detta är ett arbete som pågår i USA (bara på försöksstadiet än) för att skapa en bild hos potentiella terrorister av att säkerheten kanske är större än vad den egentligen är (illusion of inefficacy). Här handlar det om "symbolpolitik", genom att ha bombhundar, synliga vakter mm. Den handlar också om att förminska bilden av de belöningar man tror kommer inte blir verkliga (om någon dag är allt tillbaka till det normala, ingen kommer att se dig som en hjälte).

Här finns det en mycket intressant spänning mellan vad som är effektivt och vad som är etiskt försvarbart ifråga om samhällskommunikation. Ska staten verkligen utnyttja de mest effektiva metoderna att övertala även om det innebär att man kanske inte direkt ljuger men åtminstone skruvar på sanningen? Helgar ändamålen medlen i om det gäller att skydda samhället från en stor fara? När blir staten inte informerande utan bara propagandistisk? 

torsdag 9 mars 2017

Bilder kan skada mer än tusen ord

Vi lever i en bildkultur. Visst finns det mycket texter, men vi formligen dränks av bilder. Inte minst på sociala medier där bilder läggs ut för att visa roliga saker, elaka saker, ironi eller bara strunt. Det mesta försvinner förbi, även om det säkert finns lagrat i molnet någonstans (vilket väl egentligen är en datorhall utanför Luleå eller nåt).

Men ibland stannar bilder kvar och det luriga med bilder är att de biter mycket bättre än ord. En bild säger ju mer än tusen ord, men en bild kanske också kan skada mer än tusen ord.

Bildens styrka kan skapa problem när den stora och den lilla världen blivit så tätt sammankopplade. Det krävs så lite - en knapptryckning på mobilen - och så finns bilden tillgänglig för hela världen. Givetvis tänker de allra flesta alldeles för lite på eventuella konsekvenser. Det känns ju inte som hela världen tittar på och oftast gör den ju inte det heller.

Bilder av politik har exploderat som all annan bildkommunikation. Vi ser bilder av politiker överallt och i de sociala mediernas tidevarv har det blivit allt vanligare med bildkamper i det offentliga rummet. Politiker som attackerar och får motattacker är ju inget nytt, inte heller att det görs med bilder. Satirteckningar och valaffischer har sedan 100 år använts i valkampen, med teckningar och bilder som befunnit sig i en dialogisk kamp med varandra.

Det nya är att attacker och motattacker går snabbare. De kan spridas till helt andra arenor än man först kanske hade tänkt sig och kan också kommenteras och utnyttjas av politiska motståndare. Motiven att lägga ut dem är troligen inte heller så genomtänkta som de borde vara. När politiker själva också tar tillfället i akt och lägger ut bilder på sociala medier ökar också risken att det man ville säga med bilden slår tillbaka. Magadela Anderssons hattbild är ett ganska bra exempel på det.