fredag 3 mars 2017

Du ska inte ljuga!

Ljug inte! Det är ett av de mest grundläggande råden i kriskommunikation. När jag föreläser om skandaler och politiska kriser står ofta krispotentialen av ljugandet i centrum. Få saker har sådan sprängkraft under en politisk skandal som lögnen. Redan när den brittiske ministern John Profumo fick avgå på 1960-talet var lögnen central. Visserligen handlade skandalen om otrohet och spioneri, men det var för att Profumo ljugit inför parlamentet om sina kontakter med älskarinnan Christine Keeler som han tvingades avgå. Sedan dess finns det otaliga exempel på att lögner är besvärliga att hantera politiskt.

Varför är då ljugandet så skadligt? Givetvis handlar det om vem och vad man ljuger om. Men lögnen är ett brott mot en grundläggande mänsklig tillit i hur vi kommunicerar. Vi utgår från att den vi pratar med talar sanning. Ljuger man så bryter man ett grundläggande mänskligt kommunikativt kontrakt. Lögnen är dessutom mediedramaturgiskt tacksam. När journalister kan visa upp - gärna i bild - hur en politiker ljuger är det bra rubrikmaterial. Sahlin ljög! stod det på Expressens löpsedel i samband med Tobleroneaffären på 1990-talet.

Man skulle ju kunna tro att lögnen som skandalmekanism försvunnit med "post-truth politics". Men det verkar trots allt som lögnen fortfarande är politiskt besvärande. Trumps säkerhetsrådgivare Michael Flynn fick avgå efter att ha ljugit för vice-presidenten och nu är justitieministern Jim Sessions i blåsväder efter att ha ljugit om sina Rysslandskontakter i samband med senatsutfrågningarna. Det verkar trots allt finnas gränser för hur mycket man kan slira på sanningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar