onsdag 15 mars 2017

ICRC (vol 2)

Under tisdagen presenterade jag resultat från vår svenska bok Kriskommunikation 2.0 och kollegan Orla presenterade vårt andra bidrag som handlar om politiska skandaler i en fragmenterad mediemiljö.


I min presentation (som nu ska skrivas färdigt till en artikel) försöker jag bena ut hur kristyp och individuella faktorer påverkar människors informationsinhämtning, emotionella reaktioner och handlande under en kris. Resultaten visar generellt att kristyp är centralt, men vissa människor  reagerar på samma sätt oavsett vilken kris det gäller.

Vid varje kris skickade vi ut webbenkäter till personer som bodde i krisområdet med hjälp av Medborgarpanelen vid Lore, Göteborgs universitet (www.lore.gu.se). Vi ställde bland annat frågor om hur man fick information att en kris brutit ut, hur det kändes och vad man gjorde direkt efteråt.

Ett intressant resultat är att olika kriser skapar helt olika känslomässiga reaktioner, vilket givetvis är viktigt att ha i åtanke när kommunikatörer bestämmer hur kriskommunikation ska designas. Tydligt är att sociala kriser, som oroligheterna i Husby 2013 skapade helt andra reaktioner än skogsbranden i Västmanland 2014. Den förra gav mycket ilska, framförallt mot dem som vandaliserade. Här fanns det också känslor som byggde på främlingsfientlighet och rasism. Men även rakt motsatta känslor uttrycktes i en resignation över konsekvenser av att social/ekonomisk segregation i samhället skapar social oro. Denna ideologiska dimension finns inte alls i de fysiska kriserna. Här handlar det mer om rädsla och empati med de drabbade, som i Västmanlandsbranden. När känslomässiga reaktioner kring stormen Simone tas upp var det vanligast med känslor av överdrifter eller att man inte kände något alls. Halmstadsbranden ligger någonstans däremellan. Inte lika starka reaktioner som i skogsbranden, men inte lika svaga som för stormen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar