torsdag 22 juni 2017

Studio S om fake news och fientliga medier-effekten

Det har varit mycket om fientliga medier-effekten på sistone. Idag var jag med i Studio 1 och pratade återigen om fenomenet. Exemplet jag tog upp gällde den sk "Skyltgate" på Järva-veckan då en skylt med texten "Jimme Åkesson=rasist" syntes på en bild inne i SR:s sändarbuss. Ramaskri i delar av sociala medier om att public service är vänstervridet. Att SR gav en helt rimlig förklaring till att plakatet hamnat i bussen hade svårt att få fäste. Vinkeln var redan satt och logiken var benhård i kritiken mot traditionella medier från alternativa medier på högerkanten och de som är aktiva på sociala medier med samma mediemisstro. Skulle SR erkänna så är de skyldiga. Om inte SR erkänner är det ett också tecken på deras skuld (=traditionella medier ljuger). Hur försvarar man sig mot sådana angrepp? Det går inte. Försvaret kan därmed inte handla om att försöka övertyga de som skriker högst utan att försöka påverka de som lyssnar. Precis som en politisk debatt blir attack och försvar därmed inte en dialog utan ett sätt att försöka påverka den lyssnande publiken. Det är också därför som traditionella medier måste fortsätta att berätta vad de gör och varför, utan att tro att Avpixlats redaktion och deras åsiktsfränders mest aktiva kommentatorer bryr sig de minsta. Det är inte de som ska övertygas. Det är den lyssnande, tysta majoriteten det handlar om. Här kan de traditionella medierna bara fortsätta, berätta om vad man gör, hur man resonerar, vara självkritisk men också hela tiden professionell. Det handlar om att vara förtroendeingivande. Därför gillar jag nyheter där man gör faktakollar, berättar vad vi vet och vad vi inte vet. Att inte väja för det komplexa. 

Vad har då fientliga medier-effekten att göra med det här. Jo, givetvis kommer de som är övertygade om att SR har en anti-SD-agenda uppfatta alla sådana här händelser som bevis på att SR är vänstervridet, oavsett vad SR säger. Har man en stark uppfattning och engagemang är tendensen att se verkligheten som att "alla som inte är med mig är emot mig". Den misstänksamhet mot public service som SD-anhängare har sedan tidigare får därmed vatten på sin kvarn. Oavsett vad som är sant.


Vad bryter då sånt här? Att förändra åsikter hos de allra mest övertygade är svårt eftersom de lever i en värld där all information bekräftar den världsbild de byggt upp. Ska någon som inte är lika fast i ett tänkesätt ändra åsikt måste nog personer som de mediemisstroende litar höja sin röst och uttala tvivel om traditionella mediers systematiska lögner. Kanske är det så man kan få de mediemisstroende att ändra åsikt. 

fredag 16 juni 2017

And now over to something completely different

Jag är ju inte varumärkesforskare så kanske borde jag hålla tyst. Men efter att ha sett dokumentären om Kiss på SVT play började jag fundera en del om autencitet, rockartister och varumärken. Hårdrocksbandet Kiss (jag gillar inte begreppet heavy metal) har ju sedan 1970-talet haft sminkade ansikten (med ett kort avbrott under 1980-talet). Medlemmarna blev med sminkningen olika scenpersonligheter i serietidningsstil - The Starchild (Paul Stanley), The Demon (Gene Simmons), The Spaceman or Space Ace (Ace Frehley), and The Catman (Peter Criss).

Förutom Gene Simmons och Paul Stanley har bandet bytt medlemmar flera gånger. Både Frehley och Criss har kommit tillbaka och försvunnit igen och över åren har andra medlemmar kommit och gått. Det intressanta i sammanhanget är att i nuvarande sättning finns Space Ace och The Catman på scenen igen fastän det är Eric Singer bakom trummorna och Tommy Thayer på gitarr.

Att band fortsätter under samma namn utan att de flesta av de ordinarie medlemmarna finns med är inget nytt. Vi har alla sett olika versioner av rockband som exempelvis 60-talsbandet Animals och 70-talsbanden Slade, Sweet och Smokie åka runt och sjunga de gamla låtarna. Men Kiss tar det ett steg längre, där scenpersonligheterna (med hjälp av sminket) kan leva sina egna liv.

Den intressanta frågan är om Kiss kan leva vidare för evigt även utan att Gene Simmons är The Demon och Paul Stanley som The Starchild. I så fall har vi nått en nivå där fenomenet Kiss överlever sina skapare. Blir lite som en evighetslång tv-serie, där skådespelare byts ut även om karaktärerna lever vidare.

torsdag 15 juni 2017

När Jesper och jag satte "fientliga medier-fenomenet" på kartan

Boken Misstron mot medier från IMS har fått stor uppmärksamhet. Inte minst kapitlet som Jesper Strömbäck och jag skrev om fientliga medier-fenomenet. Från början var jag inte alls påtänkt som medförfattare men Jesper frågade om jag ville vara med på ett hörn eftersom jag sysslat med närbesläktad forskning. Jag är glad att jag tackade ja. För även om jag personligen haft koll på de psykologiska mekanismerna kring föreställningar om medier och medieeffekter är det kanske inte spritt sig till en bredare publik. I dagens Journalisten intervjuas jag om föreställningar om fientliga medier av Johannes Nesser. Läs artikeln här.

tisdag 13 juni 2017

Den vanliga människan blir allt ovanligare

Idag har Aktuellt fått pudla eftersom den s.k. vanliga människan som var med i ett reportage om misstro mot traditionella medier igår visat sig vara ganska ovanlig. Den pensionerade sjuksköterskan hade varit aktiv på den nazistiska sajten Nordfront och därmed knappast så vanlig som hon ville göra gällande.

Jakten på allmänhetens röst, vox populi, är central bland journalister för att få legitimitet i granskningen av samhällseliter. Men frågan är om vi med utvecklingen av sociala medier fått det allt svårare att hitta "allmänheten". Låt oss säga att Aktuellts vanliga människa intervjuats för 20 år sedan. Då fanns visserligen inte några alternativa nätmedier så exemplet kanske haltar en aning. Men poängen är att vi kanske aldrig fått reda på hur ovanlig denna vanliga människa var eftersom granskare inte kunde ha googlat henne. Hon hade troligen gått under radarn och hade hon inte varit medlem i ett parti eller organisation hade sjuksköterskan troligen framstått precis så vanlig som både hon och Aktuellt försökte få det att verka. Sannolikt har vi i alla tider fått se personer i nyhetsmedier som egentligen varit aktivister åt ena eller andra hållet, men det är först nu som det avslöjas.

Därmed har sociala medier blivit både en styrka och svaghet för journalister. Styrkan är givetvis att journalisterna kan kontrollera vem det är som utger sig för att vara "vanlig", men när allt fler delar, likar och skriver på nätforum blir allt fler också mindre och mindre lämpliga att exemplifiera den vanliga människan. Det har med andra ord blivit ovanligt att vara vanlig.

måndag 12 juni 2017

72 timmar - nu som publikation

Jag har tidigare skrivit på bloggen om projektet där Orla Vigsö och jag analyserade Göteborg stads riskkommunikationskampanj 72 timmar. Nu finns  rapporten tillgänglig att ladda ner för den som är intresserad. Rapporten och projektet har fått intressanta spin-offs. Dels mitt deltagande i seminariet "Safe & sound" på svenska ambassaden i Washington i maj och troligen ett kommande projekt om brandsäkerhet och kommunikation.

Ladda ner rapporten här.

lördag 10 juni 2017

Om att påverka med events: ny avhandling från Handels

Idag lade Henrik Jutbring fram sin avhandling Social Marketing Trough Events. Jag har läst den i egenskap av betygsnämndsledamot och skälet till att jag blev inbjuden till detta uppdrag var att Henrik använder medieteorier i sin forskning (framing theory).


Social marketing är marknadsföring som inte syftar till att vi ska köpa saker, utan att vi ska förändra våra beteenden i en för individen/samhället önskvärd inriktning. I Jutbrings studie handlar det i förta hand om Way Out West och när festivalen blev köttfri. Han studerar dels de miljömässiga konsekvenserna, hur olika intressegrupper försökte påverka mediebilden av festivalen och hur det vegetariska initiativet togs emot av besökarna.

Jutbring visar att även en så begränsad händelse som att gå på en festival några dagar verkar påverka många besökare att minska sin köttkonsumtion även på sikt. Om resultaten även kan gälla för andra events så betyder det att man kan fundera på om det kanske är minst lika effektivt (kanske ännu mer) att jobba med attityd och beteendeförändringar i samband med festivaler eller andra events för att få människor att leva ett mer hållbart liv eller vad man nu vill åstadkomma. Kanske är events mer kraftfulla som opinionsbildare än vi trott?



onsdag 7 juni 2017

Digitala och analoga sakfrågor?

En av mina absoluta favoritjournalister är Tomas Ramberg. Kunnig, påläst och med en rejäl dos bitsk humor. Ser alltid fram emot hans kommentarer av svensk politik i SR. Idag sa han någonting som fick mig att tänka efter. I sin analys av Alliansens vedermödor och kommande strategier gjorde han en distinktion mellan symboliska sakfrågor och andra mer vanliga sakfrågor. Han pratade också om dem i termer av digitala och analoga sakfrågor. Till det senare hör mer traditionella sakfrågor såsom försvar, energi, immigration mm. Det är frågor där man kan förhandla. Säger den ene 1 och den andre 3 kan man kanske i en förhandling mötas på halva vägen (=2). De digitala (eller symboliska) är av en annan natur. Där menade Ramberg att det för Alliansen exempelvis gäller förhållandet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Här finns det inga tydliga kompromisståndpunkter. Antingen är man för eller emot (0 eller 1). Antingen kan man tänka sig att komma överens med SD och/eller S eller också kan man inte tänka sig detta scenario. En konsekvens är att det blir svårare att komma överens om den politiska debatten handlar om digitala sakfrågor. I en digital sakfråga måste ett parti helt byta ståndpunkt för att komma överens med sin förhandlingspart (kolla in Miljöpartiet i regeringen för denna vånda). Det öppnar upp för kritik inom partiet, hos väljarna och dessutom är det farligt i relation till medierna. För visst är det så att medielogiken gärna vinklar sakfrågor som digitala? Både av journalisterna själva och med hjälp av partiernas politiska motståndare. I den forskning som handlar om blame-games och politisk krishantering kan vi kanske också föra in digitala och analoga frågor som en extra analytisk distinktion. Tack Tomas Ramberg.

söndag 4 juni 2017

En gång var jag före min tid

För tio år sedan skrev jag och kollegan Mats Ekström en artikel med namnet Talk scandals. Upprinnelsen var ett forskningsprojekt jag hade om våra föreställningar om mediers makt. I projektet hade jag särskilt intresserat mig för hur politiker som varit med om en skandal reagerat och agerat. Vad tänkte man? Vad gjorde man? Hur reagerade omgivningen mm? Den mest omfattande delstudien jag gjorde gällde valstugereportaget, där smygfilmade politiker gjorde främlingsfientliga uttalanden för Uppdrag Gransknings reporter i slutet av valrörelsen 2002. Just fokuset på skandaler där någon "säger bort sig" var jag särskilt intresserad av och pratskandaler blev det som jag och Mats sedan utvecklade teoretiskt i artikeln (troligen mitt enda teoretiska bidrag till vårt ämne). Visserligen fanns Twitter men det hade inte bidragit till några större skandaler då. Och det var också innan smartphonen blev var mans egendom, vilket innebar att filma och spela in var ganska begränsat för gemene man.

Med de sociala medierna (och smartphones med ständig uppkoppling) förändrades allt. Många av de skandaler vi ser idag är just pratskandaler. Politiker twittrar mer eller mindre ogenomtänkta saker, andra har filmat ett mindre lyckat framträdande och lagt ut på sociala medier. Vi verkade därmed faktiskt vara lite före vår tid. När vi lanserade begreppet var visserligen granskare och andra positiva, men det är först nu som pratskandaler verkligen blivit skandaler att räkna med. Att vi dessutom har en amerikansk president som ägnar stor del av sin vakna tid att kommunicera mer eller mindre genomtänkt på sociala medier gör inte pratskandaler mindre relevant. Vi lever i pratskandalernas tid.

torsdag 1 juni 2017

De ombytliga väljarna - partistrategernas mardröm

Politisk kommunikation handlar mycket om strategi och taktik. Partistrategerna smider planer och funderar på hur de ska maximera framgångar på olika arenor - hos väljarna, i partiet, mot andra partier, i den förvaltningarna. Även medierna är en central arena, kanske inte som ett mål i sig utan som ett sätt att nå andra arenor.

Över tid är alla forskare överens om att den politiska kommunikationen har professionaliserats. Mer och mer tjänster köps in, kampanjarbetet blir hårdare organiserat och man använder mer avancerade metoder, både för att samla in information och föra ut partiets budskap.

Trots denna trend verkar det bli svårare och svårare för strategerna att göra framgångsrika val. I Marie Grusells och Lars Nords rapport Vinnande kampanjer, förlorade val.Partiernas politiska kommunikation i valrörelsen 2014 tycker man sig se en frustration bland de svenska partiernas strateger. Kompetensen är hög och strategitänket är utvecklat. Trots det inser de att det är svårt att lyckas. Det finns så många parametrar att ta hänsyn till och eftersom alla andra partier försöker göra samma sak är det helt enkelt nästan omöjligt att styra.

De senaste åren verkar också all denna kompetens bli allt mer överraskad av väljarnas reaktioner. Visst kan man skylla på opinionsundersökningarnas bristande träffsäkerhet (som ändå är bättre än sitt rykte). Men till sjunde och sist handlar det om misslyckade politiska bedömningar. Exemplen är oräkneliga. Republikanernas underskattning av Trump (som egentligen är större än att han vann över Clinton), Camerons beslut att utlysa EU-omröstningen, Moderaternas kursändring gällande Sd och Mays strategi att utlysa nyval. I alla dessa situationer har partistrategerna beslut slagit tillbaka eftersom väljarna har valt att stödja andra kandidater eller politiska förslag än de förväntade.


Så trots att partistrategerna blir allt mer professionella verkar det finnas en grupp som man har extremt svårt att hantera. Väljarna, vilka har blivit partistrategernas mardröm. Man kan inte lita på dem överhuvudtaget!