onsdag 28 februari 2018

Fungerar det att skrämmas?

Inom risk- och kriskommunikationsforskningen är det ett kärt trätoämne om det funkar att skrämma upp människor. Tar människor till sig budskapet och agerar på ett önskvärt sätt om man visar otäcka  bilder, skrämmande scenarier och annat elände. Eller är det så att människor kanske stänger av eller bara blir oroliga?

I somras fick jag tillsammans med kollegorna på JMG, Gabriella Sandstig och Orla Vigsø, ett uppdrag av MSB att utvärdera informationsmaterialet som används i kampanjen Aktiv mot brand. Rapporten heter "Skydda dig mot brand i hemmet - En analys av riskkommunikationen och dess effekter på människors riskuppfattningar". Ladda ner den här.

Rapporten vi skrivit handlar om broschyren Skydda dig mot brand hemma där vi både gjort en retorisk analys av riskkommunikationen och ett experiment för att testa hur effektiv riskkommunikationen är. Mycket kortfattat fann vi en del retoriska tillkortakommanden. Det handlade om brister i logisk ordningsföljd, att bilderna ofta inte gick att förstå utan bildtext och att det helt saknas argumentation för att övertyga.

Funkar det att skrämmas då? Vi såg i experimentet att skrämsel stegrar människors rädsla, men inte deras oro eller bedömning av sannolikheten att drabbas av brand. Inte heller ökar skrämsel emotionellt lärande (informationens användbarhet) eller kognitivt lärande (vad ska man göra?). Det fanns effekter på beteendemässigt lärande (vad kommer jag göra?) där människor i högre grad sade sig undvika att ta sig ut via trapphuset, men i högre grad ville ta sig ut – antingen via fönster/balkong eller fasad/stupränna när de exponerats för skrämmande information.

Men det viktigaste resultatet var att den mest effektiva riskkommunikationen var att kombinationen av att skrämmande information (för att inpränta allvaret), aktiverande information (vad man ska göra) och lugnande information (försäkra att åtgärderna är effektiva) ger bäst effekt.

lördag 24 februari 2018

Vår längtan efter konspirationer

Efter skolskjutningen i Florida sprids det konspirationsteorier som ifrågasätter drabbade elever som engagerat sig för hårdare vapenlagar. De uppges vara "krisskådespelare" som inte alls är elever utan deltagare i en kampanj för att ändra vapenlagarna. Skolskjutningen i Marjory Stoneman Douglas High School i Parkland, Florida sägs enligt konspirationsteoretikerna vara en "false flag operation", dvs. iscensatt för att driva en politisk agenda.

Att det sprids konspirationsteorier är inget nytt och det har hänt vid tidigare skolskjutningar eller andra händelser såsom exempelvis 9/11, Oklahomabombningarna och även Palmemordet. En del har till och med menat att vissa av tragedierna inte ens inträffat, utan bara varit ett skådespel. Ungefär som i filmen Capricorn One.

Det finns givetvis en politisk agenda bakom många av konspirationsteorier. Kan man misskreditera och misstänkliggöra skolskjutningarna blir det svårare att förändra vapenlagarna. Tvivlar vi på verklighetsbeskrivningarna eller anar att det kan finnas dolda motiv svalnar kanske intresset att agera. Eller också blir vi passiva av ren förvirring.

Men varför gillar vi konspirationsteorier? En förklaring är att de tilltalar dem som har en viss syn på samhället. Om det går att konstruera en teori som stödjer den egna verklighetsuppfattningen verkar den givetvis mer lockande än andra förklaringar. Det handlar i så fall om den gamla vanliga psykologiska mekanismen att vi vill få vår verklighet bekräftad.

Men det kanske ligger djupare än så. Konspirationsteorier är ju inte bara något som bara hör hemma i politiska propagandakrig. Det finns otaliga romaner, filmer och tv-serier där konspirationer är ett bärande tema. Vi gillar helt enkelt konspirationer och frågan är varför de lockar så. För jag liksom de flesta av oss tycker att det kittlar lite när vi hör en alternativ förklaring till ett skeende, en förklaring som gör det logiskt och meningsfullt. Och det är här jag tror vi hittar själva mekanismen. Det finns plan bakom ett skeende. Det är inte bara slump. Någon håller i trådarna och ger styr. Det kan vara staten, en främmande makt, multinationella företag eller hemliga organisationer.

Vad det hela handlar om är att vi på olika sätt försöker skapa en meningsfull sammanhållen värld. Egentligen är det kanske sökandet efter den gudomliga planen som döljer sig i alla konspirationsteorier. För vi orkar inte med att vår värld skulle vara en sörja av tillfälligheter och misstag. En konspiratorisk värld ger trots allt mening i tillvaron. Hur skruvad den än är.

söndag 11 februari 2018

Röstar ni på ert bästa parti? Det gör inte jag!

Snart är det dags för valrörelse och ännu en gång ska vi som får rösta bestämma oss för hur vi tycker Sverige ska styras de närmaste fyra åren. När jag pratar med statsvetare om väljarbeteende brukar jag alltid opponera mig mot att beslutsmodellerna är "positiva", dvs. man utgår från att människor väljer sitt bästa parti före det nästa bästa osv. Jag tror det är helt tvärtom.Väljarbeteende handlar för många minst lika mycket om avsmak som smak. Med andra ord tror jag inte att vi väljer vårt bästa parti. Vi väljer vårt minst dåliga parti.

Eftersom jag knappast ingår i kategorin "starkt övertygad partianhängare" funderar jag varje gång vad jag ska rösta på. I den kalkylen ingår inte letandet efter bästa parti. Det handlar istället om vad som är minst dåligt. Inte så konstigt kanske eftersom partiernas program är breda och inte inriktade på en enda fråga. Dessutom ingår en inte oväsentlig del känsla i beslutet.

Min kalkyl börjar med att välja bort. Vilka partier kan jag inte tänka mig att rösta på. Då faller några partier bort på en gång. De där partierna skulle jag inte ens rösta på under pistolhot. Bland den hög som är kvar ryker några partier till som jag inte heller vill ge min röst. Känns faktiskt ganska omöjligt att rösta på dem. Till slut finns det två partier kvar. Inte för att jag är särskilt entusiastisk för något av dem, men till slut får ett av dem - efter viss tvekan - ändå min röst.

När jag lämnar röstbåset i september är det med andra ord inte med en känsla av att valt mellan mitt bästa eller näst bästa parti utan mellan det minst dåliga och näst minst dåliga. 

Så funkar jag.

torsdag 8 februari 2018

Deep fake och journalistiken

Vem ska jag tro på? Inte så lätt då vi lever i en värld där det blir svårare och svårare att avgöra vad som är autentiskt. Visserligen har det alltid funnits möjligheter att hitta på, fejka och manipulera. Men med ny teknik har det gått ett steg till. Deep fakes var ordet! Hos alla med lite datorkunskap finns det nu möjlighet att inte bara fixa till bilder, man kan utan större problem även fejka rörlig bild. Helt plötsligt kan en politiker se och höras säga de mest märkliga ting eller kändisar agera i porrfilmer. Vem vet, en dag kanske man till och med ser sig själv bland terrorister eller i något annat olämpligt sammanhang. Allt påhittat, men det ser verkligt ut. Det är som Mission Impossible.

I en värld där inget självklart går att lita kan vi inta några olika positioner. Vi kan välja att tro på allt vi ser och hör - oavsett om det är sant eller inte. Den andra ytterligheten är att inte tro på något överhuvudtaget. Båda dessa positioner är uppenbart problematiska. Hur ska vi kunna ta beslut om vi tror på allt som sägs eller inte på något alls?

Olika mellanpositioner är att på något sätt ändå försöka sortera, att tro på en del och förkasta annat. En sådan strategi är att filtrera mediebruset genom våra egna fördomar, välja och vraka information så att det passar vår verklighetsuppfattning. Kanske inte att rekommendera från ett ideal om en upplyst medborgare, men det är ett förhållningssätt som ofta diskuteras i dessa filterbubbeltider.

Vi kan givetvis också själva försöka lösa problemet med autencitet genom att källgranska själva. Det kommer ta en stor del av vår vakna tid och är inte heller alldeles enkelt. Det kommer inte minst att krävas att allas vår mediekompetens ökas radikalt, inte minst ifråga om digitala kunskaper.

En annan lösning är att vi låter dem som vi har förtroende för och som inte pratar i egen sak kontrollera och bedöma sanningshalten i det som sprids. Därmed ramlar vi tillbaka till frågan vem man kan lita på och frågan är om det inte är här journalistiken ska hitta sin roll i det nya medielandskapet.

Medieforskare som Michael Schudson och andra skriver om hur journalistiken legitimitet växte fram genom att hitta en sfär som inte var politik (eller PR). Journalistikens strävan efter objektivitet var hitta en egen roll i medborgarnas tjänst: att berätta vad som hänt och vad som är sant och falskt. Det gällde för 100 år sedan och bör väl även idag vara journalistikens huvuduppgift? Trots allt handlar det som journalistikforskarna Kovach & Rosenstiel om verifikationens princip där journalistik ska berätta om det som faktiskt har hänt. Så om journalistiken ska ha någon uppgift framöver måste det trots allt handla om att hjälpa oss medborgare att orientera oss bland deep fakes och allt annat som virvlar runt i en digital medievärld. 

onsdag 7 februari 2018

Trump kommer aldrig gilla journalister

Donald Trump beklagar sig alltid på Twitter över att CNN och de andra nyhetskanalerna inte ger honom cred för allt han menar att han lyckas med. Allt är bara negativt. Men sådant gnäll är knappast Trump ensam om att göra. Alla som arbetar i politiskt styrda organisationer (eller många privata med för den delen) klagar över att mångfalden, bredden och att allt de lyckas prestera aldrig kommer med i nyheterna. Oftast är det inte sant. Det rapporteras om mycket positivt som görs, men givetvis aldrig i omfattningen så att politiker och andra verksamhetsföreträdare är nöjda.

Trumps (och andra politikers) förklaring till sin upplevelse är givetvis att medierna är partiska. Medierna vägrar vidareförmedla den bild de själva har av verkligheten eftersom medierna vill gynna politiska motståndare. Om de inte tror att de är politiskt vinklade så är de bara intresserade av att maximera sin publik. Vad vi vet om det här forskningsmässigt så har det andra argumentet större bäring än det förra.

Givetvis förekommer det att nyheter är politiskt färgade, men forskningen har gång efter annan lyft fram att det snarare är medielogiken som avgör. Särskilt när det gäller sk mainstreammedier. Mediernas balansakt mellan professionella ideal att granska makthavarna, ge allmänheten viktiga nyheter och marknadsmässiga krav på att fånga publiken är viktigare än partipolitiska hänsyn när det gäller nyhetsurval och nyhetspresentation.

Man kan grotta ner sig i många olika förklaringar om mediernas bevakning av politik och vad medielogiken egentligen innebär. En sådan är att medierna alltid förenklar. En verksamhets komplexitet kan aldrig fångas i en nyhetsartikel och även förklaringar blir ofta endimensionella. Journalistiken väljer på gott och ont ut ett perspektiv och fokuserar på det. Som ansvarig vet man att det finns en massa orsaker till att allt kanske inte blir så bra som man velat. Men journalistiken bryr sig oftast inte om det. I jakten på en berättelse som fångar och som också försöker utkräva ansvar blir det förenklat. Men också tydligt.

Om nyhetsmedierna hade rapporterat om allt mellan himmel och jord som en verksamhet presterar hade det kanske gjort mindre ont. Men nyhetsmedierna har idag också mindre av pliktrapportering och går mer mot att rapportera det som ses som mest nyhetsmässigt. I takt med att alla organisationer idag också har många egna kanaler till sina kunder, väljare eller andra intressenter blir inte heller speglingsuppdraget lika centralt för nyhetsmedierna.

Men som verksamhetsföreträdare blir man alltid irriterad när medierna bara uppmärksammar problem. Här öppnar sig också en djup klyfta mellan journalister och politiker i synen på vad medierna ska göra. Journalister fokuserar på när det som ska fungera inte fungerar. Verksamhetsföreträdare vill att medierna ska spegla hela den komplexa verksamheten med dess för- och nackdelar. Helst skulle man vilja att de fokuserade mest på det förra. Men journalistens svar är som alltid: ”Vi kan inte bevaka varje lyckad landning på Landvetter!”

Men det finns också en psykologisk mekanism. Mediebilden ses (nästan) alltid som värre än vad den egentligen är. Ibland talar man om fientliga-medier-effekten" som handlar om att vi målar fan på väggen och bara minns negativa nyheter. Det är ett psykologiskt fenomen som innebär att ju mer engagerade vi är i en fråga desto mer upplever vi att mediernas bevakning missgynnar oss. Särskilt stark blir denna effekt också nyheten sprids i medier som når en stor publik. Då blir vi ännu mer benägna att tro att mediernas bild påverkar andra på ett sätt som inte är till vår fördel. Med andra ord är inte vi inte objektiva när vi bedömer mediernas bevakning. Människor är subjektiva och präglade av vilket engagemang, vilka åsikter och vilka verklighetsuppfattningar man redan har.  

Sammantaget kommer nog Trump vara fortsatt missnöjd och det kommer andra politiker och makthavare också vara.