torsdag 8 februari 2018

Deep fake och journalistiken

Vem ska jag tro på? Inte så lätt då vi lever i en värld där det blir svårare och svårare att avgöra vad som är autentiskt. Visserligen har det alltid funnits möjligheter att hitta på, fejka och manipulera. Men med ny teknik har det gått ett steg till. Deep fakes var ordet! Hos alla med lite datorkunskap finns det nu möjlighet att inte bara fixa till bilder, man kan utan större problem även fejka rörlig bild. Helt plötsligt kan en politiker se och höras säga de mest märkliga ting eller kändisar agera i porrfilmer. Vem vet, en dag kanske man till och med ser sig själv bland terrorister eller i något annat olämpligt sammanhang. Allt påhittat, men det ser verkligt ut. Det är som Mission Impossible.

I en värld där inget självklart går att lita kan vi inta några olika positioner. Vi kan välja att tro på allt vi ser och hör - oavsett om det är sant eller inte. Den andra ytterligheten är att inte tro på något överhuvudtaget. Båda dessa positioner är uppenbart problematiska. Hur ska vi kunna ta beslut om vi tror på allt som sägs eller inte på något alls?

Olika mellanpositioner är att på något sätt ändå försöka sortera, att tro på en del och förkasta annat. En sådan strategi är att filtrera mediebruset genom våra egna fördomar, välja och vraka information så att det passar vår verklighetsuppfattning. Kanske inte att rekommendera från ett ideal om en upplyst medborgare, men det är ett förhållningssätt som ofta diskuteras i dessa filterbubbeltider.

Vi kan givetvis också själva försöka lösa problemet med autencitet genom att källgranska själva. Det kommer ta en stor del av vår vakna tid och är inte heller alldeles enkelt. Det kommer inte minst att krävas att allas vår mediekompetens ökas radikalt, inte minst ifråga om digitala kunskaper.

En annan lösning är att vi låter dem som vi har förtroende för och som inte pratar i egen sak kontrollera och bedöma sanningshalten i det som sprids. Därmed ramlar vi tillbaka till frågan vem man kan lita på och frågan är om det inte är här journalistiken ska hitta sin roll i det nya medielandskapet.

Medieforskare som Michael Schudson och andra skriver om hur journalistiken legitimitet växte fram genom att hitta en sfär som inte var politik (eller PR). Journalistikens strävan efter objektivitet var hitta en egen roll i medborgarnas tjänst: att berätta vad som hänt och vad som är sant och falskt. Det gällde för 100 år sedan och bör väl även idag vara journalistikens huvuduppgift? Trots allt handlar det som journalistikforskarna Kovach & Rosenstiel om verifikationens princip där journalistik ska berätta om det som faktiskt har hänt. Så om journalistiken ska ha någon uppgift framöver måste det trots allt handla om att hjälpa oss medborgare att orientera oss bland deep fakes och allt annat som virvlar runt i en digital medievärld. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar