onsdag 7 februari 2018

Trump kommer aldrig gilla journalister

Donald Trump beklagar sig alltid på Twitter över att CNN och de andra nyhetskanalerna inte ger honom cred för allt han menar att han lyckas med. Allt är bara negativt. Men sådant gnäll är knappast Trump ensam om att göra. Alla som arbetar i politiskt styrda organisationer (eller många privata med för den delen) klagar över att mångfalden, bredden och att allt de lyckas prestera aldrig kommer med i nyheterna. Oftast är det inte sant. Det rapporteras om mycket positivt som görs, men givetvis aldrig i omfattningen så att politiker och andra verksamhetsföreträdare är nöjda.

Trumps (och andra politikers) förklaring till sin upplevelse är givetvis att medierna är partiska. Medierna vägrar vidareförmedla den bild de själva har av verkligheten eftersom medierna vill gynna politiska motståndare. Om de inte tror att de är politiskt vinklade så är de bara intresserade av att maximera sin publik. Vad vi vet om det här forskningsmässigt så har det andra argumentet större bäring än det förra.

Givetvis förekommer det att nyheter är politiskt färgade, men forskningen har gång efter annan lyft fram att det snarare är medielogiken som avgör. Särskilt när det gäller sk mainstreammedier. Mediernas balansakt mellan professionella ideal att granska makthavarna, ge allmänheten viktiga nyheter och marknadsmässiga krav på att fånga publiken är viktigare än partipolitiska hänsyn när det gäller nyhetsurval och nyhetspresentation.

Man kan grotta ner sig i många olika förklaringar om mediernas bevakning av politik och vad medielogiken egentligen innebär. En sådan är att medierna alltid förenklar. En verksamhets komplexitet kan aldrig fångas i en nyhetsartikel och även förklaringar blir ofta endimensionella. Journalistiken väljer på gott och ont ut ett perspektiv och fokuserar på det. Som ansvarig vet man att det finns en massa orsaker till att allt kanske inte blir så bra som man velat. Men journalistiken bryr sig oftast inte om det. I jakten på en berättelse som fångar och som också försöker utkräva ansvar blir det förenklat. Men också tydligt.

Om nyhetsmedierna hade rapporterat om allt mellan himmel och jord som en verksamhet presterar hade det kanske gjort mindre ont. Men nyhetsmedierna har idag också mindre av pliktrapportering och går mer mot att rapportera det som ses som mest nyhetsmässigt. I takt med att alla organisationer idag också har många egna kanaler till sina kunder, väljare eller andra intressenter blir inte heller speglingsuppdraget lika centralt för nyhetsmedierna.

Men som verksamhetsföreträdare blir man alltid irriterad när medierna bara uppmärksammar problem. Här öppnar sig också en djup klyfta mellan journalister och politiker i synen på vad medierna ska göra. Journalister fokuserar på när det som ska fungera inte fungerar. Verksamhetsföreträdare vill att medierna ska spegla hela den komplexa verksamheten med dess för- och nackdelar. Helst skulle man vilja att de fokuserade mest på det förra. Men journalistens svar är som alltid: ”Vi kan inte bevaka varje lyckad landning på Landvetter!”

Men det finns också en psykologisk mekanism. Mediebilden ses (nästan) alltid som värre än vad den egentligen är. Ibland talar man om fientliga-medier-effekten" som handlar om att vi målar fan på väggen och bara minns negativa nyheter. Det är ett psykologiskt fenomen som innebär att ju mer engagerade vi är i en fråga desto mer upplever vi att mediernas bevakning missgynnar oss. Särskilt stark blir denna effekt också nyheten sprids i medier som når en stor publik. Då blir vi ännu mer benägna att tro att mediernas bild påverkar andra på ett sätt som inte är till vår fördel. Med andra ord är inte vi inte objektiva när vi bedömer mediernas bevakning. Människor är subjektiva och präglade av vilket engagemang, vilka åsikter och vilka verklighetsuppfattningar man redan har.  

Sammantaget kommer nog Trump vara fortsatt missnöjd och det kommer andra politiker och makthavare också vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar