fredag 29 juni 2018

Återvinning som valaffischgimmick 2018? Veckans valaffisch v.26 (vol 2)!


Eftersom Centern och Miljöpartiet lanserade 2018 års valaffischer i veckan blir det två stycken "Veckans valaffisch v.26). Texten är också publicerad på JMGs webbplats "JMG mitt i valet".

______________________________________
Centern och Miljöpartiet är först ut med årets valaffischer. Tidigt kan det tyckas, men valrörelser är numera i stort sett ständigt pågående och valdagen kommer tidigare än någonsin. Som brukligt är valaffischerna sedan länge en del i en större sammanhållen kampanj där affischer, reklam och webb ska kommunicera samma budskap med en enhetlig layout. Likheterna i partiernas utformning av affischer är flera. Centern har ”Framåt” som sammanhållande ord med lite variationer av budskap kopplat till olika sakfrågor. Miljöpartiet fokuserar på klimat och har ”NU” som signalord. Korta enstaviga ord ska profilera partiernas kampanjer valåret 2018. Sedan är det också likheter i att affischerna har bilder på partiledare/språkrör. Sedan 20 år har alla nästan alltid alla partier partiledare på valaffischer som en del av kampanjen.
 
Men faktum är att båda partiernas affischer också har blinkningar – som nog inte är medvetna – tillbaka till historien. Centerns affischer, där inte Annie Lööf frontar, har en ”framåtpil” som nästan täcker hela affischen. Bakom den skymtar en illustration av sakfrågan texten fokuserar på. Men pilar och även budskapet ”framåt” var ganska vanligt på 1940- och 50-talets affischer. Flera partier använde liknande stilgrepp för att i folkhemsbygget poängtera att de stod för framsteg och utveckling (se Folkpartiets affisch från 1948 längre ner). 
 
Miljöpartiets uttalat dokumentära stil är inte heller ny. Under 1970-talet hade många partier (Folkpartiet från 1973 som exempel nedan) affischer med foton i som hade dokumentärfotografiet som stilideal. Kan det vara så att dessa två partier som uttalat har en miljöprofil till och med omedvetet har gjort återvinning till årets valaffischgimmick?



torsdag 28 juni 2018

Lär vi oss med tiden?

Det kanske beror på att vi inte riktigt är vana än? Att vi fortfarande befinner oss i de sociala mediernas barndom. Alla rasar, åt alla håll. Det är Jimmy Durmaz, höbalar i blågula färger och allt annat. Upprördhet över att något sägs som virvlar iväg på nätet. Helt utan kontroll och proportioner.

Jag tror fortfarande att det delvis handlar om att vi inte riktigt förstår sociala medier, att vi inte lärt oss läsa av koderna. Detta utnyttjas av att olika intressen som insett att sociala medier är en utmärkt propagandakanal. Dessutom blir de traditionella mediernas agerande en svaghet i sammanhanget då jakten på klick gör att de allt för ofta dras med virala nyheter som engagerar mediepubliken.

Mycket av vanliga människors oförmåga handlar om sammanbrottet mellan "backstage" och "frontstage" - om privat och offentlig sfär. Folk har alltid sagt mer eller mindre genomtänkta saker. Jag har, i likhet med många andra, länge sagt att sociala medier är ungefär som samtal på krogen eller runt ett fikabord. Man slänger ur sig massa saker på volley och får medhåll eller mothugg, eller kanske bara tystnad. Samma sak händer på sociala medier. Många uppfattar fortfarande inte att det de skriver sker offentligt utan upplever det som privat. Men inte ens privata grupper på sociala medier är privata. En skärmdump bort finns offentligheten. Fortfarande har vi inte riktigt fattat att allt vi säger och skriver på sociala medier i princip är offentligt och att vi kan få stå till svars för det. Det är ungefär som hela krogen eller kaféet skulle ställa sig upp och fråga "vad fan menar du?" när man yttrat en mindre begåvad kommentar över en öl eller en latte.

I sociala medier är det inte bara bordsgrannarna eller de som finns i lokalen som ger sig i i samtalet. I princip kan ju alla som är uppkopplade kasta sig in i diskussionen. Det gör också att samtal inte slutar bara för att någon tystnar. Det kan fortgå och vandra vidare i stort sett vart som helst och hur länge som helst. De sociala medierna med sin nätverkslogik har ingen spärr för hur mycket något kan trissas upp. Man kan alltid lägga till en ny kommentar och låta det virala iväg.

Traditionella massmedier har här ett dilemma. Fortfarande legitimeras händelser som viktiga först när traditionella medierna lyfter fram dem. Det som sprids i sociala medier måste tas upp i traditionella för att vi ska bedöma dem som viktiga. Medierna har därmed en sorts bekräftelsefunktion. Men eftersom alla redaktioner vill fånga det som engagerar och ger klick finns det dock en överhängande risk för överreaktioner. För mycket som virvlar runt tas upp som nyheter fastän det kanske har tveksamt nyhetsvärde. Men dilemmat består också i att om man struntar i utbrott i sociala medier finns det alltid de som menar att medierna mörkar sanningen. 

Kopplat till detta är också frågan om relationen mellan allmän opinion och sociala medieopinioner. Det har alltid varit ett problem för såväl beslutsfattare som redaktioner att läsa av opinionen. När jag pratat med journalister om hur det var förr sa de att "...när 10 personer ringde tv:s växel så var den nedringd. Ringde fem personer till chefredaktören blev det liv i luckan  på morgonmötet". Men hur många var egentligen upprörda? Reaktioner på sociala medier fyller samma funktion. Problemet är som alltid att de allra flesta är tysta och inte säger något och kanske inte heller bryr sig. Det är de mest engagerade och högljudda som styr mycket av reaktionerna på sociala medier. Orkestrerade opinioner har alltid varit svårt att hantera. I sociala medier finns det i den inneboende logiken sätt att förstärka och driva engagemang och det utnyttjas av dem som vill driva opinion.

Vad kommer då att hända? Kommer allt bli elände eller löser vi problemen? Jag vill tro att med ökad vana och kunskap om sociala medier kommer många saker att fungera bättre efter hand. Alla inblandade blir bättre på att värdera det som sker i sociala medier, inte minst journalistiken. Här har kanske också journalistiken sin viktigaste uppgift, att vara korrektur och grindvakt mot uppblåsta reaktioner i sociala medier och propagandaförsök. Det är på sikt ett mycket viktigare journalistisk uppdrag än jakten på klick!

måndag 25 juni 2018

Ogräsbekämpning som valbudskap - Veckans valaffisch v.26

Den 30 maj 2018 hade Sverigedemokraterna i Svalöv en annons i tidningen, som de la ut en bild av på sin Facebooksida:




Reklamen, som har samma layout som SD:s valaffischer 2014, skapade debatt - vilket sannolikt var det främsta syftet. Kritikerna menade att "ogräset" för SD var en omskrivning för "oönskade individer", som t.ex. invandrare, medan partiet själv framhöll att de minsann endast talade om att bekämpa oönskade växter på kommunal mark.

Kritikerna såg med andra ord ogräset som en metafor, och de pekade på en rad historiska exempel från bl.a. Tyskland under nazistregimen. Det är ett mycket vanligt grepp i propaganda att omtala motståndarna som annat än människor, nämligen djur och plantor. Särskilt råttor har legat illa till i dessa jämförelser, men även den annars så harmlösa hamstern har fått stå modell för avbildningen av de som hamstrar i krigstid:










Ser man en sådan bild är det inte många som tror att det handlar om djur, bl.a. därför att hamstern har försetts med människokläder och förmågan att bära iväg korgar med mat och andra ransonerade varor. Dessutom pekar storleken på att bilden inte ska tolkas bokstavligt, annars vore det nytt rekord i hamsterstorlek.

Men när man inte har en bild blir det svårare att avgöra om det är tal om en metafor eller inte. "ogräs" har ordboksbetydelsen "oönskade växter", men kan användas för att beskriva "oönskade personer". För att denna metaforiska användning ska kunna fungera, krävs att läsaren tolkar ordet i just den betydelsen, vilket brukar ske utifrån kontexten och läsarens kännedom om avsändaren.
Vad är det då i kontexten som har fått ganska många att tolka "ogräs" som en metafor i SD:s reklam? Tre saker: För det första att representanter för SD vid upprepade tillfällen har uttalat sig om i deras ögon oönskade personer på ett sätt som är avhumaniserande. Och för det andra: Även i en så liten kommun som Svalöv måste den fysiska ogräsbekämpningen betraktas som en fråga, som är för liten för att kunna fungera som ett argument i valkampen. Det är helt enkelt osannolikt att ett parti lägger pengar på att säga att man är värd folks röst för att man vill ta bort ogräs. Det är med andra ord goda skäl för att anta att partiet talar om något annat. Och för det tredje är ogräs något man "bekämpar", inget som "möter motstånd". Det talar otvetydigt för en metaforisk tolkning.

Men samtidigt är tvetydigheten strategisk, för genom att skriva på detta sätt kan man å ena sidan appellera till SD-anhängarna som anser att "oönskade individer" ska "rensas bort", medan man å andra sidan kan försvara sig mot anklagelser om inhuman politik med argumentet att "vi skriver ju bara om ogräs". Därmed får man en möjlighet att attackera motståndarna och hävda att de "feltolkar" reklamen, och att det är ännu ett exempel på PK-vänsterns försök att med alla medel smutskasta SD.

//Orla Vigsö