tisdag 30 januari 2018

Massmedier i ny tappning. Jag kollar om H & W hade rätt

Nu släpps den nya versionen av läroboksklassikern Massmedier, eller som den numera heter Det svenska medielandskapet. Inte bara namnet är förändrat. Stig Hadenius har gått bort, men istället har nya namn tillkommit. Ingela Wadbring var redan med i de senaste versionerna och nu är även Jonas Ohlsson medförfattare.

Min Massmedier var dock den som kom 1989. Det var åren runt 1990 som jag började läsa medie- och kommunikationsvetenskap och Massmedier. En bok om press, radio och TV följde med hela grundutbildningen som en ständig referenspunkt.

Jag satte mig så här nästan 30 år senare och försökte hitta lite spådomar i 1989 års upplaga. Helt enkelt kolla hur rätt Hadenius och Weibull hade om framtiden.

Eftersom jag brukar tippa helt fel om framtidsfrågor vare det handlar om hur många medaljer Sverige kommer ta i OS eller valresultat borde jag kanske inte kolla hur rätt andra forskare har om medieframtiden. Men jag gör det ändå.

Det ska på en gång sägas att framtidsförutsägelserna i Massmedier från 1989 inte är särskilt profetiska. Flera avsnitt sägs handla om framtiden för olika medieslag, men de är oftast mer sammanfattningar av hur trådarna vävts fram till den nuvarande situationen.

Vad såg då Stig Hadenius och Lennart Weibull av dagens mediesamhälle? Kort sammanfattat: en hel del även om de inte är så konkreta. De pekar ut utvecklingslinjer som var troliga i det man såg av medieutvecklingen, men är försiktiga att säga att något förändras radikalt. Men visst såg de ganska mycket - trots att internet fortfarande var flera år bort.

Några citat:
"Mycket tyder på att markerade skiljelinjen mellan en direkt och indirekt kommunikation håller på att mjukas upp. Den nya kommunikationsteknologin kan betyda att det tillkommer masskommunikationsprocesser, som även ger möjlighet till feed-back eller återkoppling"

"Dagspressens fortsatta utveckling torde knappast hotas av gratis eller annonstidningar. De senare illustrerar dock det faktum att dagstidningarna genom sitt relativt stora annonsberoende kraftigt påverkas av vad som händer på reklammarknaden"

"Allt talar också för att de nationella radio- och TV-bolagen, om än i ökad konkurrens med andra sändningar, kommer att vara den dominerande kraften inom varje enskilt land"

Att de sedan avslutar boken med att ställa tre frågor visar att de - trots att de skrev boken när kabel-tv var  sin linda i Sverige, innan TV4 och före internet - hade bra koll på medieutveckling. De menar att utvecklingen av kommunikationsteknologin är särskilt intressanta:

1. "Kommer den enskildes möjlighet att själva söka information ändra förutsättningar för påverkan?"
2. "Kommer fler kommunikationssystem att öka mångfalden i allmänhet eller är detta förbehållet vissa grupper som betalar för dessa tjänster?"
3. "Kommer denna utveckling (mot internationalisering) leda till att masskommunikationen öppnar världen - eller till att vi blir avskärmade från den?"

Vi ställer väl oss ungefär samma frågor idag?

söndag 21 januari 2018

Campagning in Poetry, Governing in Prose

I fredags disputerade Elina Lindgren med sin avhandling statskunskap "Campaigning with Poetry, Governing on Prose: Pre- and Post-Election Effects of Election Pledge Rhetoric". Som medlem i betygskommitéen fick jag tillfälle att läsa avhandlingen noggrant. Det var det verkligen värt! För den som är intresserad av hur övertalning fungerar lär man sig mycket genom att läsa Elinas bok, som både relaterar till den inom politisk kommunikation välkända teorin om framing och språkfilosofisk teori om övertalning.

Väldigt kortfattat kan man säga att forskningsfrågan är om människors värdering av vallöften påverkas när värdeord såsom "jämlikhet", "välstånd" eller "rättvis" inkluderas. Värdeord är mångtydiga och tolkas olika beroende på vem som lyssnar. Vi läser helt enkelt in det vi själva (ideologiskt) vill i vallöften när de innehåller värdeord. Resultaten av de experiment som Elina gör visar också lite förenklat att vallöften där värdeord finns med får ökat stöd. Det verkar med andra ord som att de retoriska tricket att använda värdeord gör att fler väljare blir övertygade att förslaget är bra.
 
Men det finns en baksida. Om människor tolkar ett vallöfte olika finns det ju en uppenbar risk att vallöften bryts. Om vi inte är överens på vilket sätt ett ska vallöfte tolkas kommer en del att uppfatta det som att vallöftet brutits. Elina testar även detta i ett experiment och det visar sig även denna hypotes i stort sett får stöd. 

Om huvudresultaten av Elinas avhandling ska översättas till politiska kampanjer ställs politikern inför dilemmat: Visserligen kan jag kanske öka väljarstödet genom att använda värdeord och bli vald, men risken finns att väljarna reagerar negativt efter valdagen och då kanske blir jag utsatt för en svekdebatt.


Läs mer om avhandlingen här.


onsdag 17 januari 2018

Finns det för många informatörer?

Det förekommer då och då lite jämförelser mellan antalet informatörer och journalister. SCB mätte 2016 och då kan man se att det finns 1,4 informatörer på varje journalist. I USA har jag hört att det numera finns fyra informatörer på varje journalist.

Det är givetvis lätt att se detta som ett direkt motsatsförhållande. Journalister är generellt sett skeptiska till PR och informatörer som de tycker gör deras jobb
svårare genom att hindra tillgång till information och källor, försköna sanningen och lägga ut dimridåer. Från informatörernas sida är man inte lika benägen att se det som ett antagonistiskt förhållande utan ser det mer som ett samarbete.

Båda bilderna kan vara sanna. Det beror lite på i vilken situation vi pratar om. Gäller det rutinrapportering om vad som hänt (inte minst under samhällskriser) är professionella kommunikatörer ofta en bra hjälp för journalister. Är det fråga om granskning är det ofta konfrontation.

Över tid har antalet informatörer ökat, inte minst i offentlig verksamhet. Att antalet journalistjobb minskat de senaste åren är ingen hemlighet och frågan är då om denna förändring är något att oroa sig för. Frågan är givetvis vad det är man ska oroa sig för.

Från ett demokratiskt perspektiv har medierna en informations- och en granskningsfunktion. Ur ett perspektiv skulle man kunna hävda att offentliga myndigheters möjlighet att själva kommunicera om sin verksamhet gör att medierna kan ägna sig åt annat än att sprida information om vad myndigheterna gör. Ny medieteknologi och fler informatörer gör att myndigheterna kan distribuera information själva. Istället kan nyhetsmedierna koncentrera sig på det som är mest nyhetsmässigt. Allt det andra kan myndigheterna själva sköta.

Men granskningsfunktionen kan knappast falla in under samma resonemang. Här ligger då faran. Man ska nog inte stirra sig blind på antalet journalister vs informatörer, men om inte medierna kan granska myndigheters verksamhet är det givetvis allvarligt. Då blir myndighetens egen bild av verksamheten den enda som når medborgarna, vilket givetvis inte är bra. Dessutom behöver all maktutövning hotet om att oegentligheter kan avslöjas hängande över sig. Risken att bli avslöjad motverkar maktmissbruk.

Att antalet journalister minskar har ganska enkla förklaringar. Det handlar om en förändrad mediemarknad som gör att det är dyrt för medieorganisationer att ha många journalister anställda.

Fråga om det större antalet informatörer på organisationer och myndigheter är inte lika enkel. Sett ur ett längre perspektiv har antalet informatörer ökat av olika orsaker. Ser vi till det sista årtiondet kan flera saker lyftas fram. En sådan är att uppfattningen att det blir allt viktigare att synas vuxit sig allt starkare. Den offentliga bilden har blivit mer central. Mer och mer resurser läggs på att putsa bilden och visa vad man gör. Frågan är varför. Samhällets ökade komplexitet, ökad konkurrens, krav på legitimitet från olika aktörer är sådana saker som lyfts fram i forskningen. Men det finns också faktorer kopplade till medieutveckling. Med ökad digitalisering finns det fler kanaler tillgängliga som kan användas för att kommunicera och i takt med att medborgarnas medieanvändning har också förväntningar på myndigheters kommunikation ökat. Med andra ord är en del av förklaringen att vi medborgare förväntar oss att myndigheter ska kommunicera med oss.

Ser vi till relationen till journalistiken kan dessa förändringar ses som att journalistikens källor har fått fler verktyg i verktygslådan. Man kan se det som att myndigheterna har blivit mer oberoende gentemot journalisterna i spridande av information. Det betyder dock inte att medierna inte ses som viktiga. Men myndigheter upplever att de har fått ökad möjlighet att skapa bilden av sig själva. Men även detta har en baksida som har att göra med komplexiteten. När alla kan kommunicera blir det också svårare att styra bilden av sig själv. Så antalet ökade informatörer kan också ses som ett uttryck för att myndigheter och andra organisationer upplever att deras image alltid hotas och måste hanteras.

Därför tror jag inte man ska stirra sig blind på antalet informatörer. Mest problematisk är kanske inte själva förhållandet antal journalister/informatörer utan att det finns för få journalister.

tisdag 2 januari 2018

Ännu ett forskarår: bokslut och framåtblick

För ett år sedan gjorde jag en sammanfattning av forskaråret och vad som skulle ske 2017. När jag tittar tillbaka inser jag att nästan allt jag skrev också slog in (åkte inte till ICA i San Diego). Faktum är att 2017 nog går till historien som mitt mest framgångsrika som medieforskare. Ett axplock är redaktör för två antologier (en internationell om valaffischer och en svensk om valet 2014) där jag själv skrev sju kapitel, gästredaktör för ett nummer av internationell tidskrift, medlem av ett editorial board i en ny internationell kriskommunikationstidskrift, fyra artiklar/kapitel i internationella böcker/tidskrifter och några kapitel och rapporter på svenska. Lägg därtill att jag var med och drog in över 15 miljoner i forskningsmedel, var gästforskare i Florida och allt annat kul man gör som forskare/lärare. Det har det varit ett bra år. 

Det som avslutats 2017 var mitt engagemang i SOM-institutet. Sedan 2012 har jag suttit med i styrgruppen och varit dess ordförande. Det har varit spännande att se hur SOM fortsatt att expandera, men nu är min mandatperiod över och andra krafter tar vid. Dessutom går Stina Bengtssons och mitt projekt Digital mediemoral in i slutfasen. En artikel ligger på review och flera andra är halvfärdiga som ska skickas in under våren.

Som vanligt är stora delar av nästa års arbete redan intecknat. I kriskommunikationsprojektet KRISAMS kommer jag att vara gästredaktör för en bok om kriskommunikation och terrorattentatet i Stockholm där alla projektmedarbetarna skriver kapitel. Flera av kapitlen kommer också att presenteras som papers på kris- och riskkommunikationskonferensen i Orlando (ICRCC) och kanske även på ECREA i Lugano i höst. I det andra stora projektet jag jobbar inom som handlar om mediernas påverkan på våra världsbilder (The long-term cultivation of sociotropic beliefs. How selective media use shapes citizens’ deeply held worldviews) har vi samlat in data och ska börja skriva. Papers till ECREA, IAMCR i Eugene och till 2019 års ICA-konferens blir det. 

Förutom dessa projekt kommer jag tillsammans med Mats Ekström vara redaktör för den nya och kraftigt reviderade upplagan av Metoder i kommunikationsvetenskap. Som om inte detta är nog har jag "kontrakt" på ett antal kapitel. I ett kapitel ska Mats Ekström och jag tar oss an pratskandaler igen och uppdaterar begreppet i ljuset av Donald Trumps twittrande och populistisk politisk politik (Talk scandals: the power of mediated talk). Sedan ska jag också att tillsammans med Christina Holtz-Bacha skriva ett kapitel om negativ kampanjande på valaffischer på nätet (From Analoge to Digital Negativity - Attacks and Counter-Attacks, Satire and Absurdism on Election Posters Offline and Online) och Orla Vigsø och jag ska skriva ett kapitel i en annan encyklopedi. Denna gång gäller det kriskommunikation och vårt bidrag ska handla om politiska skandaler och kriskommunikation.

Men det är som bekant valår och Jesper Strömbäck och jag håller på att planera 2018 års Medievalsundersökning. Det kommer säkert också bli en del annat som ska göras i samband med valet, inte minst titta på valfilmer och valaffischer för att se hur dessa kommunikationsformer utvecklas. 

Men det är också flera saker som strax publiceras. Färdigt för publicering är ett bokkapitel i antologin Rösträttens århundrade med Nicklas Håkansson och Orla Vigsø med titeln Jämställda bilder: kvinnor och män på svenska valaffischer.  En artikel om tystnadsspiralen och flyktingkrisen 2015 ligger klar för publicering (Expressing Opinions About the Refugee Crisis in Europe: The Spiral of Silence and Crisis Communication) i den nya tidskriften Journal of International Crisis and Risk Communication Research. Under de sista dagarna av 2017 skrev Gabriella Sandstig, Orla Vigsø och jag klart en rapport till MSB om riskkommunikation och brandsäkerhet. Sedan finns det några uppdateringar av kapitel i böcker, tre artiklar som ligger ute på review och några andra som ska skickas in. Allt publiceras förhoppningsvis under 2018.

Dessutom ska det undervisas, handledas, skrivas utvärderingsrapporter, sakkunniguppdrag och arbete i beredningsgrupper. Det blir en del att göra!