söndag 29 september 2019

Journalistiken som samhällsberättare eller revisor

Igår presenterade Institutet för mediestudier den nya boken "13 vassa frågor om journalistik - med svar som inte stryker medhårs" på Bokmässan i Göteborg. Jag fick äran att både skriva ett kapitel och delta i panelsamtal med Janne Josefsson och Therese Rosenvinge.

Innan seminariet förberedde jag mig genom att läsa igenom alla essäerna som försökte besvara de 13 frågorna. Vad som slog mig är att de på lite olika sätt berör en grundläggande fråga: kan man använda journalistik för att orientera sig i samhället? Hans Rosling förde ofta fram sina tvivel på journalistikens förmåga att ge oss en riktig bild av samhället. Han menade att vi fick helt felaktiga uppfattningar genom medierna om hur världen såg ut. De 13 frågorna tar på lite olika sätt upp samma problematik. Det är tunnelseende hos journalister, confirmation bias och journalisternas jakt på publiken och viljan att granska gör att det mesta skildras i negativa perspektiv mm.

Att journalitstiken inte kan rapportera om varje lyckad landing på Landvetter/Arlanda eller att maktcentra måste synas mer eftersom det är där makten finns, är argument som förs fram som försvar för negativa nyheter och fixering vid samhällets maktcentra. Men sammantaget kan man undra om det är till journalistiken man ska vända sig till för att förstå hur världen hänger ihop. Visserligen blir man kanske varse brister, men i gengäld missar man helheten. Journalistikens blir lite som samhällets revisorer. Men frågan är i så fall vem som ska tillhandahålla verksamhetsberättelsen? För man kan inte orientera sig i hur ett företag eller förening fungerar genom att bara läsa revisionsrapporten.

Mitt kapitel hade titeln "Varför driver journalister så ofta sin egen agenda - om partiska eller oberoende journalister". Vad jag diskuterar är den ständiga frågan om journalisters politiska åsikter och hur det påverkar journalistiken. Ska man kort sammanfatta är min slutsats - grundad i vad forskningen säger - att även om journalistkåren lutar sig vänsterut är det inte något som direkt präglar journalistiken. Andra faktorer än rena partipolitiska hänsyn - såsom yrkesideal, jakt på publiken, produktionsvillkor - påverkar mer. Sammantaget präglas nog journalistiken mer av tidsandan och de villkor som journalistiken lyder under än de enskilda journalisternas åsikter. Kanske är därmed journalisterna mest vindflöjlar än opinionsbildare.
   
Ladda ner boken 13 frågor här.

Läs också Nils Hansons och Lars Truedsons debattartikel i SvD om boken här.

tisdag 24 september 2019

Om Muhammedteckningarna



Jag är inte så förtjust i censur, men det innebär inte att jag tycker att allt ska publiceras eller sägas offentligt. Förbjud inte, men kritisera gärna det som sägs eller skrivs. Denna skiljelinje mellan vad som är lagligt/olagligt och vad som är moraliskt riktig är en av mina käpphästar. En annan käpphäst som är starkt kopplad till den första är att friheten att säga något även gäller andra. Säger du något får jag säga emot. Yttrandefriheten går åt båda hållen. I efterdyningarna av Muhammedteckningarna försökte jag mig på att hitta en position där jag kände att jag bottnade. Tycker nog faktiskt likadant idag. Satir funkar bäst uppåt, därmed inte sagt att det ska vara olagligt att sparka åt andra håll.


När karikatyren går åt fel håll

Flaggbränning, bombhot, köpbojkotter och stormade ambassader. Kom inte och säg att bilder är maktlösa. Vem kunde tro att några karikatyrer i en dansk morgontidning skulle kunna utlösa en internationell storkonflikt? Kulturredaktören Flemming Rose visste givetvis att det var kontroversiellt, men att hela den muslimska världen skulle reagera hade han nog inte tänkt sig.

Sett ur yttrandefrihetsargument är det glasklart. I det västerländska samhället får man tycka i princip vad som helst, och även publicera det. Det är själva poängen med yttrandefrihet. Goda argument likaväl som dåliga, plumpa bilder och vackra får samsas sida vid sida. Men därmed är det inte sagt att publiceringen inte får kritiseras. Man behöver inte hålla med Jyllands-Posten eller andra redaktioners val av bilder i TV-rutan, morgontidningen eller på nätet. Att man har rätt att publicera betyder inte automatiskt att man friskrivit sig från ansvar och kritik.

Jyllands-Postens karikatyrer är lagliga, men därmed inte sagt att man måste acceptera publiceringen av bilderna. Min egen huvudsakliga invändning mot publiceringen av Muhammed-bilderna är inte i första hand att de kränker muslimer i allmänhet. Det grundläggande problemet är att satir inte kan göras uppifrån. Ideologikritik (dit satiren och karikatyren hör) förutsätter ett underifrånperspektiv. Man måste ta hänsyn till sammanhanget, inte minst det politiska, där yttrandefrihetsdiskussionen tar sin utgångspunkt. Det är knappast att utmana yttrandefriheten i Danmark när en stor morgontidning publicerar bilder som kränker en minoritets trosuppfattningar.

Men därmed är det också helt i yttrandefrihetens anda att stå upp och försvara den oberoende veckotidningen al-Shihan i Jordanien som publicerade Muhammed-bilderna. Samma bilder som kränker en minoritet i Danmark blir en kritik mot den rådande ideologin i Jordanien. Allt beror på sammanhanget. I Danmark är det kränkande när representanter för den dominerande ideologin använder satir och karikatyrer för att kränka en minoritet. I Jordanien är samma bilder satir mot makten mot den rådande ideologin.

Ingen vän av yttrandefrihet vill ha blasfemilagar och andra ytterligare inskränkningar av vår rätt att uttrycka åsikter. Här får man hoppas att mörkermännen kan hållas borta. Däremot ställer jag gärna upp och kritiserar medier och andra när de kränker andra, sparkar neråt eller publicerar sådant som enligt min uppfattning är oetiskt. Jag kan kritisera att TV4 sänder förnedrings-TV med programmet American Idol. Där skrattar man också med makten och inte mot den. På samma sätt kan jag ta avstånd från Jyllands-Postens teckningar. Det inte förbjudet att vara fördomsfull, som Jyllands-Posten var med Muhammed-bilderna, men man får stå i offentlighetens skamvrå. Det är yttrandefrihet.

Publicerad i Borås Tidning 2006-02-27

måndag 23 september 2019

Att försöka bli politisk

En av de allra roligaste sakerna i akademin är när doktorander man handledett disputerar. I fredags försvarade Gustav Persson (förtjänstfullt!) sin avhandling Being political in the media – Political identities in journalistic and Twitter discourse. Gustav visar i en serie analyser upp en mångfacetterad bild av hur aktörer, som vanligtvis inte brukar ses som politiska aktörer försöker göra sin röst hörd. Det är aktivister som på olika sätt använder både traditionella och sociala medier för att delta i ett offentligt politiskt samtal. På många sätt tonar en komplex bild fram. Exempelvis visar Gustav att det inte bara handlar om att ha en åsikt och sedan marknadsföra den. Att bli offentlig har sitt pris i krocken med medielogiken, där man tillskrivs en roll man inte riktigt var beredd på. Twitteranalyserna gör det tydligt att politisk kommunikation är långt ifrån det rationella politiska samtalet som vi ibland tycks tro, istället är det fyllt av känslor.

Läs mer om Gustavs avhandling här.



tisdag 17 september 2019

Om tolkande journalistik

I mitten av 2000-talets första decennium försökte jag flera gånger få forskningsmedel för att på djupet studera det skifte i journalistiken som flera av mina kollegor noterat: framväxten av den tolkande journalistiken. Det var en journalistik som inte rapporterade, inte heller var den klart värderande. Den tolkade istället. Tyvärr blev det inga pengar, men en krönika sammanfattade lite om hur jag såg på fenomenet. Den allra bästa beskrivningen av hur mediernas tolkande fungerar fick jag faktiskt på ett seminarium på Borås Tidning under dessa år. Då var en vänsterpartistisk politiker där och pratade om hur de såg på den lokala tidningen. Hans kärnfulla beskrivning var: "BT skriver på nyhetsplats vad vi gjort, nyhetskrönikören tolkar vad det betyder och ledarsidan slår fast att det är fel!" 

___________________________________________________________________________

Journalister tolkar hellre än granskar


-Varför pratar han bara om strategier och taktik, undrade en kompis när Rapports KG Bergström kommenterade rikspolitiken i Sverige.

-Han vill tolka världen åt oss, svarade jag.

Och KG är inte ensam. Tolkningsjournalistiken är enligt många forskare det mest utmärkande för dagens samhällsjournalistik. Journalistiken vill lyfta bort retorikens dimridåer och visa makthavarnas egentliga motiv. Ett skatteförslag är inte bara ett skatteförslag utan också en del i ett politiskt spel - spelet om makten. Det är dessa bakomliggande motiv journalistiken vill avslöja och tolka för oss.

Men så har det inte alltid varit. Går man riktigt långt tillbaka handlade de journalistiska idealen om att spegla samhället, snarare än att tolka. Partipressen skulle spegla det egna partiets åsikter, och TV och radio hade starka opartiskhetsideal och anpassade sig därför till andra samhällsinstitutioner. När myndigheter och politiker ville nå ut i TV och radio skedde mediesynligheten därför på deras villkor, inte journalisternas.

Under 1960- och 1970-talet kom granskningen i takt med att journalistiken blev en egen profession. Samhället skulle granskas och det var journalistikens uppgift att göra denna granskning. Men i mitten på 1980-talet slår tolkningsidealet igenom på bred front och ersätter till viss del granskningsidealet. Nyhetsanalyser, nyhetskrönikor och olika former av journalistik där journalisten analyserar, spekulerar och tolkar en för mediepubliken besvärlig omvärld, får ett allt större utrymme.

En förklaring till förskjutningen är att journalistiken försöker möta en ny mediesituation. Med allt fler kanaler och nyheter som i princip uppdateras dygnet runt, blir det svårare och svårare att verkligen vara först med en nyhet. Ett sätt att slippa rapportera om gamla nyheter är att istället kommentera nyheterna - att vara en recensent av den politiska världen.

Men tolkningsjournalistiken är inte bara en konsekvens av en förändrad mediesituation. Den är också ett svar på en allt större publikanpassning. Med fler medier blir konkurrensen om publiken allt större och tolkningsjournalistiken är ett sätt att möta dessa krav. Tolkande journalistik lockar publiken. En känd nyhetskommentator som berättar om vad som egentligen sker bakom kulisserna är mer spännande att lyssna på än torra experter som inte vågar uttala sig utan en massa förbehåll.

Men varför talar man bara om strategier och taktiskt spel om makten? Varför talar man inte mer om de politiska konsekvenserna av politiken och kanske till och med ger beröm för ett förslags innehåll? Jo, det beror på att nyhetskommentatorer vill vara subjektiva och fälla personliga omdömen, utan att för den skull framstå som partiska. Skulle man diskutera politikens innehåll finns risken att bli anklagad för att stödja en ideologi eller ett enskilt parti.

Lösningen är då att inte tala om politiska sakfrågor över huvud taget, utan om politiken som ett maktspel. Då riskerar man ingenting. Eftersom alla politiker också agerar strategiskt kan man tolka, spekulera och kommentera med en personlig ton utan att riskera att bli anklagad för att vara partisk. Det är därför KG Bergström bara talar om strategier och taktik.

Publicerad i Borås Tidning 2005-09-16