torsdag 29 oktober 2020

Slutspurt och i år är alla experter fega

Inte ens en vecka kvar av spektaklet. Sedan vet vi - förhoppningsvis - om USA har fått en ny president med namnet Joe Biden eller om Donald Trump fått fortsatt förtroende. Valrörelsen har blivit en av de märkligare jag upplevt. Framförallt beroende på pandemin. Att mestadels sitta hemma i huset i Delaware som Joe Biden gjort borde varit ett kampanjmässigt självmord, vilket också Donald Trump försökt framställa det som. Hans kärnväljare håller säkert med om den beskrivningen, vilket märks på Trumps massmöten där entusiasmen är stor. Men Bidens strategi är coronaanpassad för dem som faktiskt ser pandemin som det primära problemet att hantera i USA just nu. I deras ögon är det inte svaghet att agera som Biden gör utan ett tecken på ansvarstagande. Trumps massmöten, där många inte ens bär munskydd, blir från deras perspektiv ett helt oansvarigt beteende.

Det är därför också som Trump är så sur på att hela kampanjen har präglats av covid-19. Den passar Trump illa, både eftersom pandemihanteringen knappast varit optimal, men också eftersom hans hela presidentskap byggt på stora kampanjmöten och aktivitet (han har ju faktiskt bedrivit valkampanjmöten hela mandatperioden). Attack är i Trumps presidentskap det bästa försvaret - alltid! När han ska visa empati och förståelse och vara en reflekterande statsman funkar hans stil inte lika bra. Det stör honom.

Kampen om verklighetsbilden är som alltid central, men har i presidentvalskampanjens blivit helt dominerande. Trump vill få bort corona från valrörelsen och prata om fracking, Hunter Biden eller varför inte de framgångar han rönt ifråga om utrikespolitik och domarutnämningar till högsta domstolen. Från Joe Bidens perspektiv är - hur hemskt det än låter - pandemin den faktor som vände valrörelsen på allvar. Det är inte troligt att Biden kunnat besegra Trump utan pandemin och dess ekonomiska konsekvenser. 

Hur går det då? Hade det inte varit för 2016 års valvinst för Trump hade alla - inklusive undertecknad - sagt att det redan är klart. Biden vinner. Som allra sämst ganska knappt, men troligtvis en jordskredsseger. Men eftersom jag gick och lade mig när alla indikatorer pekade på att Hillary Clinton hade vunnit och vaknade upp till att Donald Trump var USAs nya president gör jag som alla andra. Säger att osvuret är bäst. 

2016 missade opinionsmätarna att dyka på djupet i de olika delstaterna. I år är det det enda vi pratar om. Att Biden överlägset leder och kommer vinna i antal röster på nationell nivå är det helt tyst om. Alla pratar vågmästarstaterna och som vanligt är det Florida som störst intresse riktas mot. För den som likt mig följer Nate Silvers FiveThirtyEight slaviskt pekar allt mot en stabil seger för Biden. Men i år vågar jag inte säga något. För pandemin har inte bara påverkat kampanjen. Den har också haft stor inverkan på röstningsbeteende, där många förtidsröstar och poströstar. Och vem vet hur många som vill trängas i vallokalerna på valdagen? I år är alla experter fega.

 

 

 



söndag 25 oktober 2020

Lyssna nu ungdomar: Ni är generation corona!

Genration corona? Det är vad vi håller på att skapa nu. En global generation vars liv kommer vara färgat av erfarenheten av covid-19. Precis som krigsgenerationen, 68-generationen, baby boomers eller vad man nu vill ta för exempel kommer de som blir vuxna just nu ha corona som en viktig referenspunkt i resten av sina liv.

Karl Mannheim var den som lanserade generationsbegreppet inom sociologin och det har använts flitigt, även inom mitt eget fält. Där knyter man det ofta till mediegenerationer, dvs. att de medier vi växt upp med formar våra föreställningar och förhållningssätt. Inte minst blir det tydligt när vi möter nya medier. Det pratas ibland om digital natives, en generation som vuxit upp med internet och digitala medier. För dem är ett uppkopplat liv helt naturligt, till skillnad från dinosaurier som jag själv. Jag använder flitigt digitala sätt att kommunicera, men detta är något som jag lagt till min grundläggande medieförståelse, som är analog. Med andra ord kommer jag och mina barn aldrig förstå mediesamhället på riktigt samma sätt. De har vuxit upp digitalt. Jag har vuxit upp analogt. 

Vill man läsa mer om mediegenerationer kan man klicka HÄR.

Men nu var det generation corona det skulle handla om. Svagheten i argumentationen är givetvis att de yngre i mindre utsträckning anpassat sitt sociala beteende till de råd som myndigheterna pekat ut. De har hängt på krogen och umgåtts ungefär som vanligt. Men de påverkas starkt ändå. Många har fått ställa om till hemundervisning, inte kunnat gå på kultur eller sportevenemang. Sedan har deras föräldrar och äldre släktingar drabbats och lägg därtill en medierapportering utan motstycke. Dessutom ska vi komma ihåg att vi inte är igenom pandemin än. Vi kan få fler begränsningar av våra vardagsliv framöver som begränsar yngres liv mer än vad vi sett än.

Vad betyder det då att ha en generationsupplevelse? Poängen är att den skär igenom tid och rum. Alla som vuxit upp vid en viss tidpunkt har en delad erfarenhet som påverkat dem starkt. Oavsett klass, kön, etnicitet eller andra faktorer finns det en gemensam referensram. Givetvis har vi olika upplevelser om hur vi konkret drabbas, men vi kan alla relatera till den gemensamma händelsen.

De som som är unga under pandemin därmed genomlever sina formativa år (någonstans mellan 15-25 år) är generation corona. Generationen kommer alltid har en stark känsla om det som hände 2020 och hur det påverkade dem och sina familjer. Precis som 68-generationen är präglade av vänstervåg, protester mot Vietnamkrig och progg kommer generation corona tänka på hur vi agerar socialt med handskakning, maskbärande och att hosta offentligt. Kanske de till och med känner något speciellt för presskonferenser på eftermiddagen?




 



torsdag 22 oktober 2020

Jorgensen?

 Jorgensen? När jag med nästan febrig frenesi tittat på den ena opinionsundersökningen efter den andra och jämfört trenderna på nationell och delstatsnivå dyker det då och då upp ett namn till. Förutom Biden och Trump. Jorgensen? 

Amerikanska val är av tradition en affär mellan den demokratiske och republikanske kandidaten. Det är effekten av majoritetsvalssystem, där vinnaren tar allt. Du kan ha en stor andel röster totalt sett, men vinner du inga valkretsar och kommer tvåa eller trea får du inga platser i paralamentet och har ingen chans på presidentposten (eller vad nu valet gäller).

Jorgensen alltså. Libertianernas presidentkandidat Jo Jorgensen är i total medieskugga, men trots det får hon någon eller några procent i många opinionsundersökningar. Hon är inte den enda. Även det gröna partiets ledare Howie Hawkins är med i racet och skrapar också ihop en procent här och där. 

Att vara den tredje, eller fjärde, kandidaten är verkligen att kämpa i motvind. Du har ingen chans och ingen förutom de verkligen engagerade bryr sig. Men de kan ha betydelse. Vissa som Ross Perot låg så bra till att han fick vara med i tv-debatterna 1992. Han fick 19 procent av alla röster, men givetvis inte en enda elektorsröst, eftersom han inte vann i någon delstat.

År 2000 var det en het diskussion om Ralph Nader, som då var det gröna partiets kandidat fick ca 3 miljoner röster och bidrog till att Al Gore förlorade mot George W Bush. 

Vem vet. Kanske är det rösterna på Jorgensen och Hawkins som blir avgörande i jämna delstater i årets val och indirekt avgör presidentvalet. Det borde vi kanske prata mer om?


måndag 19 oktober 2020

En artikel i New York Post

Förra veckan stoppade Facebook och Twitter en artikel i New York Post om påstådda kopplingar mellan presidentkandidat Joe Biden och ukrainska affärsmän. Förklaringen, som jag förstod det, var att artikeln inte publicerades eftersom den inte levde upp till godtagbar källkritisk nivå. Men en annan förklaring byggde på att personuppgifter röjdes. I vilket fall som helst ställer det frågan på sin spets om vad en social medieplattform egentligen är för något. Ska det liknas vid en anslagstavla, postverk eller telefonnät, där de som publicerar får själva stå för vad som sägs? Eller är det ett massmedium, där den som tillhandahåller plattformen också ansvarar för det som sprids.

Diskussionen om sociala medieplattformars ansvar för det som delas har pågått ett tag. Argumenten som förs fram reletarar till de medieteoretiska begreppen "frihetlig ideologi" och "social ansvarsideologi". Men det är inte så enkelt som att högerdebattörer står för "frihet"och vänster för "socialt ansvar". Det är mer komplext än så.

I den frihetliga modellen ska staten lägga sig i så lite som möjligt. Låt konkurrens styra och därmed också friheten att etablera, driva och publicera det man behagar. Ungefär så som en dagstidning fungerar. Visst kan man släppa fram olika röster och balansera innehållet. Men det är i så fall beroende på egen fri vilja. En dagstidning kan vara hur partisk den vill.

I den sociala ansvarsideologin finns det krav på begränsad ägarkoncentration och att mångfald av åsikter ska komma till tals. Traditionellt sett har då staten ett större ansvar för att detta ska bli verklighet. Inte minst ses public service som en garant för detta, men även olika former av press- och mediestöd hjälper till.

Hur ska vi då se på sociala medieplattformar ur detta perspektiv? Hur ska vi  tolka debatten om Facebook och Twitters sätt att minska spridning av hat, desinformation och statsstyrd propaganda? Kartan är inte helt lättorienterad. 

Ett argument från höger är att motsätta sig begränsningar av debatt och åsikter, hur obehagliga och felaktiga påståenden än må vara. Låt marknaden bestämma och åsikter ska brytas och låt medborgarna bestämma vad de vill ta till sig. Helt i frihetlig anda.  

Men argument från höger mot det Facebook och Twitter gör för att minska spridning av oönskat innehåll liknar argumentation i linje med socialt ansvarstagande. Kanalerna bör se till - eller iallafall ge möjlighet till - att olika åsikter kan spridas. Med andra ord är det inte längre upp till ägarna att välja hur de vill hantera sitt företag. Man frånerkänner ett privat företag att själva bestämma hur det ska drivas, vilket inte direkt är frihetlig ideologi.  

Från vänsterhåll ligger det också i linje med social ansvarsideologi att skydda från desinformation och propaganda och därmed sätta tryck på sociala medieföretag att förhindra att falska nyheter och propagandra sprids. Men från ett vänsterhåll hörs också argument som brukar vara kopplade till frihetlig ideologi. Här påpekas det att privata företag får stifta vilka regler man vill. Tycker de att vissa inlägg inte ska spridas är det upp till dem. Helt i frihetlig anda. 

Man kan se detta som ett exempel på komplexitet, att de två modeller jag målat upp är idealbilder och att i praktiken blandas de båda. Är man mer cynisk kan man hävda att principer bara används när de gynnar den egna ståndpunkten.

Vill man läsa om de juridiska och komplexa aspekterna av sociala medieplattformar finns det en text av Daniel Westman som kan läsas HÄR.





 

onsdag 14 oktober 2020

Dags för valspurt

Det är bara några veckor kvar av spektaklet. En valkampanj som inte liknat något annat där president Trump fick covid-19, tillfrisknade snabbt och återvände till det han gillar mest: stora kampanjevent med massa människor. Inte det mest lämpliga i coronatider, men Trump behöver dem för att överhuvudtaget kunna kampanja och försöka förändra spelplanen. För opinionsmätningarna är tydliga just nu. Biden leder stort. Trumps insjuknande och tillfrisknande verkar inte har direkt hjälpt honom, inte minst eftersom fokus på pandemin domininerar. Presidenten uppfattas inte som framgångsrik hos de amerikanska väljarna som pandemibekämpare med över 200 000 döda.

Så är det kört nu? Blir det skifte i Vita huset? Hade vi inte upplevt 2016 års valspurt hade det varit glasklart. Men då vände vinden, framförallt beroende på hur Hillary Clintons mailhantering blossade upp (genom FBI:s agerande) och förde de osäkra väljarna i famnen på Trump. 

Kan något sådant hända igen? Givetvis kan något inträffa som förändrar kampanjen. Biden kan få covid-19, någon skandal som Biden/Harris gör eller säger kan också dyka upp. Så osvuret är bäst. Vi har därför två helt olika kampanjviljor nu. En aggresiv och aktiv Trump som vill få upp engagemanget och förändra kampanjklimatet och dagordningen. En ganska passiv Biden som är ganska nöjd och hoppas att ingenting egentligen ska hända. Sitta still i båten och fortsätta på den inslagna vägen. 

Helt avgörande är vad som händer i opinionsmätningarna närmaste veckorna. Om gapet börjar minska igen ändras villkoren. Då kan Trumps kampanj uppfattas som en energigivare och Biden måste ändra strategi. Men vad det skulle vara är i dagsläget ganska oklart.

Intervjuades i GP om läget i kampanjen. Läs artikeln HÄR.


 


söndag 11 oktober 2020

Covid-19 och den politiska skandalen

 Jag har redan tidigare på bloggen funderat lite över coronaskandaler. Vi har sett dem utomlands. Bland annat på Irland med "golfgate", där högt uppburna politiker deltog i en middag - hos en golfklubb - med alldeles för mycket folk närvarande. Men även i England i våras då Boris Johnsons rådgivare Dominic Cummings bröt mot isoleringsreglerna och åkte långväga för att besöka sina föräldrar. 

I Sverige var Jimmie Åkesson uppenbart förkyld när han deltog i debatten i riksdagen tidigare i höstas (även om det senare visade sig att han inte hade covid-19). I veckan var det dags igen. Nämnde Jimmie har deltagit på en 50-årsfest där social distansering inte lät sig göras. Dessutom lär han ha setts i vimlet kring Stureplan. Men den som varit mest i fokus är Ebba Busch som också festvimlat, vilket också varit en av veckans stora nyhetshändelser. 

Politiker som inte lever som de lär är en av de mest tacksamma skandalvinklarna. Att säga en sak (anklaga regeringen för att vara för slapp med coronarestriktioner) och göra något annat när kameran inte är på (inte iaktta social distansering) passar medielogiken som hand i handsken. För att förstå upprördheten är det viktigt att inse den politiska skandalens logik. Vad den egentligen är för något. En av de mest inflytelserika forskarna inom forskning om politiska skandaler är den brittiske sociologen John B. Thompson (en av mina husgudar inom forskning generellt). Thompsons poäng är att skandalen i första hand är en kamp om symbolisk makt och valutan är förtroende. Politik är en förtroendebransch och det spelar då ingen roll vad du levererar om du gör andra saker (privat) som naggar förtroendet i kanten.

Vilken effekt och konsekvens dessa coronarelaterade skandaler får är svårt att sia om. Faktum är att det blivit allt svårare att bedöma utfallet av politiska skandaler. Dels handlar det om att i en tid av politisk polarisering - där inte tolkningen av en skandal är entydig - minskar dess betydelse. Dels är det så många skandaler att vi inte bryr oss lika mycket. Vi har helt enkelt blivit luttrade. Jag kan skriva långt om det här, men viktigt är också att påpeka att mediemiljön spelar roll. Journalistiken är inte längre den enda uttolkaren av skandaler och i alternativa medier och sociala medier förs det fram andra tolkningar av händelsen, vilket minskar dess påverkan. I andra länder där medierna är mer polariserade spelar olika traditionella medier också denna roll. Som exempelvis i USA där Fox News och CNN ofta har helt skilda verklighetsbeskrivningar av politiska skandaler. I mer auktoritära system syns denna polarisering mellan regeringstrogna medier och oppositionella (i den mån de får föra fram sina åsikter). 

Så vad händer då med Ebba Busch och Jimmie Åkesson? Inte mycket om du frågar mig, men jag tror ändå att de tänker sig för en gång extra innan de festar loss igen.

En annan aspekt av Ebba Buschs agerande i veckan har rört relationen till influencers. Jag pratade en del om logiken och farorna om det i SvD i fredags. Länken finns HÄR.


 

torsdag 8 oktober 2020

Tre coronareflektioner

Två intensiva mediedagar till ända. I förrgår på SVT Nyheter om reflektioner kring betydelsen av 100 dagars presskonferenser om coronapandemin. Igår seminarium om medierna och  corona-bevakningen på Radiohuset, som också sändes på SVT Forum. Dessutom publicerade Gabriella Sandstig och undertecknad en kort rapport på SOM-institutet om vilka kanaler svenskarna tyckte var viktigast för att hitta information för att skydda sig själv - och andra - från coronaviruset (spoiler: nyhetsmedierna vann! Även bland yngre).

Jag skulle kunna skriva en hel massa om det jag pratat om dessa dagar, men ska stanna vid några reflektioner. 

1. Medierna som myndighetsmegafon eller som mångsidig skildrare: Jag har det senaste halvåret hört de svenska mediernas bevakning beskrivas som alltifrån "journalistiskt haveri" till "klart godkänt". Jag är helt övertygad om att vi aldrig kommer få en helt entydig historieskrivning om hur coronarapporteringen såg ut. Därtill är omfattningen av bevakningen alltför omfattande. Vissa säger att det inte fanns någon granskning och kritik innan i juni när den politiska debatten fick fart. Men det är en tveksam slutsats. Kritiska röster hördes tidigt och många ifrågasatte i medierna att inresande inte sattes i karantän, senare kritiserades brist på sjukvårdsmateriel, tillståndet i äldreomsorgen, bristen på krisinformation till utsatta områden mm. Även om Tegnell och FMH fick mycket uppmärksamhet och beröm var det knappast en så entydig bild som många vill göra gällande. Jag ska villigt erkänna att även jag har fastnat i denna historieskrivning ibland.

Delvis tror jag det handlar om att granskning på djupet inte kommer så tidigt i en kris. Medierna hade fullt upp med att försöka rapportera de första månaderna så granskning fick komma senare. Men jag funderar på om det inte finns andra förklaringar som också hänger samman. Opinionsklimat och mediernas med- och motspelare är två sådana. När det finns en känsla av hot söker vi det trygga och det beskrivs inom forskning som "rally around the flag", själv har jag pratat i termer av landskamp i coronabekämpning. Ett sådant opinionsklimat är inte gynnsamt för alltför kritisk granskning och ifrågasättande. De röster som hördes - och de fanns redan tidigt - som förespråkade en annan strategi fick inte riktigt fäste eftersom de dels inte har någon resonans mot opionionen (de flesta håller helt enkelt inte med), dels eftersom de som brukar vara osams håller ihop. Forskningen har gång efter gång visat att om (den politiska) eliten inte har olika åsikter får inte debatten riktigt fäste. Så även om kritik fanns redan tidigt under pandemin fastnade den inte riktigt. Det var lite som att hälla vatten på en gås. Hade det inte varit borgfred hade situationen sannolikt uppfattats helt annorlunda.

2. Den berömda lägerelden. Jag och många med mig har pratat om lägereldar och corona. Folkhälsomyndighetens presskonferens med Tegnell i spetsen blev den plats där vi samlades framför och fick höra berättelsen om corona. Vi som är uppvuxna med gammelmedia fick något nostalgiskt i blicken. Tänk ändå, i tider av sociala medier, inga deadlines och ett ständigt strömmande individualiserat medieanvändande samlas vi kring tv-apparaten och tittar gemensamt. Nästan som Hylands hörna, Måndagsbörsen eller Rapport 19.30. Om jag fått frågan tidigare hade jag aldrig tänkt att 100 dagars presskonferens skulle vara huvudkanalen för att sprida information om corona. Men man lär sig så länge man lever. Å andra sidan kanske vi kommer få se liknande saker framöver. I en tid av ständig förändring och individualism blir vi kanske ännu mer sökande efter det stabila, förutsägbara och trygga när det krisar. Ungefär som att kyrkan blir en central aktör för människor som råkar ut för personliga katastrofer och kriser. Så med andra ord. Fullt begripligt, men jag såg det inte riktigt komma.

3. Har kriskommunikation blivit riskkommunikation? Jag är fullt medveten om att gränsen mellan dessa två fält inte är glasklar. Faktum är att de första kriskommunikationforskarna i Sverige aldrig pratade om kriskommunikation utan om riskkommunikation. Men om vi ska göra det enkelt för oss handlar kriskommunikation om vad vi ska göra när krisen slår till och riskkommunikation mer om att före en kris förbereda oss på vad vi ska göra. I en så lång kris som coronapandemin är, tenderar kriskommunikationen att förändras till att bli riskkommunikation. Det handlar inte lika mycket längre om att sprida kunskap om vad kan ska göra, utan om att vi ska göra det vi redan vet. Uppdatering helt enkelt, att hålla saker "top of mind" och påminna om vad som är den sociala normen. När coronapandemin blir så utdragen som den verkar bli är kommunikationen mer lik klassiska riskkampanjer som att ha flytväst på sjön, bära cykelhjälm, inte röka eller vad man nu vill ta för exempel. Pandemin blir en "naturlig" del av vardagen som vi måste navigera i och där handlar det om att upprätthålla vissa beteenden för att minska risken för att smittas. Inte om att lära oss vad vi ska göra, för det vet vi redan.

Se Inslaget i SVT Nyheter här.

Kolla på seminariet på SVT Forum
här

Läs nyheten på JMGs webb här.

Läs rapporten här.

 






lördag 3 oktober 2020

En riktig "October surprise"

"October surprise". Kampanjöverraskningen som välter eller åtminstone utmanar den rådanade ordningen i en amerikansk presidentvalskampanj. Nu fick vi redan andra dagen i oktober månad en överraskning, och det är inte vilken som helst. Att president Donald Trump och hans hustru testat positivt för covid-19 är en mega-surprise. 

Kommer det då att påverka kampanjen och valet? Svåra frågor, men den allra viktigaste faktorn är givetvis hur sjuk presidenten blir. Skulle han bära på viruset utan några större besvär och sedan komma tillbaka med full kraft är det snarast en kampanjmässig fördel. Han har då visat att inte ens corona biter på honom. Han är en stark och tuff ledare som klarar svårigheter utan problem. Precis den image han vill ha.

Skulle han däremot bli allvarligt sjuk och försvinna från kampanjen är han illa ute - inte bara hälsomässigt. Visst, man kan spekulera i sympatiröster, men ärligt talat tror jag inte på några sådana. Snarare att många börjar fundera över eventuellt långsiktiga konsekvenser. "Överlever han?", "Kommer han klara jobbet?". Att han dessutom länge tonade ner pandemins risker och konsekvenser slår tillbaka stenhårt. 

Nu är inte sjukdomar helt ovanligt bland amerikanska presidentkandidater. Hillary Clinton var rejält sjuk 2016 och fick lunginflammation, vilket Donald Trump inte var sen att utnyttja. Att framstå som att man inte har hälsan för det krävande uppdraget är en belastning som ingen kandidat vill tackla. Det är också därför det finns gott om politiker som mörkat sjukdomar av olika slag. Kanske mest berömt är att Franklin D Roosevelt var mycket sjuk under kampanjen 1944, men det fick de amerikanska väljarna veta långt långt senare.

Pratar lite om detta i P4 Göteborg ca 1.04 in i förmiddagssändningen. Länk här.