måndag 19 oktober 2020

En artikel i New York Post

Förra veckan stoppade Facebook och Twitter en artikel i New York Post om påstådda kopplingar mellan presidentkandidat Joe Biden och ukrainska affärsmän. Förklaringen, som jag förstod det, var att artikeln inte publicerades eftersom den inte levde upp till godtagbar källkritisk nivå. Men en annan förklaring byggde på att personuppgifter röjdes. I vilket fall som helst ställer det frågan på sin spets om vad en social medieplattform egentligen är för något. Ska det liknas vid en anslagstavla, postverk eller telefonnät, där de som publicerar får själva stå för vad som sägs? Eller är det ett massmedium, där den som tillhandahåller plattformen också ansvarar för det som sprids.

Diskussionen om sociala medieplattformars ansvar för det som delas har pågått ett tag. Argumenten som förs fram reletarar till de medieteoretiska begreppen "frihetlig ideologi" och "social ansvarsideologi". Men det är inte så enkelt som att högerdebattörer står för "frihet"och vänster för "socialt ansvar". Det är mer komplext än så.

I den frihetliga modellen ska staten lägga sig i så lite som möjligt. Låt konkurrens styra och därmed också friheten att etablera, driva och publicera det man behagar. Ungefär så som en dagstidning fungerar. Visst kan man släppa fram olika röster och balansera innehållet. Men det är i så fall beroende på egen fri vilja. En dagstidning kan vara hur partisk den vill.

I den sociala ansvarsideologin finns det krav på begränsad ägarkoncentration och att mångfald av åsikter ska komma till tals. Traditionellt sett har då staten ett större ansvar för att detta ska bli verklighet. Inte minst ses public service som en garant för detta, men även olika former av press- och mediestöd hjälper till.

Hur ska vi då se på sociala medieplattformar ur detta perspektiv? Hur ska vi  tolka debatten om Facebook och Twitters sätt att minska spridning av hat, desinformation och statsstyrd propaganda? Kartan är inte helt lättorienterad. 

Ett argument från höger är att motsätta sig begränsningar av debatt och åsikter, hur obehagliga och felaktiga påståenden än må vara. Låt marknaden bestämma och åsikter ska brytas och låt medborgarna bestämma vad de vill ta till sig. Helt i frihetlig anda.  

Men argument från höger mot det Facebook och Twitter gör för att minska spridning av oönskat innehåll liknar argumentation i linje med socialt ansvarstagande. Kanalerna bör se till - eller iallafall ge möjlighet till - att olika åsikter kan spridas. Med andra ord är det inte längre upp till ägarna att välja hur de vill hantera sitt företag. Man frånerkänner ett privat företag att själva bestämma hur det ska drivas, vilket inte direkt är frihetlig ideologi.  

Från vänsterhåll ligger det också i linje med social ansvarsideologi att skydda från desinformation och propaganda och därmed sätta tryck på sociala medieföretag att förhindra att falska nyheter och propagandra sprids. Men från ett vänsterhåll hörs också argument som brukar vara kopplade till frihetlig ideologi. Här påpekas det att privata företag får stifta vilka regler man vill. Tycker de att vissa inlägg inte ska spridas är det upp till dem. Helt i frihetlig anda. 

Man kan se detta som ett exempel på komplexitet, att de två modeller jag målat upp är idealbilder och att i praktiken blandas de båda. Är man mer cynisk kan man hävda att principer bara används när de gynnar den egna ståndpunkten.

Vill man läsa om de juridiska och komplexa aspekterna av sociala medieplattformar finns det en text av Daniel Westman som kan läsas HÄR.





 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar