Tre coronareflektioner

Två intensiva mediedagar till ända. I förrgår på SVT Nyheter om reflektioner kring betydelsen av 100 dagars presskonferenser om coronapandemin. Igår seminarium om medierna och  corona-bevakningen på Radiohuset, som också sändes på SVT Forum. Dessutom publicerade Gabriella Sandstig och undertecknad en kort rapport på SOM-institutet om vilka kanaler svenskarna tyckte var viktigast för att hitta information för att skydda sig själv - och andra - från coronaviruset (spoiler: nyhetsmedierna vann! Även bland yngre).

Jag skulle kunna skriva en hel massa om det jag pratat om dessa dagar, men ska stanna vid några reflektioner. 

1. Medierna som myndighetsmegafon eller som mångsidig skildrare: Jag har det senaste halvåret hört de svenska mediernas bevakning beskrivas som alltifrån "journalistiskt haveri" till "klart godkänt". Jag är helt övertygad om att vi aldrig kommer få en helt entydig historieskrivning om hur coronarapporteringen såg ut. Därtill är omfattningen av bevakningen alltför omfattande. Vissa säger att det inte fanns någon granskning och kritik innan i juni när den politiska debatten fick fart. Men det är en tveksam slutsats. Kritiska röster hördes tidigt och många ifrågasatte i medierna att inresande inte sattes i karantän, senare kritiserades brist på sjukvårdsmateriel, tillståndet i äldreomsorgen, bristen på krisinformation till utsatta områden mm. Även om Tegnell och FMH fick mycket uppmärksamhet och beröm var det knappast en så entydig bild som många vill göra gällande. Jag ska villigt erkänna att även jag har fastnat i denna historieskrivning ibland.

Delvis tror jag det handlar om att granskning på djupet inte kommer så tidigt i en kris. Medierna hade fullt upp med att försöka rapportera de första månaderna så granskning fick komma senare. Men jag funderar på om det inte finns andra förklaringar som också hänger samman. Opinionsklimat och mediernas med- och motspelare är två sådana. När det finns en känsla av hot söker vi det trygga och det beskrivs inom forskning som "rally around the flag", själv har jag pratat i termer av landskamp i coronabekämpning. Ett sådant opinionsklimat är inte gynnsamt för alltför kritisk granskning och ifrågasättande. De röster som hördes - och de fanns redan tidigt - som förespråkade en annan strategi fick inte riktigt fäste eftersom de dels inte har någon resonans mot opionionen (de flesta håller helt enkelt inte med), dels eftersom de som brukar vara osams håller ihop. Forskningen har gång efter gång visat att om (den politiska) eliten inte har olika åsikter får inte debatten riktigt fäste. Så även om kritik fanns redan tidigt under pandemin fastnade den inte riktigt. Det var lite som att hälla vatten på en gås. Hade det inte varit borgfred hade situationen sannolikt uppfattats helt annorlunda.

2. Den berömda lägerelden. Jag och många med mig har pratat om lägereldar och corona. Folkhälsomyndighetens presskonferens med Tegnell i spetsen blev den plats där vi samlades framför och fick höra berättelsen om corona. Vi som är uppvuxna med gammelmedia fick något nostalgiskt i blicken. Tänk ändå, i tider av sociala medier, inga deadlines och ett ständigt strömmande individualiserat medieanvändande samlas vi kring tv-apparaten och tittar gemensamt. Nästan som Hylands hörna, Måndagsbörsen eller Rapport 19.30. Om jag fått frågan tidigare hade jag aldrig tänkt att 100 dagars presskonferens skulle vara huvudkanalen för att sprida information om corona. Men man lär sig så länge man lever. Å andra sidan kanske vi kommer få se liknande saker framöver. I en tid av ständig förändring och individualism blir vi kanske ännu mer sökande efter det stabila, förutsägbara och trygga när det krisar. Ungefär som att kyrkan blir en central aktör för människor som råkar ut för personliga katastrofer och kriser. Så med andra ord. Fullt begripligt, men jag såg det inte riktigt komma.

3. Har kriskommunikation blivit riskkommunikation? Jag är fullt medveten om att gränsen mellan dessa två fält inte är glasklar. Faktum är att de första kriskommunikationforskarna i Sverige aldrig pratade om kriskommunikation utan om riskkommunikation. Men om vi ska göra det enkelt för oss handlar kriskommunikation om vad vi ska göra när krisen slår till och riskkommunikation mer om att före en kris förbereda oss på vad vi ska göra. I en så lång kris som coronapandemin är, tenderar kriskommunikationen att förändras till att bli riskkommunikation. Det handlar inte lika mycket längre om att sprida kunskap om vad kan ska göra, utan om att vi ska göra det vi redan vet. Uppdatering helt enkelt, att hålla saker "top of mind" och påminna om vad som är den sociala normen. När coronapandemin blir så utdragen som den verkar bli är kommunikationen mer lik klassiska riskkampanjer som att ha flytväst på sjön, bära cykelhjälm, inte röka eller vad man nu vill ta för exempel. Pandemin blir en "naturlig" del av vardagen som vi måste navigera i och där handlar det om att upprätthålla vissa beteenden för att minska risken för att smittas. Inte om att lära oss vad vi ska göra, för det vet vi redan.

Se Inslaget i SVT Nyheter här.

Kolla på seminariet på SVT Forum
här

Läs nyheten på JMGs webb här.

Läs rapporten här.