fredag 29 september 2017

Bokmässa, ny artikel och Florida tur och retur

Snabbt hem från Orlando för att göra framträdanden på Bokmässan i Göteborg. Under tre av mässans dagar pratar jag (och Lars Truedson på IMS) om boken När makten står på spel. Journalistik i valrörelser med kollegor från bransch och akademi på ett antal olika sammanhang. Igår var det på Mediescenen på MEG, i TU:s och  Göteborgs universitets montrar. Idag besöker vi Fokus och imorgon Aftonbladet. Många intresserade lyssnare och stort intresse. Mycket handlar om hur SD bevakas och jag vill gärna slå ett extra slag för Mats Ekströms kapitel i boken, som med en internationell utblick tar upp hur journalistik i ett antal europeiska länder bevakar populistiska partier.

Igår fick jag också äntligen veta att det nya numret av tidskriften The Poster kommit ut med sitt nya nummer. Orla Vigsö och jag är gästredaktörer för detta nummer som handlar om politiska affischer. Själv bidrar jag tillsammans med Christina Holtz-Bacha med ett kapitel om jämförelser av negativa kampanjer i tyska och svenska valaffischer från 1945 och fram till idag. Mycket av utvecklingen är likartad ifråga om form, men den historiskt politiska kontexten har också stor betydelse. Ser fram emot att få göra flera affischanalyser med komparativ ansats, vilket kan ge mer kunskap och vad som är specifikt och generellt när det handlar om valaffischer och dess utseende.

På måndag bär det av över Atlanten igen för min sista månad i Florida.


måndag 25 september 2017

Take a knee

Det är inte utan att man börjar nynna på Nationalteaterns låt "John Carlos" när Trump startat ett storbråk med amerikanska sportstjärnor. Sport och politik hör alltid ihop, även om många försöker hävda motsatsen. I USA har nationalistiska symboler en given plats. Nationalsång och flaggor hör till vardagen, inte bara i de högsta ligorna.


NFL-spelaren Colin Kaepernick startade protesterna mot diskrimineringen av svarta i USA för drygt ett år sedan. Detta genom att inte resa sig under nationalsången. Sedan dess har protesterna (take a knee) spridit sig och nu kände president Trump att det var dags att höja rösten. Även om Trump hävdar att han vill att USA ska enas från den starka polariseringen som präglar landet kastar han snarast bränsle på elden i sina kampanjtal och tweets. Donald Trump är ständigt i kampanjläge, det präglar hela hans presidentskap, och bedriver man en ständig kampanj ligger det i sakens natur att man är konfrontativ och splittrar. 

Här i USA finns det givetvis de som som stödjer Trump. Flaggan och nationalsången är starka symboler och de som håller med delar hans problembeskrivning. Att inte hedra flaggan är detsamma som att inte stödja de som gett sitt liv för landet i krig. Kritikerna menar då istället att Trump återigen ger sig på minoriteter och dess (bristande) rättigheter. Han vägrar att se att det finns problem med rasistiska strukturer i USA och inte minst hur polisen hanterar minoriteter.

Här skulle man kunna tro att debatten delas in i konservativa som håller med Trump och liberaler som är emot. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns också tydliga konservativa röster som också menar att spelarna har konstitutionell rätt att uttrycka sin åsikt (man får ju faktiskt bränna flaggan enligt en dom i HD). Sedan menar de i och för sig att de också har rätt att bojkotta spelare och lag som inte hedrar flaggan. Och debatten slutar inte där för Trump twittar som bekant alltid vidare....

Frågan man som svensk ställer sig är om en liknande situation ens kunnat uppstå i Sverige. Visserligen har röster kritiserat att inte alla spelare sjunger nationalsången i fotbollslandslaget. Men att Stefan Löfven skulle gå ut och kräva att de som inte sjunger skulle kastas ut från landslaget finns inte på kartan. För att skapa liknande reaktioner i Sverige - både politiskt håll och idrottsmän - måste nog Jimmie Åkesson bli statsminister.

torsdag 21 september 2017

Post crisis alerts - ett nytt forskningsfält?

Forskning kring hur människor ska förbereda sig inför en kris och hur de ska agera när krisen bryter ut finns det gott om. I Kriskommunikation 2.0 var det också vårt fokus och även i det nya projektet KRISAMS kommer kommunikation under den akuta krisfasen finnas med, även om vi där framförallt tar sikte på långsiktiga effekter.

Men efter orkanen Irma inser jag att vi kanske behöver uppmärksamma och forska om krisinformation efter krisen - post crisis alerts. Det visar sig att när krisen är över förolyckas människor också, kanske i minst lika hög grad som under själva krisen. 

Inom forskningen har man så vitt jag sett inte diskuterat denna form av kriskommunikation. Det kanske behövs eftersom det finns flera exempel på händelser efter orkanen Irma där människor betett sig på ett sätt de inte borde. Det har tyvärr återigen hänt att människor använder elgeneratorer drivna på diesel inomhus och dör av kolmonoxidförgiftning. Andra har dött av att de gått ut efter orkanen bedarrat och fått elstötar av nedfallande ledningar. Dessutom har det uppmärksammats att människor varit ute och kört trots att utegångsförbudet fortfarande gällde. Risken för olyckor med nedfallna träd, elkablar eller annat var överhängande och folk visste nog inte egentligen varför utegångsförbudet gällde. En annan sak gäller om vattnet är ok att dricka. Trots att det rinner som vanligt i kranen kan det vara förorenat.

Med andra ord har nog jag och mina kriskommunikationsforskarkollegor varit allt för inriktade på att människor inte ska förolyckas av själva orkanen, översvämningen eller vilken kris det nu gäller. Men vi har nog brustit i intresset för post crisis alerts.

tisdag 19 september 2017

Skatt istället för licens är helt fel rubrik

Jag har skrivit ett antal blogginlägg och krönikor genom åren. Även frågan om tv-licens har då och då swischat förbi i mina texter. Letade lite och hittade två krönikor i Borås Tidning som är mer än tio år gamla, där jag tar upp hur medieutvecklingen problematiserar tv-licensen. Dels i en krönika som diskuterar att ett eventuellt "smalt" public-service uppdrag (där man inte håller på med sport och bred underhållning) kan urholka viljan att betala tv-licens, dels i en text som diskuterar digital-tv och det faktum att vi kan titta på tv utan att ha en tv-apparat (vilket ju är grunden för tv-licensen).

Nu verkar det som att tv-licensen är på väg bort. Flera medier har rapporterat om licensens försvinnande (först var tydligen Medierna i P1)  och flera andra förslag som public service-kommitéen förväntas föreslå. Jag är inte så förvånad om licensen försvinner. Det mest förvånande är kanske att tv-licensen fått vara kvar så länge.

Egentligen är inte den viktiga nyheten att licensen ersätts av en skatt. Uppgifterna om ett stärkt public service är intressantare. Det talas om att ge public service förlängd avtalsperiod och att det inte ska få finnas någon regeringsrepresentant i ledningen för något av public service-bolagen. Dessutom verkar man vilja grundlagsskydda public service. Det finns med andra ord en vilja att stärka oberoendet för public service.

Senaste decenniet har stödet för public service blivit allt starkare hos både publik och politiker. Visserligen gnälls det här och var. Men uppfattningen att en uthållig demokrati behöver oberoende institutioner som står emot politiska förändringar får ett allt starkare fäste. Troligen är det utvecklingen i omvärlden, där public service och andra demokratistärkande institutioner monteras ner, som gör att även svenska politiker från höger till vänster vill stärka public service. Vi får väl hoppas det håller hela vägen.


fredag 15 september 2017

Förlorade Arbeiderpartiet i Norge på grund av en valaffisch?

Nej, en valaffisch avgör knappast val. Inte ens om den blir en stor snackis. Inte heller Kosackvalet 1928 avgjordes nog av affischerna - även om retoriken i kampanjen i övrigt bidrog till det. Men bilder kan skada imagen och skapa diskussioner man inte vill ha. De flesta valaffischer är också så menlösa att de troligen varken gör till eller från. Partierna vill gärna att de ska ge lite nyhetsskjuts, men i de allra flesta fall är de alldeles för mjäkiga. Men även trista affischer kan bli ett problem. Eller snarare när bilden som kommunicerar inte står i samklang med de värden man vill kommunicera.

Bilden av Arbeiderpartiets partiledare Jonas Gahr Støre har diskuterats i dessa termer i Norge. En politiker som uppfattas som jordnära och kompetent har stylats om och photoshoppats till oigenkännlighet. Vi har haft svenska exempel. Redan 1991 var affischerna på ledargarnityret i svenska Socialdemokraterna en snackis då Ingvar Carlsson, Allan Larsson och framförallt Mona Sahlin hade stylats på ett sätt svenska väljare aldrig tidigare sett.

I Norge diskuteras nu om bilden av Støre bidrog till att sänka AP? Har kritikerna rätt? Där behöver vi faktiskt mera forskning.

Läs Maria Lundbergs artikel i Aftenposten här.


onsdag 13 september 2017

När teorin blir verklighet - lite tankar efter Irma

Ja, jag överlevde orkanen Irma. Framförallt beroende på att jag bodde i Orlando och inte i några av de mest utsatta områdena i Florida. Mest också beroende på att jag faktiskt förberett mig och höll mig inomhus och var väl skyddad när orkanen drog förbi. Att jag klarat mig ganska bra även utan ström har också att göra med förberedelser. Jag lyssnande på varningarna i medierna och köpte hem vatten, mat, ficklampa och lite andra bra-att-ha-saker. Lite småjobbigt, men egentligen inget problem.

Som kris- och riskkommunikationsforskare är man givetvis också nästan löjligt intresserad av hur kriskommunikationen fungerar i praktiken under en sådan här händelse. Både de teoretiska utgångspunkterna och de empiriska resultaten i Kriskommunikation 2.0 bekräftades tydligt i mina egna erfarenheter av orkanen Irma.

Kriskommunikationens uppgift kan teoretiskt sett sägas vara tre saker. För det första (1) att tillhandahålla information så att människor klarar den akuta fasen av krisen, för det andra (2) att ge information om ansvarsförhållanden så att man som medborgare kan utkräva ansvar samt att för det tredje (3) få information så att man kan bearbeta krisen.

Långt innan Irma drog in fanns det gott om information, där det framförallt handlade om att förbereda sig, men också om att få veta vilken väg Irma skulle ta. Orkaners framfart är alltid svårbedömda. Jag satt mycket framför Tv:n och blev ganska imponerad av hur de i detalj kunde informera om utvecklingen och även om risker för tornados, översvämningar och flodvågor. Dessutom var det gott om information om evakueringar, vad man skulle tänka på mm.

Det är också helt klart att lokala medier och nationella/internationella har helt olika fokus. De förra är mycket mer orienterade mot att försöka uppfylla den första kravet på kriskommunikation. De nationella och framförallt internationella mediernas roll här är faktiskt lite oklar. Min bild är att de på många sätt mest driver oro. Visst ska andra kunna orientera sig om vad som händer i världen, men det var dessa medier som var alarmistiska.

För att komplettera tv:n listade jag mig på Orlando Sentinels (lokaltidningen) maillista om orkanen och började följa ett antal orkanrelaterade sajter (USA:s orkancenter) samt hashtaggen #hurricaneIrma. Dessutom får man varningar i mobilen om man befinner sig inom ett område som riskerar att ska drabbas av orkaner.

Den andra funktionen - att utkräva ansvar har precis startat. Ofta kommer den ju efter den akuta fasen. Kritiken mot Trump . som fanns efter Harvey - har jag inte sett än. Däremot har kritiska röster höjts mot att amerikanska orkancentret inte prickade in att Irma svängde mer österut och drabbade Orlando mer än vad de sagt. Men som sagt, ansvarsutkrävandet kommer säkert mer efter hand.

Den tredje funktionen - att ge information för krisbearbeting är lite mer undflyende och kanske också mer flytande. Det handlar om att de drabbade ska få göra sin röst hörd, att ledare ska utöva symboliskt ledarskap, att samhället inte ska splittras mm. En typ av information och berättelser som går in under denna kategori är grupper på sociala medier där man kan söka efter information om hur det gått för drabbade, grupper om man behöver hjälp eller kan ge hjälp. Andra berättelser som florerar runt i medierna är hur Floridabor hjälper varandra i tider av kris. Har t ex hört radiopratare som lyft fram att den polarisering som ofta hörs fram i debatten inte syntes när Irma slog till. Alla hjälper alla oavsett vad man står politiskt. En annan berättelse som fick viral spridning är om kvinnan som innan orkanen kom lämnade över det sista dieseldrivna elaggregatet som fanns kvar på Walmart till en man som hade nedsatt lungkapacitet och behövde kunna koppla in elaggregat för att på hjälp att andas. Hon togs fram som ett exempel på att samhället håller ihop, vi hjälper varandra även om vi inte känner varandra.





söndag 10 september 2017

Hur gick det? Vet inte - fråga igen om några dagar

Vi lever i ett samhälle där vi har sekunduppdatering eller om man så vill ett on-line-samhälle. Å andra sidan visar det sig gång efter annan att vid stora katastrofer finns det en tydlig fördröjningseffekt. Det är fortfarande så att det ofta dröjer en eller flera dagar innan omfattningen av en katastrof står klar. Vi såg det i tsunamikatastrofen 2004 då det tog flera dagar innan rapporterna från Aceh nådde nyhetsflödet. Dödssifforna steg helt plötsligt till flera hundra tusen.

Men även i områden med stor medietäckning begriper man inte omfattningen innan efteråt. Ibland beror det på att områden saknar mediebevakning eller att kommunikationsstrukturen slagits ut. I andra fall handlar det om att saker och ting sker med viss fördröjning, såsom översvämningarna i USA efter orkanerna Katarina eller Harvey. Men det handlar också om att det helt enkelt tar några dagar innan vi får överblick över en katastrof. När vi är mitt i den ser vi inte helheten utan bara små delar.

Därför är först efteråt som vi kan förstå vad som hänt, trots att vi i stort sett är uppdaterade hela tiden. Själv sitter jag nu med regnet piskande på taket i Orlando när Irma slår till och med ständig liveuppdatering på tv:n som stått på hela dagen. Men hur det gått i Florida Keys eller i Naples? Ingen aning. Fråga mig igen om några dagar. Just nu vet jag faktiskt ingenting.

torsdag 7 september 2017

När makten står på spel

I maj 1991 så ringde min telefon. Det var professor Kent Asp på JMG som undrade om jag och Nicklas Håkansson - som jag satt och skrev uppsats tillsammans med - ville jobba för honom och koda nyheterna under valrörelsen 1991. Eftersom vi tyckte det lät lite spännande tackade vi ja och började mäta och lusläsa tidningar och tv sommaren och hösten 1991. Skälet till att vi överhuvudtaget fick frågan var att ingen av studenterna på C-kursen var intresserade. Så Kent fick börja leta bland B-kursstudenterna istället, där jag och Nicklas skrev en uppsats om mediernas personifiering med Peter Esaiasson som handledare.


Kent Asp genomförde sin sista Medievalsundersökning 2010 och skrev tillsammans med Johannes Bjerling Mediekratin en sammanfattande analys av mediernas bevakning av valrörelserna 1979-2010.

För att fortsätta tidserien genomförde jag tillsammans med forskningsassistenterna Linnéa Damber och Karin Wändal 2014 års Medievalsundersökning och presenterade resultaten i maj 2016 på seminariet där Kent avtackades.

Dessa resultat presenteras nu i boken När makten står på spel - journalistik i valrörelser  (Bengt Johansson och Lars Truedson (red), utgiven av Institutet för Mediestudier. Förutom ett kapitel om mediernas bevakning av valrörelsen 2014 har många kollegor bidragit (läs mer här).

Ladda ner boken här eller beställ den från IMS.


onsdag 6 september 2017

I väntan på Irma

Orkanen Irma kan kanske bli den värsta som drabbat USA. Vindhastigheterna är över 185 miles/h och bilderna strömmar nu in från öarna i Karibien som drabbats. I Orlando, där jag befinner mig, räknar man med att vi nås av stormen framemot söndag kväll och måndag. Prognoserna är ännu osäkra och vi vet inte exakt vilken bana den tar. Guvernören har utlyst nödläge och satt staten i krisberedskap, vägtullarna är borttagna och människor har börjat hamstra vatten och konserver. Irma är också det enda som man pratar om just nu och tydligen börjar det bli ont om bensin här och var. Priset har också stigit ännu mer, vilket det gjorde redan efter Harvey. Nu ligger priset på en gallon på 2.70 mot 2.20 för några veckor sedan.

Jag var i eftermiddags med i P4 Göteborg (ca 2 timmar in i programmet) och berättade om mina upplevelser på plats. Som nyhetsjunkie och risk- och krisforskare är det ju också yrkesmässigt intressant att följa nyhetsrapporteringen. Det är slående att upplevelsen av fara verkar vara större ju längre bort ifrån stormen man befinner sig. Kanske inte så konstigt eftersom den enda bild man får är katastrofrubrikerna från nyheterna. Inte så att man inte bryr sig här. Långt därifrån. Myndigheter och medier fullständigt svämmar över med varningar, tips och råd och bilder från där Irma drar fram. Men det finns också motbilder. De som varit med om orkaner tidigare, hur de brukar utvecklas och inte minst då det här i Orlando oftast inte blir lika allvarligt som vid kusten. Vi såg också sådana resultat i Kriskommunikation 2.0, där intervjuade berättade om hur  anhöriga ringde och var mer oroliga än de som var på plats.

Vad jag själv gjort är att köpt på mig mer konserver och dryck. Vattnet var slut på Walmart igår men jag räknar med att det kommer finnas mer snart. Har pratat med min hyresvärd om att vi ställer min bil i universitetets garage, ska köpa en powerbank ikväll och lite ljus/tändstickor. Sedan tänker jag inte gå ut söndag och måndag och hoppas att jag klarar mig bra med dessa förberedelser.


fredag 1 september 2017

Känslor och politisk kommunikation

Det är mycket känslor i politik, inte minst i valkampanjer. Visst ska vi som medborgare ta det mest upplysta valet. Men vi är inte (bara) rationella varelser utan drivs också av känslor. Inte minst när det gäller politik. Det räcker ju att gå in på sociala medier och se hur känslorna rasar så fort politik och samhällsfrågor debatteras.

Ett akademiskt bidrag till detta forskningsfält har jag (tillsammans med kollegorna Tom Carlson i Åbo och Orla Vigsø) nyligen publicerat i boken Political Advertising in the 2014 European Parliament Elections (Holtz-Bacha, Novelli & Rafter (red).

I kapitlet (Persuading beyond Words: Visual Appeals in the 2014 European Election Campaign) tar vi sikte på den delen av politisk reklam som inte är textbudskap, utan kommuniceras med bilder och logotyper. Analyserna visade också inte oväntat att en stor del av affischer och filmer hade visuella element såsom bilder på politiker och andra symboler. Men det visade sig också att detta var allra mest dominant i de nya EU-medlemmarna i Östeuropa. Dessutom hade euroskeptiska partier ett tycke för att använda visuella element i kommunikationen.