onsdag 13 september 2017

När teorin blir verklighet - lite tankar efter Irma

Ja, jag överlevde orkanen Irma. Framförallt beroende på att jag bodde i Orlando och inte i några av de mest utsatta områdena i Florida. Mest också beroende på att jag faktiskt förberett mig och höll mig inomhus och var väl skyddad när orkanen drog förbi. Att jag klarat mig ganska bra även utan ström har också att göra med förberedelser. Jag lyssnande på varningarna i medierna och köpte hem vatten, mat, ficklampa och lite andra bra-att-ha-saker. Lite småjobbigt, men egentligen inget problem.

Som kris- och riskkommunikationsforskare är man givetvis också nästan löjligt intresserad av hur kriskommunikationen fungerar i praktiken under en sådan här händelse. Både de teoretiska utgångspunkterna och de empiriska resultaten i Kriskommunikation 2.0 bekräftades tydligt i mina egna erfarenheter av orkanen Irma.

Kriskommunikationens uppgift kan teoretiskt sett sägas vara tre saker. För det första (1) att tillhandahålla information så att människor klarar den akuta fasen av krisen, för det andra (2) att ge information om ansvarsförhållanden så att man som medborgare kan utkräva ansvar samt att för det tredje (3) få information så att man kan bearbeta krisen.

Långt innan Irma drog in fanns det gott om information, där det framförallt handlade om att förbereda sig, men också om att få veta vilken väg Irma skulle ta. Orkaners framfart är alltid svårbedömda. Jag satt mycket framför Tv:n och blev ganska imponerad av hur de i detalj kunde informera om utvecklingen och även om risker för tornados, översvämningar och flodvågor. Dessutom var det gott om information om evakueringar, vad man skulle tänka på mm.

Det är också helt klart att lokala medier och nationella/internationella har helt olika fokus. De förra är mycket mer orienterade mot att försöka uppfylla den första kravet på kriskommunikation. De nationella och framförallt internationella mediernas roll här är faktiskt lite oklar. Min bild är att de på många sätt mest driver oro. Visst ska andra kunna orientera sig om vad som händer i världen, men det var dessa medier som var alarmistiska.

För att komplettera tv:n listade jag mig på Orlando Sentinels (lokaltidningen) maillista om orkanen och började följa ett antal orkanrelaterade sajter (USA:s orkancenter) samt hashtaggen #hurricaneIrma. Dessutom får man varningar i mobilen om man befinner sig inom ett område som riskerar att ska drabbas av orkaner.

Den andra funktionen - att utkräva ansvar har precis startat. Ofta kommer den ju efter den akuta fasen. Kritiken mot Trump . som fanns efter Harvey - har jag inte sett än. Däremot har kritiska röster höjts mot att amerikanska orkancentret inte prickade in att Irma svängde mer österut och drabbade Orlando mer än vad de sagt. Men som sagt, ansvarsutkrävandet kommer säkert mer efter hand.

Den tredje funktionen - att ge information för krisbearbeting är lite mer undflyende och kanske också mer flytande. Det handlar om att de drabbade ska få göra sin röst hörd, att ledare ska utöva symboliskt ledarskap, att samhället inte ska splittras mm. En typ av information och berättelser som går in under denna kategori är grupper på sociala medier där man kan söka efter information om hur det gått för drabbade, grupper om man behöver hjälp eller kan ge hjälp. Andra berättelser som florerar runt i medierna är hur Floridabor hjälper varandra i tider av kris. Har t ex hört radiopratare som lyft fram att den polarisering som ofta hörs fram i debatten inte syntes när Irma slog till. Alla hjälper alla oavsett vad man står politiskt. En annan berättelse som fick viral spridning är om kvinnan som innan orkanen kom lämnade över det sista dieseldrivna elaggregatet som fanns kvar på Walmart till en man som hade nedsatt lungkapacitet och behövde kunna koppla in elaggregat för att på hjälp att andas. Hon togs fram som ett exempel på att samhället håller ihop, vi hjälper varandra även om vi inte känner varandra.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar