torsdag 31 oktober 2019

AI och journalistik (vol 2): Om personaliserade nyheter och offentlighet

En annan sak som AI kan stödja är att vi får ta del av information som blir mer och mer anpassad efter vår individuella smak. Vi ser det hela tiden, inte minst ifråga om annonser. Har du sökt på en produkt, eller köpt något fylls flödet direkt med reklam för just den produkten. Vi har Spotify som ger förslag på musik baserat på det man brukar lyssna på. Inget ont i det. Jag har haft stor glädje av hur Spotify ger mig förslag på låtar och listor. Det var bara när Nordman dök upp på veckolistan för ett tag sedan som jag blev tveksam till hur algoritmerna fungerar.

Att bygga journalistik på samma sätt blir allt vanligare Svipar jag till vänster i mobilen finns det ett antal nyhetstips som dels är kopplade till var jag befinner mig geografiskt, dels vad jag klickat på tidigare. Inom teknikutveckling och journalistik pratas det om personalisering av nyheter som en väg framåt. Genom att ge varje läsare ett mer personligt flöde ökar man det upplevda värdet och betalningsviljan ökar. Kort sagt: vi blir mer villiga att betala för nyheterna om vi får mer av det vi gillar.

Nu ska jag vara lite bakåtsträvande igen. Inte för att jag inte vill ha nyheter som intresserar mig, men för att journalistiken inte bara är en informationsförmedlare för mig personligen. Att få del av information som enbart jag har nytta av är inte journalistik, det är omvärldsbevakning. Vad jag menar är att journalistik är något mer än att jag får information som intresserar mig. Journalistik är "public knowledge", journalistik är en del av en offentlighet och är delad kunskap. Om vi sitter i våra stuprör och matas med personaliserad information tappar journalistiken en viktig aspekt. Den tappar relevansen som "public knowledge" som är en förutsättning för det offentliga samtalet och en del av det kitt som håller samman ett samhälle. Så personalisera med måtta, eftersom en central ingrediens i journalistiken är att vi delar kunskapen och upplevelsen med andra.

måndag 28 oktober 2019

Om Alliansvalet och min feghet

Jag tänkte att jag skulle utmana Peter Esaiasson och Henrik Oscarsson om att namnge valrörelsen 2006. Men tyvärr fegade jag ur. Istället blev krönikan efter valrörelsen en argumentation för att internet slog igenom (bloggarna), att det var en hel del skandaler - där jag nog trots allt underskattade kraften i Dataintrångsskandalen om man ska tro på vad som skrivs i Svenska väljare. Därefter kom en tredje poäng som jag upprepat under flera valrörelser: Det var partierna som styrde innehållet, inte journalisterna. Men att namnge valet missade jag eller snarare vågade jag inte. Vad blev det för namn? Det blev vinnarna som fick namnge valet den gången: Alliansvalet 2006.


Medievalrörelsen 2006 – Internet, skandaler och partiernas makt


Så var det slut på valrörelsen för den här gången. Alliansen vann och har fått mycket beröm för sin kampanj. Socialdemokraterna förlorade makten och Göran Persson väljer att avgå, vilket gjort att medierna både kan fylla sida efter sida med spekulationer om ministrar i den nya borgerliga regeringen och vem som ska bli socialdemokraternas nya partiordförande.

Men hur var egentligen valrörelsen 2006? Statsvetare och medieforskare brukar alltid försöka namnge valrörelser. Valrörelsen 1988 kallades för Miljövalet eftersom miljön dominerade hela valrörelsen, andra får sina namn av personer som dominerat valrörelsen såsom Westerbergvalet 1985. Andra valrörelser uppkallas efter nya kampanjkanalers inträde på scenen. TV tog de svenska valrörelserna med storm 1960 och följdriktigt kallas det valet för TV-valet.

Jag ska inte försöka namnge årets valrörelse, men vill ge peka på tre punkter när det gäller medierna som kampanjkanaler som jag menar varit viktiga i valrörelsen 2006.

Internet slog igenom till slut. Sedan slutet av 1990-talet har många velat kalla kommande valrörelser för IT-valet. Hitintills har alla sådana spådomar visat sig felaktiga. Men i år menar jag att man inte kunde bortse från Internet i valrörelsen. Även om väljarnas kontakter med bloggar och diskussionsforum är randfenomen, hade dessa ändå betydelse. Medvetenheten fanns där om att politiska diskussioner fördes på bloggar och journalisterna sneglade och refererade till dessa titt som tätt. Bloggarna påverkade inte väljarna direkt, men de fanns med som en undervegetation till det offentliga samtal som fördes i de stora medierna under valrörelsen 2006. Och Internet slog igenom på ett annat sätt som kanske ingen hade förutsett, vilket raskt för oss över till nästa punkt

Kampanjskandalernas valrörelse. Skandaler hör till valrörelser. När alla vill synas och försöka få makt granskar givetvis medierna dem som vill ha denna makt. Det ligger i mediernas uppdrag. Och givetvis försöker även politiska motståndare hjälpa till och gräva fram allt som kan misskreditera en motståndare. Valrörelser är därmed en bra grogrund för skandaler. Vi såg flera skandaler i årets valrörelse. Den största var givetvis spionskandalen inom folkpartiet, där Internet var en förutsättning för hela skandalen. Men var det fler skandaler i år jämfört med tidigare valrörelser? Men mitt är nej. Årets valrörelse skiljer sig inte från andra valrörelser. Skandaler – stora som små – finns i alla moderna valrörelser. Den stora skillnaden var inte antalet skandaler, utan att skandalerna handlade om kampanjmetoder, där givetvis intrånget i socialdemokraternas interna nätverk var den allra största. 

Partierna styrde, inte journalisterna. I alla valrörelser finns det en kamp om dagordningen mellan politiker och journalister. Vem bestämde i valrörelsen 2006? Ser man i ett historiskt perspektiv är det entydigt så att journalisternas makt ökat över tid. Men forskningen har också visat att under de senaste valrörelserna skiftar makten mellan politiker och journalister. Vissa val styrs mer av journalisternas prioriteringar, andra styrs mer av de politiska partierna. I kärnkraftsvalet 1979 och Miljövalet 1988 var det journalisterna som på många sätt tvingade politikerna att ta ställning i frågor de helst hade sluppit att diskutera. Men i årets val är det ganska klart att partierna styrde debatten. Journalisterna speglade till största delen de politiska partiernas prioriteringar och lyckades inte pressa partierna att svara på frågor de inte ville ha upp på dagordningen. Partierna ville prata jobb, skola och ekonomi och inte debattera EU och sjukvård. Och så blev det. Journalisterna hade inte makten i valrörelsen 2006. De politiska partierna styrde valrörelsen och journalisterna följde efter.

Publicerad i Borås Tidning 29/9 2006


fredag 25 oktober 2019

AI och journalistik (vol 1): Om textrobotar och autencitet

AI är ordet på allas läppar. I tisdags var jag på ett spännande seminarium/workshop om AI och journalistik på Medier och Demokrati Lindholmen Science Park. Det var många intressanta inlägg och min kunskapsnivå ökade enormt om hur AI i olika former (automatgenererade (robot)texter, personaliserade nyheter, analyser av stora datamängder , mm) påverkar journalistiken. Utan tvekan har redan AI gjort sitt intrång i den journalistiska praktiken, precis som den mer och mer genomsyrar andra verksamheter och även vårt vardagsliv. Vi lever sedan länge i symbios med maskinerna och AI förstärker den utvecklingen. AI är i mina ögon dock ett lite olyckligt begrepp. På många sätt skymmer det sikten av vad det egentligen handlar om. Eftersom den första saken som dyker upp när man hör ordet AI är Terminator eller Skynet, gör det att alla som pratar om AI först måste förklara vad AI inte är. Det är inte Terminator och Skynet. Bara så ni vet. 

Men oavsett denna språkförbistring finns det ett antal reflektioner som poppade upp i mitt huvud under seminariet, några saker som skaver lite. En handlar om den allt mer långtgående automatiseringen av medieinnehållet. Det görs fler och fler försök med textrobotar som skriver sportreferat och andra nyhetstexter. Användare har svårt att skilja mellan texter som robotar författat och de som gjorts av ett mänskligt medvetande. Det vet vi. Men spelar det någon roll? Ja, jag menar att det gör det, eftersom det sociala kontraktet med medietexter är att det finns ett mänskligt subjekt på andra sidan. En journalist av kött och blod har skrivit texten och det är ju det mänskliga tilltalet som textroboten försöker efterlikna så gott det går. Men här görs ett brott av autenciteten eftersom vi förväntar oss att människor skapat de texter vi läser. Jag har till exempel hört AI skapa irländsk folkmusik som låter som....irländsk folkmusik, men skulle aldrig komma på tanken att lägga till det på en spellista på Spotify. Det är ju liksom inte på riktigt. Om en textrobot sammanställer resultat är en sak, men att roboten använder ord och meningar som om den verkligen hade funderat på saker och ting, kanske varit på plats, känns helt enkelt som lurendrejeri. 

Ska man inte automatisera texter då? Jo, det kan man väl, men jag tror man ska akta sig förmänskliga dem. Sammanställ fakta och låtsas inte textrobotar är människor. För om man låtsas att det finns en människa bakom texten och det i verkligheten är en textrobot bryter man det sociala kontraktet. Då riskerar man journalistikens trovärdighet.

tisdag 22 oktober 2019

Om skandalers dagordningssättande makt


Jag hade mycket skandalfokus i mina krönikor från 2006. Eftersom jag just då skrev boken om valstugorna och lanserade pratskandaler som begrepp var det kanske inte så märkligt. Så bara efter några månader efter den första krönikan om (prat)skandaler kom den andra. Den här hade mer fokus på den partistrategiska dimensionen om hur det påverkar partiers möjlighet att styra innehållet i en valrörelse. Skandaler är helt enkelt det bästa sättet för politiska motståndare att sabotera för sina motståndare och även för medieorganisationer att få makten över valrörelsen. Skandaler är helt enkelt en "resurs" som inte bara dyker upp. Den används aktivt, passar medielogiken och är kanske det allra bästa sättet att få en valrörelse att byta riktning. 



Så avgick han då till slut. Lars Danielsson har varit ifrågasatt länge, men efter kritiken från JO fanns det inte mycket annat att göra. Visserligen bedyrade Göran Persson – åtminstone offentligt – att han hade fortsatt förtroende för sin stabschef, men det hade varit politiskt självmord att låta honom vara kvar.

Jag tänker inte diskutera om kritiken var befogad eller inte utan se på Danielssonskandalen utifrån en politiskt strategisk synvinkel. Och sett ur det perspektivet skapade skandalen kring tsunamikatastrofen en mycket stor risk. Visserligen är det kanske inte särskilt troligt att opinionsförlusterna blivit särskilt stora även om Danielsson kommit tillbaks till jobbet. Men skandaler är riskfyllda på andra sätt.

I boken Efter valstugorna analyserade jag hur de smygfilmade politikerna hanterade Janne Josefssons valstugereportage i valrörelsen 2002. Det visade sig att det allvarligaste strategiska problemet för moderaterna upplevdes vara att skandalen inte försvann från mediernas dagordning. Visserligen avgick de flesta skandalpolitikerna och drog sig undan från offentligheten direkt. Men när en av de smygfilmade moderaterna vägrade att frånsäga sig sin kandidatur levde skandalen vidare ända in på valdagen och partiet fick hela tiden försvara sig mot kritik.

Visst kan skandaler urholka väljarnas förtroende och skada partiet opinionsmässigt, men det viktigaste är att skandaler blockerar valrörelsen för partiet. Allt fokus riskerar att hamna på reaktioner och utspel. Alla politiska partier vill därför undvika att skandaler tar ytterligare en omgång - med offentliga förnekanden, motanklagelser och fortsatta medieavslöjanden. På så sätt gör skandalen att inblandade partier tvingas spela ett defensivt spel och ägna all kraft och tid åt att försvara sig mot anklagelser, istället för att kunna föra ut sin politik till väljarna. Denna vilja att snabbt få bort Danielssonaffären från valrörelsen var också det som gjorde att han avgick så snabbt efter JO:s kritik.

Men det finns andra risker. Skandaler kan utvecklas till något mycket större än vad som var fallet från början. De mest välkända politiska skandalerna i vår tid – Watergate och Clinton-Lewinsky – började i en helt annan ände än där de slutade och det var först i och med att skandalen utvecklades som fokus kom att hamna på Nixons försök att dölja vad som hänt och anklagelserna mot Clinton om lögner som sedan ledde till riksrätt. Det finns alltså alla skäl för politiska partier att få skandaler att dö så fort som möjligt. Politisk opinionsbildning blir omöjligt att bedriva med skandaler emot sig och risken finns alltid att skandalen utvecklas till en större politisk kris än man någonsin kunnat förutse.

Nu har Danielsson avgått och för socialdemokraternas skull var det nog tur att han valde att lämna så snabbt som han gjorde. Även om vissa försöker hålla liv i skandalen talar nog det mesta för att den inte kommer dominera valspurten    men man vet ju aldrig. Och med tanke på skandalers sprängkraft – vilket både Göran Persson och Lars Danielsson säkerligen är fullt medvetna om – är väl den intressantaste frågan varför han inte avgick tidigare. 

Publicerad i Borås Tidning 2006-09-04

onsdag 16 oktober 2019

Om lokala valrörelser


När jag började forska i början på 1990-talet hamnade jag i lokala nyheter. Det var inte självvalt, utan en konsekvens av att professor Kent Asp hade startat ett projekt som hette "Medierna och den offentliga sektorn". Skulle jag forska var det där som pengarna fanns. Min avhandling "Nyheter mitt ibland oss" och Larsåke Larssons "Nyheter i samspel" blev konkreta resultat av projektet. Egentligen hade jag nog tänkt skriva om medier och politik på den rikspolitiska arenan, men det var för lokala nyheter det fanns finansiering för ett doktorandprojekt. Så därför fick det bli lokaljournalistik. Därefter höll jag på med det lokala perspektivet i flera andra projekt, men sedan drygt 10 år tillbaka är det andra, såsom Gunnar Nygren som tillsammans med Lars Nord skrivit om lokala medier och lokala val (se här). Men i mitt krönikeskrivande funderade jag en hel del om lokal politisk journalistik, inte minst eftersom jag skrev krönikorna i Borås Tidning. Inför valrörelsen 2006 blev det ett fempunktsförslag till de lokala nyhetsmedierna.
 

Fem punkter för en bättre lokal medievalrörelse

Då var det dags för valrörelse igen. Partierna och medierna laddar upp inför det som komma skall, och som vanligt kommer det mesta handla om rikspolitiken. Göran, Fredrik, Maud och alla de andra kommer att dominera i nyheter och TV-utfrågningar, precis som vanligt.

Men vi väljer ju faktiskt fler politiska församlingar än riksdagen, och många av de frågor som rikspolitikerna debatterar bestäms ju faktiskt i första hand av kommuner och landsting. Men riksvalrörelsen brukar lägga sig som ett stort lock över lokala valrörelser. Så även om tidningar och lokalradio faktiskt rapporterar ganska mycket om våra lokala val, blir det ändå riksvalrörelsen som dominerar. Dessutom verkar partierna vara ganska dåliga på att kampanja lokalt. Även partierna verkar mest bry sig om vad som sker nationellt, snarare än hur man ska locka väljarna i den egna kommunen.

Men hur får man en mer synlig lokal valrörelse? Och när vi alla nästan får all vår valinformation via massmedier, är kanske frågan i första hand hur vi får en bättre lokal medievalrörelse. Det finns säkert många åsikter om hur medierna ska bevaka lokala val, men här är mina fem punkter till lokala nyhetsredaktioner för en bättre lokal medievalrörelse.

Gör en kort medievalrörelse
Vi har fått allt mer utdragna valrörelser. En del menar att valrörelser egentligen aldrig avslutas utan pågår hela tiden. Jag tror det är en farlig utveckling, både för demokratin och om medierna ska kunna locka publiken. Risken finns att en allt mer i tid utdragen bevakning av kampanjer och utspel gör att människor tröttnar på politik. Jag vill därför inte se några valnyheter förrän fyra veckor före valdagen. Gör en kort medievalrörelse.

Lyft fram det lokala
Om den lokala medievalrörelsen ska kunna hjälpa medborgarna att rösta måste medierna hitta frågor som verkligen engagerar. Här ska medierna hjälpa till att lyfta viktiga frågor som är unika för de kommuner man bevakar. Lyft fram det lokala – det som medborgarna verkligen bryr sig om.

Tvinga partierna att säga vad de tycker
Ett problem med kommunal- och landstingspolitik är att partierna är alldeles för överens. För väljarna innebär det att man egentligen inte har några alternativ att rösta på. Här har medierna en viktig uppgift att fylla. Om inte partierna själva vill visa vad de tycker så är lokala val ett ypperligt tillfälle för medierna att sätta press på partierna. Tvinga partierna att säga vad de tycker i lokala frågor – för väljarnas skull.

Höj valtemperaturen med kampanjnyheter
Många tycker att kampanjnyheter är av ondo, att det skymmer politikens innehåll. Givetvis ska medierna ge oss information, men man kan också hävda att det är ett demokratiskt krav på medierna att mobilisera väljarna. Och i så fall är det ganska bra om vi får höra om kampanjutspel, hur partierna lägger upp strategin lokalt och kanske också lite politiska skandaler. Visserligen finns risken att kampanjnyheter skymmer sikten för politikens innehåll, men kampanjnyheterna höjer valtemperaturen och mobiliserar väljarna.

Personifiera mera
Vi har fått en allt mer personifierad medierapportering. Partierna lyfter fram sina toppkandidater mer och medierna hänger på. Men i takt med ett ökat personvalsinslag är det också relevant att fokusera mer på kandidaterna. Men satsa inte på det privata – lyft fram politikerna som förtroendevalda och skriv om vilka politiska åsikter de står för, vem de får kampanjpengar från och hur de röstat i fullmäktige tidigare.

Publicerad i Borås Tidning 15/7 2006