tisdag 1 oktober 2019

Katastrofjournalistik och kriskommunikation

Under de senaste åren har jag och kollegor börjat uppmärksamma en lite annorlunda form av kriskommunikation. Det är inte kommunikation vars funktion är att se till att vi överlever krisen, inte heller sådant som hjälper oss att utkräva ansvar och ställa till svars. Istället handlar det om kommunikation vars syfte är att låta oss gå vidare och att bygga en ny normalitet efter krisen. I vår bok om kriskommunikation (ladda ner den här) pratar vi om denna funktion som ett sätt att återuppbygga förtroendet för medmänniskor och samhällets institutioner - resiliens - och i internationell litteratur används begrepp som "renewal".  Men när jag tittar tillbaka inser jag att jag faktiskt var på detta långt tidigare. I bloggtexten om katastrofjournalistik från 2006 är jag faktist denna form av kriskommunikation på spåren. Empatijournalistik kallade jag det då.

I katastrofjournalistikens spår

Tsunamin både började och avslutade 2005. Nyhetsbilderna från katastrofen i Sydostasien vällde över oss till en början. Senare kom frågan om ansvarsutkrävande, då både kriskommissionen och medieforskare utvärderade hur politiker, myndigheter och medier skötte sig. 

När det gäller nyhetsmedierna är min egen åsikt är att tsunamirapporteringen egentligen hade två huvudspår. Den ena är den traditionella katastrofrapporteringen. Ett snabbt nyhetsflöde, där frågor om vad som har hänt, hur många som drabbats och förolyckats präglade bevakningen. Därefter följde frågan om ansvar, där mediekritiken mot myndigheter och politiker var omfattande. Rapporteringen följde en ganska rutinmässig mall, även om omfånget av katastrofen var större än vad vi är vana vid och den efterföljande kritiken mot regering och myndigheter var stenhård.

Men bakom denna traditionella nyhetsrapportering har det funnits en annan sorts journalistik. En sorts empatijournalistik. Jag har läst många tankeväckande reportage om drabbades sorgearbete och hur man lever vidare när katastrofen slår ner i vardagen. Journalistik som berör, inte på ett sentimentalt sätt, men som gör att vi funderar på vad det är att leva, förlora någon som står en nära och ändå orka gå vidare. Någon skulle kanske kalla det för snyftjournalistik, men jag tycker det är för enkelt att avfärda det så lättvindigt. Visst har det funnits schablonbilder. Men de har inte dominerat. Empatijournalistiken har i sina bästa stunder åtminstone fått mig att fundera över hur jag lever mitt liv, och fått mig att krama om mina barn lite extra på kvällen när man påminns om andras levnads- och dödsöden.

Att göra journalistik som berör är givetvis inget nytt. I journalistikhistorien finns det gott om exempel på journalistik som beskrivit enskilda människors utsatta situation, inte minst finns det en lång tradition av socialreportage i svensk journalistik. Men vinklingen mot existentiella frågor har kommit i katastrofernas spår – Estonia, Brandkatastrofen på Backaplan och Tsunamin i Sydostasien. När GP-journalister fick Stora journalistpriset för sin artikelserie om 16-årige cancersjuke Sebbes sista tid i livet, var det kanske också ett tecken på att frågan om liv och död ställs på ett nytt sätt i dagens journalistik. 

Ska man se detta i ett vidare perspektiv är kanske alltihop ett uttryck för vad samhällsforskare kallar för risksamhället. De menar att dagens samhälle präglas av viljan att hantera risker och faror. Ju högre levnadsstandard vi fått, med bättre ekonomi och ökad hälsa, desto mer har vi att förlora. Därför vill vi kontrollera, förutse och förutsäga alla faror som hotar.  Men när katastrofen kommer bryter vår förmåga att kontrollera riskerna samman.

I det perspektivet är kanske hela tsunamirapporteringen två sidor av samma mynt – riskkontrollens misslyckande. Den traditionella nyhetsrapporteringens allt högljuddare krav på ansvarsutkrävande speglar å ena sidan vår önskan om riskhantering. Det inte godtagbart att ingen kan ställas till svars. Någons ansvar måste utkrävas. Empatijournalistikens uppstannande inför eviga frågor om liv och död speglar ett annat tillkortakommande. Vissa risker kommer vi aldrig undan, hur väl förberedda vi än är.

Publicerad i Borås Tidning 2006-01-19

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar