måndag 28 oktober 2019

Om Alliansvalet och min feghet

Jag tänkte att jag skulle utmana Peter Esaiasson och Henrik Oscarsson om att namnge valrörelsen 2006. Men tyvärr fegade jag ur. Istället blev krönikan efter valrörelsen en argumentation för att internet slog igenom (bloggarna), att det var en hel del skandaler - där jag nog trots allt underskattade kraften i Dataintrångsskandalen om man ska tro på vad som skrivs i Svenska väljare. Därefter kom en tredje poäng som jag upprepat under flera valrörelser: Det var partierna som styrde innehållet, inte journalisterna. Men att namnge valet missade jag eller snarare vågade jag inte. Vad blev det för namn? Det blev vinnarna som fick namnge valet den gången: Alliansvalet 2006.


Medievalrörelsen 2006 – Internet, skandaler och partiernas makt


Så var det slut på valrörelsen för den här gången. Alliansen vann och har fått mycket beröm för sin kampanj. Socialdemokraterna förlorade makten och Göran Persson väljer att avgå, vilket gjort att medierna både kan fylla sida efter sida med spekulationer om ministrar i den nya borgerliga regeringen och vem som ska bli socialdemokraternas nya partiordförande.

Men hur var egentligen valrörelsen 2006? Statsvetare och medieforskare brukar alltid försöka namnge valrörelser. Valrörelsen 1988 kallades för Miljövalet eftersom miljön dominerade hela valrörelsen, andra får sina namn av personer som dominerat valrörelsen såsom Westerbergvalet 1985. Andra valrörelser uppkallas efter nya kampanjkanalers inträde på scenen. TV tog de svenska valrörelserna med storm 1960 och följdriktigt kallas det valet för TV-valet.

Jag ska inte försöka namnge årets valrörelse, men vill ge peka på tre punkter när det gäller medierna som kampanjkanaler som jag menar varit viktiga i valrörelsen 2006.

Internet slog igenom till slut. Sedan slutet av 1990-talet har många velat kalla kommande valrörelser för IT-valet. Hitintills har alla sådana spådomar visat sig felaktiga. Men i år menar jag att man inte kunde bortse från Internet i valrörelsen. Även om väljarnas kontakter med bloggar och diskussionsforum är randfenomen, hade dessa ändå betydelse. Medvetenheten fanns där om att politiska diskussioner fördes på bloggar och journalisterna sneglade och refererade till dessa titt som tätt. Bloggarna påverkade inte väljarna direkt, men de fanns med som en undervegetation till det offentliga samtal som fördes i de stora medierna under valrörelsen 2006. Och Internet slog igenom på ett annat sätt som kanske ingen hade förutsett, vilket raskt för oss över till nästa punkt

Kampanjskandalernas valrörelse. Skandaler hör till valrörelser. När alla vill synas och försöka få makt granskar givetvis medierna dem som vill ha denna makt. Det ligger i mediernas uppdrag. Och givetvis försöker även politiska motståndare hjälpa till och gräva fram allt som kan misskreditera en motståndare. Valrörelser är därmed en bra grogrund för skandaler. Vi såg flera skandaler i årets valrörelse. Den största var givetvis spionskandalen inom folkpartiet, där Internet var en förutsättning för hela skandalen. Men var det fler skandaler i år jämfört med tidigare valrörelser? Men mitt är nej. Årets valrörelse skiljer sig inte från andra valrörelser. Skandaler – stora som små – finns i alla moderna valrörelser. Den stora skillnaden var inte antalet skandaler, utan att skandalerna handlade om kampanjmetoder, där givetvis intrånget i socialdemokraternas interna nätverk var den allra största. 

Partierna styrde, inte journalisterna. I alla valrörelser finns det en kamp om dagordningen mellan politiker och journalister. Vem bestämde i valrörelsen 2006? Ser man i ett historiskt perspektiv är det entydigt så att journalisternas makt ökat över tid. Men forskningen har också visat att under de senaste valrörelserna skiftar makten mellan politiker och journalister. Vissa val styrs mer av journalisternas prioriteringar, andra styrs mer av de politiska partierna. I kärnkraftsvalet 1979 och Miljövalet 1988 var det journalisterna som på många sätt tvingade politikerna att ta ställning i frågor de helst hade sluppit att diskutera. Men i årets val är det ganska klart att partierna styrde debatten. Journalisterna speglade till största delen de politiska partiernas prioriteringar och lyckades inte pressa partierna att svara på frågor de inte ville ha upp på dagordningen. Partierna ville prata jobb, skola och ekonomi och inte debattera EU och sjukvård. Och så blev det. Journalisterna hade inte makten i valrörelsen 2006. De politiska partierna styrde valrörelsen och journalisterna följde efter.

Publicerad i Borås Tidning 29/9 2006


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar